Malin Haawind: I dag bekämpar vi smitta med handtvätt
Det är våren 2020 och mina händer är torrare än någonsin. Det är knappast det vi kommer att minnas starkast från den här tiden, men det idoga handtvättandet och den därpå uttorkade huden är en av de mer vardagligt påtagliga effekterna av coronapandemin. Och inte visste man att trettio sekunder kunde kännas som så oändligt lång tid?
Just nu lever vi en tid då vi är hypermedvetna om smittspridning, virus och vikten av god hygien. Så har det inte alltid varit. Det fanns en tid då smuts ansågs helt ofarligt, kanske till och med bra. Ett lager smuts på huden var som ett skydd som hjälpte till att hålla värmen och i de dragiga stugorna hjälpte djurspillning och annat till att täta golven. När och om man gjorde sig ren så var det snarare tal om ett slags rituell renhet än om att bli faktiskt ren. Man tvättade av ansikte och händer för att kunna se skaplig ut i kyrkan på söndagen. Man fejade stugan för att kunna fira jul och andra högtider. Virus och bakterier kände man inte till.
”Det fanns en tid då smuts ansågs helt ofarligt, kanske till och med bra. ”
Genom att titta på vårt förhållande till smuts och hygien får vi också syn på tiden och samhället vi lever i. Att svenskarna var så lortiga under större delen av 1700- och 1800-talen berodde främst på en mycket konkret händelse – nämligen att de allmänna badhusen förbjöds och stängdes år 1725. Dels berodde det på att det rådde vattenbrist, men kanske ännu mer på att syfilisen härjade i städerna och att badinrättningarna, inte helt utan anledning, ansågs vara en av de platser där smittspridning skedde. Förvånansvärt fort anpassade människor sig och snart sågs den som tvättade sig ofta som mer avvikande än den som gjorde det sällan.
Mot slutet av 1800-talet började det så sakteliga att vända. Dels hade vetenskapen gjort framsteg och man förstod att alltför mycket smuts kunde vara hälsovådligt i sig. Men det låg också i tiden att uppfostra folket och smuts fick en stark symbolisk betydelse. När man talade om att Sverige behövde bli renare, hade det inte bara med god hygien att göra utan det avsåg också beteende, tanke och ande.
Mycket har förändrats i vår syn på smuts, men en sak verkar gälla i alla tider – smutsen fäster hårdare på somliga än på andra. Det är betydligt lättare att komma undan med en fläck på skjortan eller ett rörigt hem för den som besitter ekonomiskt och kulturellt kapital.
En sak som skiljer då från nu är dock att när syfilisen härjade ledde den tidens smittbegränsande åtgärder till att människor blev smutsigare. Med coronapandemin är det tvärtom, åtminstone våra händer är renare än någonsin.
Jag avbryts av ett gallskrik från hallen – min yngsta dotter har tagit handsprit på sina pandemitidstorra händer och det svider. Den här våren svider.
Malin Haawind är skribent och författare. Hennes senaste bok Satans skit – en bok om smuts utkom förra året.
Detta är en krönika. Det är skribenten som svarar för innehållet och de åsikter som förs fram i texten.