Utbildning utan värde i Sverige
– Efter mörkret i Bosnien kom jag till ljuset här. Jag fick känslan: Tänk att man kan leva så! säger Aida Puksec.
Aida Puksec är 26 år och utbildad jurist. Hon flydde med en kusin till Sverige från krigets Bosnien-Hercegovina 1992, men hennes familj blev kvar i Sarajevo.
Väl i Sverige visste hon ingenting om vad som väntade henne. Först kom hon till Sagåsens flyktingförläggning men flyttades till bland annat Halmstad och Filipstad.
– Jag blev kär i Värmland, säger hon och de bruna ögonen glittrar okynnigt. Värmlänningar påminner om bosnier. De är öppna, hälsar alltid och de bjöd in mig i sina hem. Jag kände sig som hemma.
Efter några år fick hon permanent uppehållstillstånd och sedan hennes blivande man kommit efter till Sverige slog de sig ned i Göteborg.
Aida Puksec läste svenska för invandrare och för gymnasiekompetens i svenska, engelska och samhällskunskap. På det gick hon en universitetskurs för utländska akademiker, men när hon frågade på universitetet vad hon kunde göra för att få arbeta som jurist fick hon svaret: Läs om allt.
– Men jag vill inte plugga samma sak utan något nytt, fortsätter hon.
Efter sekreterar- och datakurser fick hon i juni 1999 ett sommarvikariat inom kriminalvården.
– Det kändes fantastiskt! Jag var första tjejen med utländsk bakgrund som kom med i en grupp på 20 personer. Senare har det kommit flera.
Fram till idag har hon avverkat två internutbildningar för vårdare och har nu fast tjänst vid häktet i Göteborg.
Några problem har hennes bakgrund inte medfört, säger hon. Utom svenskan. När hon pluggade svenska läste hon böcker med korrekt svenska, medan man på häktet pratar slang. Det var Aida Puksec inte van vid.
– På vilken kurs lär man sig ord som ”giftpinnar”, och ge mig ”blaskan”? undrar hon. Jag har bett att få en lista av en kollega över de fula ord som tjejer och killar kallas för, så att jag vet.
Kollegerna är hjälpsamma och det har varit lätt att komma in i rutinerna – dela ut mat, visitera intagna och göra en del skrivjobb. Aida Puksec tycker att jobbet som vårdare är intressant och varierande.
– Man jobbar från vård till psykolog, sammanfattar hon skämtsamt. Vi är några stycken från samma land och vi fungerar som tolk och hjälp åt våra svenska kolleger.
Några vårdare kommer från Libanon, Polen och Tyskland och de flesta med utländsk bakgrund har en högskoleutbildning.
Även om hon inte kan arbeta med det som hon är utbildad för, tycker hon att hon i alla fall hittat ett jobb som på något sätt liknar det. Och hon kan dra nytta av kunskaperna hemifrån. För det känns inte bra att leva på socialbidrag.
– Man känner sig som en parasit, man vill bidra med sin arbetskraft. Men det borde ändå finnas en möjlighet att komplettera juristutbildningen hemifrån, slutar hon.
Fakta
Projektet Etnisk mångfald i kriminalvården startade 1998 på initiativ från Utvecklingsrådet (ett partssammansatt organ inom den statliga sektorn) och pågick i två år. Det var ett pilotprojekt.
Syftet var att öka andelen personal med utländsk bakgrund. På två år ökade antalet anställda med utomnordisk bakgrund från 70 till 300, eller från en till fem procent.
Projektet har bedrivits genom seminarier för ledande chefer, personaladministratörer, fackliga företrädare och för anställda med invandrarbakgrund.
Kriminalvårdsmyndigheten i Göteborgs centrum har ingått i projektet.