Kristina Wallin: Viruset har satt livet på vänt
Kristina Wallin, frilansjournalist och bosatt i Italien, beskriver hur vardagslivet ser ut sedan coronaviruset ställt allting på ända.
Jag går och väcker killarna, som är hemma eftersom skolan är stängd på grund av coronaviruset. ”Det blir ingen bio nu i veckan, regeringen har stängt allihop” förklarar jag medan jag öppnar fönsterluckorna. ”Men i morgon måste vi åka till farmor och farfar, de får inte handla själva” fortsätter jag.
Det är bara några av de förändringar våra liv genomgått. Från att ha varit något långt borta, som vi bara upplevde genom medias rubriker, har viruset plötsligt revolutionerat allt för oss. Det har blivit en del av vår vardag på bara ett par veckor.
Nästan allt, förutom affärerna, är stängt. Vi får inte åka och hälsa på någon på äldreboende och det är förbjudet att ha begravningar och andra ceremonier. När vi går och handlar måste vi hålla en meters avstånd från varandra i köerna. Man får inte åka till sjukhus om man har feber, och man får inte sitta i väntrummet tillsammans med sin sjuka mamma.
Alla offentligt anställda har rätt att arbeta hemifrån, om deras arbetsuppgifter tillåter det. I karantänområdena i norra Italien har en del statsanställda tvingats att ta semester. De som måste arbeta på kontor som är öppna för allmänheten har fått stränga order om att ingen hudkontakt får förekomma och alla måste hålla säkerhetsavståndet på en meter. Ingen får delta i kurser eller konferenser.
De flesta ifrågasätter faktiskt alla dessa åtgärder eftersom viruset i de allra flesta fall ger lätta symptom, och folk är mest rädda för vad karantänåtgärder och stängningar kommer att betyda för Italiens ekonomi. Grannen som hörde mig hosta häromdagen blev alldeles förskräckt, men inte för att hon trodde att hon kunde bli smittad. ”Vad du än gör, ring inte läkaren om du inte blir riktigt dålig” utbrast hon, med tanke på vad myndigheterna skulle göra om de trodde att vi var en smitthärd.
Coronaviruset och kaoset det skapat är samtalsämnet med alla man träffar. När vi var på utflykt med kompisar häromdagen försökte vi verkligen prata om annat, men på något sätt kom vi alltid tillbaka till viruset och hur konstiga våra liv blivit. Man vänjer sig snabbare än man tror vid att det onormala blir normalt.
Killarna sitter vid datorerna hemma och får lektioner via video. Banken ställde in det planerade mötet. På posten har de satt ett bord framför kassorna så att man inte ska komma för nära de anställda. Gatorna i närliggande Vinci, alltid fulla av turister vid den här tiden på året, gapar tomma.
Trots att jag vet att det kommer en dag när allt detta ligger bakom oss, är känslan när allt stannar upp omkring oss kvävande. Att inte veta om hur vardagslivet ser ut nästa vecka, och om även vi kommer att hamna i karantän, skapar en känsla av osäkerhet som genomsyrar hela samhället.
Kristina Wallin, frilansjournalist och bosatt i Italien.
Detta är en krönika. Det är skribenten som svarar för innehållet och de åsikter som förs fram i texten.
