Mardröm på jobbet blev film
Kan man göra konst av att människor mår dåligt på jobbet? Två konstnärer har gjort film av fyra verkliga berättelser från svenska arbetsplatser.
– Vad är det som händer här? frågar firmans redovisningsekonom förvånat, när hon kommer till jobbet en måndag morgon och ser slokande serpentiner hänga från taket.
– Det var jubileumsfest i går – visste du inte det? säger städaren, som plockar drivor av tomglas från skrivborden.
I bakgrunden syns kollegorna le i mjugg. Så börjar konstfilmen om kvinnan som blev mobbad på kontoret i fem år. Under sex minuter ser vi henne få sina utskrifter söndertuggade och fotot på hennes dotter nedklottrat, tills hon äntligen ställer sig upp och gör sin dramatiska sorti.
Många klagade på jobbet
I filmen gestaltas fyra verkliga människors mardrömsupplevelser på svenska arbetsplatser. Upphovsmakarna, det finsktyska konstnärsparet Tellervo Kalleinen och Oliver Kochta-Kalleinen fick idén när det höll på med ett annat projekt, Klagokörer. I det bjöd de in människor att beklaga sig över vad de ville, och satte sedan ihop kverulanterna i stora körer.
– Det visade sig då att mycket av det missnöje folk framförde hade att göra just med jobbet, berättar Tellervo Kalleinen.
Hon menar att i vår protestantiska kultur är människor så arbetsfixerade att de ofta baserar hela sitt värde på arbetet.
– Vi kan ofta själva välja vårt arbete, men vi kan inte välja våra kollegor. De där relationerna kan ibland bli ganska komplicerade. Ofta vågar folk inte ta upp de här problemen, utan håller dem inombords. Vi ville utforska hur den här typen av upplevelser börjar leva sitt eget liv inne i människors huvuden, när folk inte känner att de har möjlighet att släppa på trycket i verkligheten.
Nappade på ett radioprogram
Verklighetens redovisningsekonom satt på sitt nya jobb med radion på i bakgrunden, när hon plötsligt spetsade öronen. Programmet handlade om två konstnärer som skulle göra film av människors mardrömsupplevelser från jobbet. Nu efterlyste de verkliga berättelser. Hon behövde inte en sekunds betänketid, utan skrev snabbt ihop ett mejl om sin tidigare arbetsplats.
Ett par veckor senare satt hon med konstnärerna på ett kafé och svarade på frågor om miljöerna, personerna och detaljer i berättelsen. Allt för att få filmen så nära verkligheten som möjligt.
– Det kändes bra, berättar redovisningsekonomen. Jag fick aldrig något gensvar när jag tog upp det här på jobbet – med gruppen, min chef, personalchefen eller på koncernnivå. Så jag tog den här chansen att tala ut. Det kändes på något sätt som en upprättelse efter all den smärta jag var med om under fem år.
Filmen tar bara upp en bråkdel av allt hon var med om på jobbet.
– Jag har jobbat på många arbetsplatser i mitt liv, men aldrig varit hackkyckling förut, varken förr eller senare.
Morgonen när hon upptäckte att företaget firat hundraårsjubileum med alla kunder, anställda och deras respektive – men utan henne – hade hon jobbar där i fyra år.
– Men jag var ändå alltid »den nya«.
Strax därefter sa hon upp sig, flyttade till ett litet hus vid havet, fick ett nytt jobb med bra chef och bra kollegor.
– Det tog nästan ett år innan jag kom tillbaka till livet, mådde bra och kunde sova igen.
Hon är en av fyra personer vars historier blivit film. De andra är en metallarbetare, en kallskänka och en personlig assistent. Alla blev erbjuda att ta aktiv del av filmskapandet – till och med regissera.
– Men jag kände mig nöjd med att bara bidra med historien, säger vår redovisningsekonom.
Villiga prata öppet
Tellervo Kalleinen var glad att de medverkande var villiga att prata så öppet om vad de varit med om.
– Vi gick ganska djupt in i de här svåra frågorna.
Innan hade hon varit lite orolig för att det inte skulle finnas så mycket att berätta om från svenska arbetsplatser. Men med facit i hand konstaterar hon:
– Sverige var inte så perfekt som vi hade befarat.
Slutet på sina respektive historier fick de drabbade själva hitta på. Tellervo Kalleinen blev överraskad av resultatet.
– Vi förväntade oss kanske mer våld. Mer aggression och mer pengar som bytte händer.
I stället var deltagarna ödmjuka.
– Allt de ville ha var respekt. Det återkom igen och igen.
Filmen ingår i utställningen History acts på Göteborgs konsthall. Tellervo Kalleinen tycker att vem som helst skulle ha glädje av att se filmen, som fått namnet I love my job.
– Det är så allmänmänskligt, sådant här hittar man i alla relationer där det saknas respekt.
Men allra mest skulle hon vilja att chefer gick och såg den.
– De har så stort inflytande på attityden på arbetsplatsen.
Eller som vår redovisningsekonom säger:
– Många förstår inte hur mycket smärta sådant här beteende orsakar.
Utställningen History acts
Filmen »I love my job« av Oliver Kochta-Kalleinen och Tellervo Kalleinen ingår i utställningen History acts på Göteborgs konsthall. Utställningen handlar om vårt förhållande till det förflutna och till nuet. Elva internationellt verksamma konstnärer deltar. Förutom filmen »I love my job« visas verk om bland annat nyhetsfabrikation, påhittade försäkringsbolag och vattendrivna datorer i 1950-talets Guatemala.
Utställningen pågår 25 oktober-11 januari.