Arbetslösa invandrare blev skattmasar
– Jag går inte upp och klagar på vädret längre. Jag är glad när jag vaknar. Det är mycket värt, säger Veseljko Lojic.
Vägen har varit lång från arbetet som marknadsförare och försäljare på Bosniens största tidningstryckeri till platsen som handläggare på skattekontoret i Strängnäs. En lång resa, inte så mycket geografiskt som i tid och liv. Veseljko Lojic kom till Sverige 1993 och fick vänta i sex år på en plats i det svenska samhället.
– Innan jag kom med i projektet hade jag lyckats få ett enda jobb, ett sommarjobb en månad som borrare på en fabrik. Det var en bra erfarenhet, men ett lite tråkigt jobb för mig, säger han försynt.
Projektet, det är den satsning som skatteregionen i Västerås startade hösten 1999 med det dubbla syftet att bredda personalens etniska sammansättning och att täcka ett kommande behov av kvalificerad arbetskraft. I samarbete med AMS fick ett tjugotal arbetslösa akademiker med invandrarbakgrund en skräddarsydd utbildning att visa upp när de efter kursen, på vanligt sätt, sökte jobb i förvaltningen.
Claudia Lannge, med en avbruten juristutbilning från Colombia i bagaget, och Arif Pasovic, civilekonom från Bosnien, deltog också i utbildningen och fick sedermera anställning på kontoret i Katrineholm. Storskaligheten i projektet var viktig, anser Claudia Lannge.
– Det var tack vare satsningen från Västerås som detta var möjligt. De enskilda kontoren hade inte kunnat genomföra den på egen hand.
Claudia Lannge är 29 år och ger ett energiskt och viljestarkt intryck. När hon kom hit som flykting med sin familj 1995 började hon arbeta frivilligt med barn redan på flyktingförläggningen. Det var för att lära sig svenska, förklarar hon. Efter flytten till Katrineholm blev det ideellt arbete i församlingens barnverksamhet, parallellt med plugg på komvux och påhugg som kursledare i spanska. Det första fasta jobbet fick hon i fjol, genom projektet.
För kollegan Arif Pasovic tog det längre tid. Sedan ankomsten till Sverige 1992 har han gått ett otal kurser genom arbetsförmedlingen och sökt hundratals jobb utan att komma så långt som till en anställningsintervju. Han tolkar svårigheterna delvis som en följd av det ekonomiska läget i början och mitten av 90-talet. De hade otur, helt enkelt, som kom i en tid när konkurrensen om jobb var extremt hård. Men han är också kritisk till AMS.
– Man ska inte skicka en läkare till utbildning för metallindustrin. När jag kom till en kurs om elmontering frågade de vad jag gjorde där. Jag gick flera utbildningar utan resultat och utan att få intyg om yrke eller liknande.
Veseljko Lojic har mer positiva erfarenheter av arbetsförmedlingen. Han fick diskutera yrkesutbildning och språkutbildning och gå de rätta kurserna.
– Det största problemet för oss som kommer från andra länder och har jobbat i kanske 20 år är att vi inte kan använda oss av de referenserna här. Och då har ingen lust och tid att satsa på mig. Jag kunde på sätt och vis förstå dem. Men det var skrämmande att ingen ville ha en.
Ingen av de tre nämner spontant ordet diskriminering. Men på en direkt fråga berättar Veseljko Lojic om när han sökte plats som lagerarbetare hos en grönsakshandlare.
– Ägaren talade om att han hade 600 artiklar på lager, och undrade om jag skulle klara det. Jag skrattade och frågade om han kunde tänka sig hur många artiklar jag hade på mitt lager.
Arif Pasovic konstaterar att en hel del arbetsgivare ser invandrare som en homogen grupp.
– Det var när vi kom in på en arbetsplats och fick kontakt med arbetskamraterna som vi blev sedda som individer, noterar Claudia Lannge.
För Västeråsprojektet har de bara lovord.
– Det var tydligt från början att alla tog det här projektet på allvar, säger Arif Pasovic. Jag kunde se skillnaden mot andra utbildningar jag gått. Här fick vi de bästa ledarna från start. De satsade på oss fast vi bara var praktikanter.
De har fått kämpa med det svenska myndighetsspråket, med lagspråk och facktermer och med det enorma kunskapsfält som skatteområdet utgör. I början behövde de mycket hjälp av kollegorna – i likhet med nyanställda svenska skattehandläggare.
– Men numera klarar man sig själv till 90 procent, bedömer Veseljko Lojic.
– Och när jag hade utvecklingssamtal med min chef sa hon att ”det spelar ingen roll hur mycket du kan, det viktiga är att du vill lära dig”. Det var en lättnad. Jag vet att jag har lite tid på mig.
Arbetsplatserna har varit välkomnande, anser de.
– Jag var rädd i början och undrade över hur folk skulle reagera, säger Claudia Lannge, som bland annat arbetar i kontorets ansikte utåt, receptionen.
– Men problemen har varit små, även om det förstås är känsligt för vissa kunder att prata om pengar. En person som får avslag kan säga att de vill tala med någon annan.
– Men det är vår policy och gäller alla anställda, inflikar Veseljko Lojic. Relationen kan bli långvarig och mer personlig. Börjar man ”bråka” om ett avdrag och det går så långt att det blir ett problem byter vi handläggare.
Deras speciella språkkunskaper har kommit till användning i översättningsarbeten och tolkuppdrag. Sådana kompetenser finns registrerade på Riksskatteverkets interna hemsida, så det är bara att ringa upp.
– Jag har fått samtal från regionskattechefen när de behövde en tolk i spanska, säger Claudia Lannge. Sådana detaljer är viktiga. Man känner sig delaktig.
– Det är inte svenskarnas skattemyndighet. Det är vår gemensamma skattemyndighet, säger Arif Pasovic med en viss högtidlighet i rösten. Claudia Lannge och Veseljko Lojic nickar allvarligt instämmande.
I detta projekt är alla vinnare och ingen förlorare, understryker de. Claudia Lannge beskriver nyfikenheten och tillfredsställelsen bland kunder med invandrarbakgrund som besöker skattekontoret och ser henne på andra sidan disken.
– De frågar mig hur jag kom hit och ser att det finns vägar in i det svenska samhället. De blir uppmuntrade.
– Det är bra också för dem som inte har invandrarbakgrund, fortsätter hon. Det blir en helt annan inställning till invandrare när svenskar verkligen möter oss, till exempel här på skattekontoret.
