Avtalens utveckling har försvagat facket
Samverkansavtal, lönesättande samtal och slopad individgaranti har lett till att makt förskjutits från arbetstagarna till arbetsgivarna, skriver Thomas Janson.
Vi ser hur växande uppmärksamhet riktas mot den ökande ekonomiska ojämlikheten och dess negativa konsekvenser för tillit, social sammanhållning och en hållbar ekonomisk utveckling. Debatten sätter fingret på att fördelningen av inkomster och kapital har viktiga sociala och ekonomiska konsekvenser. Hur makt, villkor och lön fördelas på arbetsplatser har stor betydelse såväl för samhället som för enskilda arbetstagare.
Tyvärr bidrar de senaste årens utveckling i Sverige – med samverkansavtal, lönesättande samtal och slopadet av individgarantier – till att undergräva det lokala fackliga arbetet och förskjuta makt från arbetstagarna till arbetsgivarna.
För mig som lokalt facklig förtroendevald på Regeringskansliet innebär samverkansavtalet att de förhandlingar som enligt medbestämmandelagen ska föras mellan arbetsgivarna och de fackliga organisationerna har decentraliserats till en dialog mellan chefen och medarbetarna på enhetsnivå. En dialog där arbetstagarna vid oenighet inte har rätt att föra upp frågan till en högre organisatorisk nivå. I stället fastställs arbetsgivarens makt över när dialog och information ska anses vara avslutade, i strid med medbestämmandelagens intentioner. Enligt våra styrdokument är syftet med samverkan att arbetsgivaren ska ha ett adekvat beslutsunderlag, inte att säkerställa arbetstagarnas rätt att påverka verksamheten. Den senare rätten hamnar i bakgrunden medan arbetsgivarens ledningsrätt framhävs. Det blir allt svårare att få inflytande över exempelvis chefsrekryteringar, omfattningen av tidsbegränsade anställningar samt ingångslöner.
Maktförskjutningen förstärks av de lönesättande samtalen och borttagandet av individgarantierna i löneavtalet RALS. Det finns en felaktig bild av att den enskilde arbetstagaren i lönesamtalet har någon form av förhandlingsrätt gentemot arbetsgivaren, trots att det enligt lag är den fackliga organisationen som har förhandlingsrätten. I praktiken är det därför den närmaste chefen som enväldigt sätter lönen. Lönesättningen avgörs dessutom till stor del av det löneutrymme som varje chef har förhandlat till sig i konkurrens med andra chefer på samma arbetsplats. Konsekvensen är att ST i praktiken avtalat bort möjligheterna att lokalt säkra ett acceptabelt löneutrymme och möjligheterna att värna en rättvis fördelning. Den enskilde arbetstagaren förhandlar dessutom i blindo, eftersom det inte finns någon möjlighet – varken för arbetstagaren själv eller den lokala fackliga organisationen – att under förhandlingen veta om arbetsgivaren lägger ut hela löneutrymmet eller hur utrymmet fördelas. Arbetsgivaren å sin sida har all information.
Frånvaron av individgarantier försvagar också individens relation till fackförbundet. Det innebär att den fackliga organisationen inte kan säkra reallöneökningar för sina medlemmar. Just nu, när tillväxten är hög och inflationen nära noll, märks inte effekten av de slopade individgarantierna så mycket. Men när inflationen ökar igen kan det bli svårt att värna reallöneökningar för delar av STs medlemskår om det inte finns individgarantier. Det gör att värdet av det fackliga medlemskapet minskar.
Utvecklingen innebär att de lokala fackliga organisationerna får sämre möjligheter att värna individers rättigheter, rättvisa arbetsvillkor och löneökningar. ST bör därför verka för att de samverkansavtal som sluts med arbetsgivaren utgår från att den grundläggande dialogen sker mellan facket och arbetsgivaren, att ta bort alternativet med lönesättande samtal i RALS och att återinföra individgarantier i avtalen.
Thomas Janson, sektionsordförande för ST inom Regeringskansliet på arbetsmarknadsdepartementet och socialdepartementet.
- Replik från Anita Engvoll, ordförande för ST inom Regeringskansliet: Facket står starkt även med nya avtal
Detta är ett debattinlägg. Det är skribenten som svarar för innehållet och de åsikter som förs fram i texten.
