Arbetsrum som andas queer
I Peter Christensens rum hänger kort och affischer som är viktiga för honom. Små detaljer, som visar vem han är. Han säger att det är politiskt – eftersom alltför många fortfarande måste hålla tyst om sitt privatliv.
När de fyra diskriminerings-ombudsmännen förra året slogs samman till en stor super-DO var många medarbetare oroliga att de skulle få flytta in i ett kontorslandskap.
– Men vi fick egna rum! Vilken tur för mig med musiken, säger Peter Christensen, utredare på DO.
Han jobbar med musiken på, med pop och schlager – och hörlurar känns bara instängt. Just nu är det årets festivalfavorit I did it for love med Jessica Andersson som oftast kompar de utredningstexter han skriver.
– Hennes röst! Hon är absolut bäst i år.
På väggarna i Peter Christensens rum hänger bilder som på olika sätt betyder något för honom: ett signerat foto från filmen Patrik 1,5, affischer från andra filmer som har satt spår: Antonias värld och The Talented Mr Ripley.
– De kom ungefär när jag själv hade kommit ut som bög. Antonias värld var queer långt innan folk här hade börjat använda det ordet. Den visade att man inte behöver leta efter orsaker hos den som diskrimineras, utan i stället kan titta på de normer som gör att människor stöts ut.
Myndighetens fyrkantiga anslagstavla åkte ner när Peter Christensen flyttade in – och ersattes av hans egen, i form av en pratbubbla.
– Jag gillar formen. Som om jag säger allt som står där.
Han vill inte »börja leva först när arbetsdagen tar slut« – vill inte stoppa undan sig själv varje morgon. Han vill vara »en hel människa« också på jobbet, och till exempel vara öppen med att han är bög.
– Jag har jobbat i bemanningsföretag. Ett år på bank, och jag längtar inte tillbaka! Som inhyrd arbetskraft ska man bara göra sitt jobb, det är inte meningen att man ska sätta personliga spår. Så vill jag inte ha det, jag vill känna att hela jag kan vara med på jobbet.