Nina Wormbs: Nästa konflikt på jobbet kan handla om rätten att resa
Omställningen till ett hållbart samhälle rycker närmare, och snart nog kliver den in på arbetsplatsen och rör om. Det kan bli spännande.
Jag tänker framför allt på transporterna, som står för mycket stora utsläpp i många statliga organisationer. Naturvårdsverkets rapport från 2019 visar att universitet och högskolor släpper ut stora mängder koldioxid genom de anställdas flygtrafik. På Kungliga Tekniska högskolan, där jag arbetar, är målet att minska utsläppen från flygresor under perioden 2015–2020, men siffrorna från 2018 visar att utsläppen i stället ökar. Nu finns ett klimatramverk och strategier för att halvera utsläppen till 2030. Men ännu så länge saknas precisa regler. Och vad som händer om vi inte når målen är oklart. För närvarande finns inga restriktioner; det är upp till individen. Och det är här det blir spännande.
Ingen är egentligen emot energieffektivisering och utsläppsminskningar, men när det plötsligt är jag som ska ta ansvar och skära ned är kreativiteten att hitta motargument stor. I just frågan om mobilitet ligger en rad skäl inom räckhåll, eftersom den länge förknippats med höga värden inom akademin. Mobilitet ger internationalisering och det gynnar kvaliteten, så akademiker måste helt enkelt resa för att bli bra, lyder ett försvar. Andra kan vara mer personliga, som att just min forskning (på sikt) kommer lösa (någon del av) klimatfrågan så just jag måste få resa.
Det finns numera en del studier om relationen mellan mobilitet och kvalitet där enkla samband punkteras. Vi måste förstås lära oss mer om dessa samband för att kunna resa klimatsmartare, men samtidigt behöver vi också dra ned på resandet för att kunna möta målen. Det riktigt intressanta är hur det ska gå till.
Själv verkar jag i en internationaliserad miljö där vi reser mycket. Frågan är aktuell och levande och fler tar tåget när det är möjligt. Men hur blir det om vi får ett utrymme om si och så många ton koldioxid det här året och ska fördela det mellan oss, mellan professorer och lektorer, doktorander och forskare? Vem ska få rätt att flytta på sig? Den som redan har en karriär men vars kunskap efterfrågas på södra halvklotet, eller den som just bygger en karriär och är i behov av fysiska möten för att bilda nätverk? Vems möten är viktigast?
Parisavtalet föregicks av diskussioner om fördelning av globalt ansvar, ett samtal som fortfarande pågår och skapar spänningar i det internationella samarbetet.
Vad kommer att hända på din arbetsplats? Kommer somliga att resa på andras bekostnad, blir den uppoffring som krävs orättvist fördelad? Eller är det kanske i just din korridor som ett riktigt klimatledarskap kan utvecklas, med ett tydligt svar på frågan: Varför ska jag?
Nina Wormbs, professor i teknikhistoria på Kungliga Tekniska högskolan.
Detta är en krönika. Det är skribenten som svarar för innehållet och de åsikter som förs fram i texten.