Hon har en diversebutik på jobbet
Britt Svedberg, avdelningssekreterare på Naturvårdsverket, kallar sin arbetsplats för »Britts affär«. När kollegorna vill slänga något, frågar de först om det passar hos henne. Och hon brukar svara ja.
För några år sedan flyttade Naturvårdsverket in i nyrenoverade lokaler i Stockholm. Till öppna kontorslandskap, ekparkett, rymd och ljus.
– Ibland kom det fotografer från arkitekttidningar. »Helvetes jävla Svedberg!« hörde man, och så försvann mina saker in i något skåp! minns Britt Svedberg med ett skratt.
Det känns som om det kryper saker på hennes plats: små nallar med vingar, en minimal skinnryggsäck, tre champagnekorkar, torkade rosor, foton på släktingar och kolleger, myror i olika färger och former, skojiga tidningsrubriker, papper, snören och foton, fågeln »Tokan« och den lilla träskylten med texten »Varning för ilsk kärring«.
– Annars är det ju bara mina tråkiga byråkratpapper här och det orkar jag inte med. Jag är här hela dagarna och behöver tittsaker! Något att vila blicken på.
Det brukar inte dröja lång tid efter att kollegerna har rensat och kastat, innan de söker sig till Britt Svedbergs bord:
– Har du en liten skruv, precis så här lång?
– Kanske en säkerhetsnål?
– Kuvert och något snyggt frimärke?
– En liten hårsnodd?
– Något fint omslagspapper?
Britt Svedberg har det. Hennes kollega Jenny Lindblad intygar: »Det är otroligt, det går inte förstå hur hon kan ha allting!«
Själv fnyser Britt Svedberg åt arkitekternas sterila vision. Hon låter prylarna ständigt bytas ut, delvis i takt med årstidernas växlingar. Julpynt, påskpynt, kastanjer och surströmmingsburkar löser av varandra. Men det är inte »vad som helst« som går för sig i ett öppet kontorslandskap – tycker hon.
– En del garnerar sina platser med svettiga träningskläder och bandyklubbor. Då säger jag till: »Dina blöta fillingar får du stoppa undan!« Eller stora springskor: »Ta undan dojjorna direkt, annars åker de i komposten!« Där tycker jag att gränsen går. Det är ju inte trevligt.