Plats på häktet för civilingenjör
– Vi kan arbeta, vi är inte handikappade, säger Mahmoud Halali.
Mahmoud Halali kom för elva år sedan till Sverige från Iran. Han är 50 år, har en femårig utbildning som civilingenjör bakom sig inom väg och vatten.
Men ett ingenjörsjobb i Sverige, nej det fick han inte.
– Innan jag kom hit funderade jag bara över hur jag skulle överleva och här har jag funderat över vad jag ska göra. Jag hade inte räknat med att det skulle vara så svårt att få jobb. I länder som Kanada och USA, där man är van vid invandrare, är det lättare. Här får man inte visa vad man kan, konstaterar han.
Ändå har han kompletterat sin utbildning i Sverige med en kurs på 40 högskolepoäng men det hjälpte inte.
– Jag kom i början av en lågkonjunktur som drabbade byggbranschen hårt och kunde inte svenska bra, men jag kan engelska eftersom jag är utbildad i Indien, berättar han.
Först arbetade han i 15 månader på en korvfabrik och när det tog slut sökte han ungefär 120 olika jobb. En tid hade han godisaffär och matvaruaffär, men det bar sig inte och han tvingades sluta med det.
Genom arbetsförmedlingen fick han veta att Göteborgshäktet behövde personal och så kom han hit i oktober 2000. Han ingår i en grupp med sex personer av utomnordiskt ursprung, som Kriminalvårdsmyndigheten i centrala Göteborg medvetet rekryterat för att öka den etniska mångfalden.
– Jag började som timanställd men sedan i maj i år jobbar jag heltid, berättar han.
Än har han inte fast jobb. Han har varit provanställd i tre månader, gått igenom två kurser och har nu ytterligare en kurs framför sig. Får han fast anställning betyder det trygghet.
– Man kan planera långsiktigt. Jobbet är en identitet som ger en person självförtroende, säger han.
Under de fyra, fem första åren var han till viss del isolerad i Sverige, trots att han hade jobb. Fortfarande tycker han att det är svårt att ”komma in” bland grannarna.
– I tio år har jag bott på samma ställe. Grannarna hälsar, de accepterar oss som grannar men vill inte umgås med oss.
På häktet trivs han och genom den dagliga kontakten med personal och intagna har han lärt sig mycket mer svenska än tidigare. I hans familj talar man persiska.
Han återkommer flera gånger till att språket är så viktigt. Än förstår han inte alla uttryck och inte alltid hela meningar.
– Jag skriver bättre än jag talar svenska. När vi började här blev vi tillsagda att plugga svenska på komvux samtidigt som vi arbetar.
Mahmoud Halali berättar också att han alltid varit intresserad av att arbeta med människor, särskilt ungdomar. I Iran var han bland annat lärare.
Eftersom han kommer från södra delen av landet, där det finns en arabisktalande minoritet, kan han lite arabiska och även kurdiska. Det underlättar kontakterna med intagna från arabländerna och Turkiet.
– De blev väldigt förvånade över att man kan vara invandrare och arbeta på häktet, skrattar han. Jag kan hjälpa dem moraliskt och psykiskt, visa dem att en invandrare kan leva på annat sätt än vad de gör.
