Arbetsgivarnas kryphål måste täppas till
Statens institutionsstyrelse och andra arbetsgivare borde inte få låta medarbetare arbeta under osäkra förhållanden i många år. Facken gör rätt som agerar på flera fronter för att sätta stopp för missbruk av tidsbegränsade anställningar.
Vad skulle jag på SiS att göra? Jag kunde gjort något vettigare i stället«, säger Inga-Maj Skoog i detta nummer av Publikt.
Hon syftar inte på själva arbetsuppgifterna – att arbeta på ett av Statens institutionsstyrelses behandlingshem torde vara en viktig och meningsfull sysselsättning. Nej, Inga-Maj Skoog är besviken över hur arbetsgivaren behandlat henne.
Hon har jobbat växelvis som timanställd och vikarie. Det innebär att hon inte haft möjlighet att planera sin tid utan i stället fått vänta på att bli inringd. Det är en situation som många människor på dagens arbetsmarknad kan känna igen sig i. Det är i sig ett stort problem, som borde mötas med åtgärder för att ge fler chans till trygga anställningar såväl inom staten som i andra sektorer.
När Inga-Maj Skoog arbetat på samma behandlingshem i åtta års tid utan att få fast anställning kontaktade hon sitt fack, ST. Men SiS vidhöll att myndigheten bara följt de regler som gör att det går att stapla visstidsanställningar på varandra. Och nu har chefen på det behandlingshem där Inga-Maj Skoog jobbat meddelat att hon inte längre ska anlitas. Statens institutionsstyrelse har därmed gjort en långvarig medarbetare arbetslös.
Enligt STs Tobias Bjerman är detta ingen isolerad händelse – han berättar om en myndighet som utnyttjar reglerna systematiskt och kallar det »boskapshandel«.
Det duger inte att barahänvisa till att lagen sedan 2007 inte längre ger den som jobbat för samma arbetsgivare i olika anställningsformer möjlighet att räkna samman anställningarna för att nå upp till den tid som ger rätt till en fast tjänst.
En arbetsgivare som värnar om sina medarbetare och sitt rykte måste agera anständigt även om lagen inte kräver det. Annars kommer berättelser som Inga-Maj Skoogs att göra det svårare att rekrytera kompetent personal.
Offentliga verksamheter har ett särskilt ansvar att vara goda arbetsgivare. »En statlig myndighet ska inte ens vara i närheten att bete sig så«, som Tobias Bjerman uttrycker det.
De luckor i regelverket som ger arbetsgivare möjlighet att bete sig som SiS gjort har dessutom ifrågasatts av EU-kommissionen, sedan TCO uppmärksammat att den svenska lagen strider mot EUs visstidsdirektiv. Att man på arbetsmarknadsdepartementet nu meddelar att man ändå tänker stå fast vid tolkningen att Sverige lever upp till direktivet är anmärkningsvärt. Ännu märkligare blir det när regeringen försvarar sig med det grundlösa påståendet att arbetslösheten skulle öka om man stärkte de visstidsanställdas ställning.
Både i avtalsförhandlingar, på enskilda arbetsplatser och i EUs instanser har svenska fack tagit strid för de allt fler människor som har en osäker anställning. Det är en helt nödvändig strategi. Det kommer aldrig att vara tillräckligt att vädja till arbetsgivarnas goda vilja – vi behöver avtal och lagstiftning som ger medarbetarna större trygghet.
Alexander Armiento, Chefredaktör.
Detta är en ledartext. Den speglar ledarskribentens personliga uppfattning.
