Uppladdning inför avtalsrörelsen
Nu laddar fack och arbetsgivare inför den stundande avtalsrörelsen. Men vad ska de egentligen komma överens om och var fattas besluten? ST Press förklarar hur det går till.
Den 1 oktober 2007 ska ett nytt centralt avtal tecknas för myndigheter och affärsverk. Förberedelserna är redan i full gång. Inte bara lönerna ska diskuteras – även trygghetsavtalet och uppgörelser om pensioner och allmänna villkor kan omförhandlas.
Liknande förberedelser sker inom de statliga bolagen, men där är förutsättningarna lite annorlunda (se länkad artikel).
Vill ha flexibla arbetstider
Arbetsgivarverket, som företräder de statliga arbetsgivarna, har redan slagit fast vilka frågor man tycker är viktigast. Dit hör förändringar i trygghetsavtalet och mer flexibla arbetstider.
Men först framåt sommaren 2007 väntas Arbetsgivarverket lägga sitt konkreta bud inför de kommande tre åren. Tills dess ska även de fackliga yrkandena vara klara.
ST förhandlar inte ensamt med Arbetsgivarverket, utan ingår i OFR, Offentliganställdas förhandlingsråd. I den del av OFR som förhandlar gentemot Arbetsgivarverket ska ST samsas med statsanställda lärare och poliser, vårdpersonal och försvarsanställda. Även fackförbundet Ledarna ingår.
Det centrala avtalet
Det centrala avtalet bestämmer spelregler och förutsättningar för hur lönerna ska sättas.
I OFRs avtal finns också skyddsnivåer som ska säkra att löneökningarna når en rimlig nivå.
Avtalet brukar innehålla en individgaranti, en lägsta lönehöjning som varje anställd ska få. I nuvarande avtal är den 700 kronor under den treåriga avtalsperioden. Men individgarantin är inte absolut, då den kan avtalas bort av de lokala parterna.
I avtalet finns också en bottenplatta eller stupstock för löneutrymmet. Under den nuvarande treåriga avtalsperioden är den på 7,3 procent. Stupstocken gäller om parterna inte kan komma överens lokalt.
LO-förbundet Seko har, precis som OFR, både individgaranti och stupstock i sitt centrala avtal, medan Sacos förhandlingskartell för statsanställda, Saco-S, har sifferlösa avtal. Det betyder att de varken innehåller individgaranti eller stupstock. En modell som förespråkas av Arbetsgivarverket.
–Utan siffror i avtalet lämnas medlemmarnas löneutveckling helt åt slumpen eller åt arbetsgivarnas godtycke, anser STs förhandlingschef Johan Tengblad.
Hans uppfattning är att Saco-S åker snålskjuts på Sekos och OFRs avtal. I och med att de avtalen innehåller siffror finns ingen risk för att Sacos medlemmar blir utan löneutveckling.
Olika modeller
I det centrala avtalet finns också regler om hur löneförhandlingarna ska gå till.
I den senaste avtalsrörelsen, 2004, infördes i det centrala avtalet en möjlighet till »lönesättande samtal«: att chef och anställd kan komma överens om lönen utan inblandning av facket. En sådan uppgörelse blir i stället en enskild överenskommelse – men får samma status som kollektivavtal.
STs uppfattning är dock att överenskommelser om lön ska bekräftas i kollektivavtal. Då kan facket se över helheten; om överenskomna lönekriterier följts, hur löneutvecklingen ser ut för kvinnor respektive män och om någon anställd missgynnats. Facket får också möjlighet att bedöma om det totala löneutrymmet är rimligt.
Båda möjligheterna finns i nuvarande avtal. På några arbetsplatser har det lokala facket, trots förbundets inställning, accepterat den första modellen, där lönerna fastställs i enskilda överenskommelser.
Enligt Johan Tengblad beror det på att vissa arbetsgivare vägrat att använda den förhandlingsform som ST förespråkar.
Ingen lokal strejkrätt
I samband med de centrala förhandlingarna kan facket ta till stridsåtgärder för att få igenom sina yrkanden. Men när avtalet är undertecknat råder fredsplikt. Det betyder att de lokala facken inte kan strejka eller vidta några andra stridsåtgärder när de ska förhandla med arbetsgivaren.
Stridsrätten är det starkaste vapen facket har för att få igenom sina krav, men Johan Tengblad menar att lokal strejkrätt är en omöjlighet.
–Vi får inte något centralt avtal om vi inte skriver under på fredsplikten.
Hur stora löneökningarna slutligen blir avgörs i de lokala förhandlingar som vidtar när det centrala avtalet är klart.
På stora myndigheter, som Skatteverket och Försäkringskassan, förs förhandlingarna i två steg. Först blir det lokala förhandlingar på myndighetsnivå, därefter så kallade lokal-lokala förhandlingar i varje region.
Det centrala avtalet utgör ramarna för de lokala förhandlingarna, men i princip kan parterna komma överens om vad som helst lokalt.
Bland annat måste facket och arbetsgivaren enas om vilken modell man ska ha för löneförhandlingar.
På vissa arbetsplatser förhandlar man traditionellt, det vill säga arbetsgivaren kommer med ett bud som anger lönen för var och en av de anställda och facket kommer med ett motyrkande. Sedan förhandlar parterna tills de är överens.
Därutöver finns de båda modeller som beskrivits ovan.
De lokala facken och arbetsgivaren tar också ställning till vilka lönekriterier som ska ligga till underlag för förhandlingarna och om de ska satsa på någon särskild grupp anställda.
Om de lokala parterna inte kan komma överens om lönen ska en lokal lönenämnd tillsättas. Den ska ledas av en opartisk ordförande som facket och arbetsgivaren utser tillsammans.
Kommer facket och arbetsgivaren ändå inte överens gäller den stupstock som är inskriven i det centrala avtalet.
Jämställdhetslag måste följas
Oavsett vilken förhandlingsmodell parterna väljer måste jämställdhetslagen följas. Det ska inte finnas några osakliga löneskillnader mellan kvinnor och män med liknande eller likvärdiga arbetsuppgifter. Och skulle sådana ändå förekomma, måste de rättas till.
Den som anser sig vara lönediskriminerad kan vända sig till JämO. Om facket inte åtar sig att driva ärendet kan JämO i sista hand stämma arbetsgivaren inför Arbetsdomstolen.
