Vi kräver nya tag för en solidarisk lönepolitik
De lönesättande samtalen förs inte i en jämbördig förhandling, skriver tre medlemmar i ST inom Arbetsförmedlingen, och fortsätter den diskussion om fackets roll som förts på Publikts debattsida.
Britta Lejon, du säger dig vara stolt över förbundets lönepolitik. Du hävdar att medlemmarnas inflytande över lönen ökar. Vi tror du är ganska ensam om den bedömningen. Som företrädare för en enig styrelse för ST-klubben på Arbetsförmedlingen Stockholm etablering vill vi delge dig våra tankar kring lön.
Vi är liksom vår ordförande glada över att förbundet driver tidsbegränsade löneavtal med specificerade siffror för löneutvecklingen. Att som vissa andra organisationer lämna över allt till arbetsgivarens välvilja vore facklig harakiri. Vad ska man med facket till om allt ändå beror på individen och arbetsgivarens goda vilja?
Vi är ändå väldigt kritiska och noterar stora orättvisor i lönestrukturerna.
Löneskillnaderna har sammantaget ökat under ett antal år och det upplevs alls icke som rättvist och stimulerande. Individer som råkat anställas under lågkonjunktur och därför fått oproportionerligt låga ingångslöner får dras med eftersläpning ett helt arbetsliv – och därmed också resten av sitt liv, som pensionärer.
Möjligheten att korrigera orättvisor är väldigt små. Man är i princip tvungen att sluta på sitt arbete och komma tillbaka som nyanställd för att kunna förhandla om villkoren. Det drabbar självklart kollegerna och verksamheten när erfarenheter och kunskaper försvinner.
De lönesättande samtalen förs inte i en jämbördig förhandling. Chefen har mer makt än andra medarbetare. Det är när vi kan kämpa gemensamt med kollektivets styrka och förtroendemannalagen som skydd som vi kan sätta press på arbetsgivaren. Men då kan inte löneutrymmet ha uttömts av dem som för stunden upplever sig starka.
Ett system med lönesättande samtal lämnar ett stort utrymme för godtycke och riskerar att sätta press på medlemmarna att för sin försörjnings skull hålla sig väl med sina chefer. Historien har lärt oss att rädda medarbetare är förödande för både arbetsmiljö och verksamhet. Makten måste ifrågasättas och kritik behövs för att testa och utveckla besluten, till gagn för arbetsmiljön, medborgarna och våra så kallade »kunder«.
Vi kräver nya tag för en solidarisk lönepolitik. Mer av utrymmet måste användas för att justera orimliga orättvisor. Detta krav riktas främst mot arbetsgivarna, men vi måste också ha ett fackförbund som vågar ta strid mot arbetsgivare och som vågar ta diskussionen med dem av oss som kan behöva avstå en del utrymme. Annars kommer vi aldrig kunna förändra de orättvisor vi nu har.
Fernando Pacheco Ponce
Sara Berggren
Mårten Berglund
medlemmar av STs klubbstyrelse vid arbetsförmedlingen Stockholm etablering.
Detta är ett debattinlägg. Det är skribenten som svarar för innehållet och de åsikter som förs fram i texten.
