Bara det »trevliga« får synas på jobbet
Med våra personliga saker väljer vi vilken identitet
vi vill manifestera på jobbet. Men gränserna för vad som kan visas upp är ganska snäva.
När vi gör i ordning våra arbetsplatser bjuder vi våra kolleger på små glimtar av vårt privatliv.
– Vi förväntas visa upp lite personliga saker, för att vara sociala. Men bara de delar av livet som anses »trevliga«. Det »personliga« är alltså ganska ytligt, säger Christer Eldh, prefekt på institutionen för service management vid Lunds universitet.
Han har bland annat forskat på sociala koder i arbetslivet.
Att manifestera sitt privatliv på jobbet anses ofta trevligt – om den anställde är heterosexuellt gift och har barn. Men situationen är annorlunda för den som till exempel har många lösa förbindelser med personer av sitt eget kön.
– Det anses helt enkelt inte trevligt och då vill vi inte se det.
Christer Eldh menar att arbetsplatser förlorar kompetens när gränserna är alltför snäva.
– Vi undviker att prata om de mörkare sidorna av livet. Men att till exempel ha gått igenom livskriser kan ge erfarenheter och insikter som kan vara värdefulla också i jobbsituationer.
Gränserna mellan professionellt och privat dras på olika ställen, beroende på om den anställde är kvinna eller man, menar han. En kvinna kan dra fördelar av att manifestera sitt privatliv på jobbet.
– Det minskar risken för att hon ska ses som en kall och hårdhudad karriärmänniska. »Jag är visserligen en yrkesmänniska, men jag är en kvinna också!«
Att pyssla och göra mysigt på sin arbetsplats ingår också i förväntningarna på hur en kvinna ska bete sig. För en man kan förutsättningarna vara de omvända:
– »Jag är möjligen en människa också, men framför allt är jag professionell och effektiv«, vill en man ofta signalera, säger Christer Eldh.
Själv har han en bakgrund som officer, och konstaterar att han drar gränserna för sitt privatliv på andra ställen nu när han är på universitet, jämfört med när han arbetade inom försvaret. Nu kläds hans jobbvägg av ett foto på hans söner, en bild på idolen Neal Cassady och en bild på hans raggarkompisar.
– Jag skulle inte ha haft bilder på min raggarbil när jag jobbade som officer. Det skulle nog inte ha känts helt accepterat.
Han funderar vidare.
– Men vad vill jag egentligen säga med den? Det är intressant. Antagligen att jag inte bara är en akademikertönt, utan att jag också tycker om att festa i baksätet på en raggarbil. Jag antar att jag uppfattar det som lite lagom personligt i just den här miljön.