Unga som tror på fackets förmåga

Det går snabbt, ser smidigt ut. Nästan som om Damon Nikyar spelar ett instrument där inne i den lilla passkuren. Passen, i alla olika färger, glider in på en liten rutschkana i metall, och landar framför hans händer. Han fångar upp dem, lyfter varje
pass snabbt först åt vänster, in i en liten maskin som med blått ljus scannar in det i datorn, sedan åt höger, där en annan lampa bekräftar vattenstämplarna. Han låter blicken glida mellan passet, dataskärmen, och personen utanför det tjocka glaset. Fram och tillbaka. Och så pratar han, hela tiden, och skrattar.

– Buon viaggio, signore!

– Hey buddy, kom närmare luckan! Ser jag farlig ut? Jag som har rakat mig och gjort mig så fin!

– Liverpool? ¿Te gusta el fútbol?

– Are you from Greece? What are you guys doing down there with your money? The party is over, you know!

– Åker du själv med båda barnen? Oj, hoppas de kan sova på planet. Hälsa pappan att ni har gjort ett fint jobb tillsammans.

Kön krymper, resenärerna ler när de lämnar kontrollen och går vidare mot sin gate.

– Det är tungan, »lalalalal«, du vet, säger Damon Nikyar och pekar mot sin mun.

– Jag pratar. Det är nog därför jag har fått det här uppdraget.

Och så lägger han till:

– På riktigt alltså. Jag är inte rädd för att prata. Med chefen eller någon längst nere. Det kan vara bra ibland.

Damon Nikyar är fackligt arbetsplatsombud för ST. Och skyddsombud. Och arbetsmiljöansvarig. Och jämställdhetsansvarig. Och engagerad i mångfaldsarbetet inom polisen i Södermanland. Och i de lokala löneförhandlingarna. Damon Nikyar är en ST-dröm.

– Hur ska jag förklara det? Jag brinner för det här! Det började för sex år sen, jag blev så arg för att vi hade så dåliga löner. Någon
sa: »Men gör nåt i facket då!« Och så blev det.

Men helt lätt har det inte varit. Det är bra att kunna snacka. Men det fackliga arbetet har också inneburit tragglande med lagar och paragrafer, långsamt arbete och byråkrati.

– Jag blev så förvånad! Jag hade tänkt »Jag har argumenten för att höja våra löner. Jag kan prata, de kommer att lyssna. Så då ändrar vi på det här!« Det gör vi också, men jag visste inte att det skulle ta sådan tid.

Processen är långsam. Till och med seg, som Damon Nikyar säger. Ändå har han inte blivit avskräckt. Han har gått grundutbildningarna för förtroendevalda. Lärt sig om kollektivavtal, arbetsrätt, pension, samverkan och försäkringar.

Och han har sett vad en förhandling kan innebära: pensionsavtalet som medlemmarna har förhandlat till sig är förmånligt, men priset var högt: skiftarbetarna fick betala med försämringar i semesterdagar, arbetstid och OB-tillägg. I ett slag lämnade många skiftarbetare facket, berättar han.

– Det är svårt att värva medlemmar på ett pensionsavtal. Det spelar ingen roll hur bra det är. »Give me the money now«, tycker folk. De vill inte vänta till pensionen!

Kollektivavtalet svårt att förklara

Andreas Beckert, som arbetar som rekryteringscoach på ST, nickar. De svårigheter som Damon Nikyar brottas med på sin arbetsplats är några av de stora utmaningarna för de svenska fackförbunden. Facken behöver rekrytera, men de starkaste argumenten är svåra att använda.

– Kollektivavtalet är det absolut viktigaste skälet till att gå med. Men det är inte det lättaste att kommunicera, säger han.

Argumenten måste vara tydliga.

– Människor vill få några feta anledningar till att betala medlemsavgiften. Ibland känns det lättare att säga att du får en grapefrukt i veckan om du går med. Men när man berättar att »här på din arbetsplats är kollektivavtalet värt mellan 3 000 och 5 000 kronor i månaden«, då reagerar många. De vet faktiskt inte det.

Ju färre medlemmar som facken representerar, desto svårare blir det att förhandla fram bra avtal. De senaste årens medlemstapp i de svenska fackförbunden är historiskt. Men i juni förra året började siffrorna inom ST att ljusna. Sedan dess har medlemsutvecklingen pekat tydligt uppåt. Och hälften av de nya medlemmarna är under 36 år.

– Det är en otrolig medvind. Vi brukar inte skryta så ofta, men det är ett grymt trendbrott, säger Andreas Beckert.

Och fortsätter:

– Jag minns när jag började här för några år sedan. Då drömde vi om att medlemsstatistiken en dag skulle visa ett plus-minus-noll-netto. Nu är vi stadigt på plus utan att vi riktigt har hängt med själva!

Men satsningen från STs sida har varit tydlig. Förbundet ska vara som en »24 timmars utsträckt hand«. Förutom att medlemmarna erbjuds en inkomstförsäkring vid arbetslöshet, får de karriärcoachning, hjälp med cv-granskning och telefonråd via ST Direkt. Förbundet har gjort arbetsplatsbesök där sammanlagt 16 000 arbetstagare har fått en frukostpåse i utbyte mot en stunds fackligt prat.

– Det är ett nytt tilltal. I stället för att prata på i envägskommunikation, kan vi vända på det, säger Andreas Beckert. Vi frågar i stället: »Vad vill du med facket?« Vi är så breda så att vi nästan alltid kan erbjuda något av det som de vill ha.

Kanske, säger han, behöver också den fackliga strukturen förnyas.

– Sektioner – det låter nästan lite militaristiskt.

Han tror att förbundet behöver bli öppnare, och bättre på att välkomna de nya, unga medlemmarna. Han vill också avdramatisera synen på förtroendeuppdragen.

– Var modigare! vill jag säga. Folk har så många olika kvaliteter, börja bejaka dem!

Någon kanske är duktig på att skriva, någon annan är omtyckt av alla sina arbetskamrater, en tredje är en stjärna på att prata med chefen. Någon kanske gillar att förhandla, en annan att prata inför grupp.

– Ingen kan allt. Men nischa uppdragen! Ta vara på människornas lust! Det ska vara roligt att vara med i facket.

»Unga inte osolidariska«

Också STs ordförande Annette Carnhede tror på strategin.

– Alla är blåbär från början. Ingen förväntar sig att ett nytt arbetsplatsombud ska ha full koll på allt.

Förbundet behöver bli tydligare – men, betonar hon:

– Det är en myt att unga människor har helt andra värderingar! De är inte stora egoister. De är inte osolidariska. De kommer inte från en annan planet!

Däremot är de självständiga. De hinner fråga Google innan de söker sig till arbetsplatsombudet. Damon Nikyar vet det. Som arbetsplatsombud ska han »lyssna, fånga upp och återkoppla« till medlemmarna. Han ska »engagera och aktivera dem i fackliga frågor« – det ingår i uppdraget.

– Jag vill inte vara otrevlig. Det kan faktiskt vara lite svårt att hoppa på någon som inte är så intresserad av facket. Man får ta det lite försiktigt.

Stolt över rutschkanan

Själv drivs han av insikten att han genom facket faktiskt har makt att förändra. Han är glad över sin insats i löneförhandlingarna, och stolt över vad han har åstadkommit.

– Du vet i passkuren, såg du den lilla rutschkanan? Där passen åker ner?

Han ler, nu igen.

– När jag började jobba här tyckte jag att alla gnällde så mycket på arbetsmiljön. De klagade på värk i ryggen och axlarna. Sluta tjata! tänkte jag. Men så plötsligt kände jag »aj, vad var det där i ryggen?«

Som skyddsombud blev Damon Nikyar engagerad i frågan. En grupp tillsattes, med passkontrollanter och poliser. De pratade med ergonomer och gjorde studiebesök på andra flygplatser – och överallt mötte de samma problem.

– Så vi uppfann den här rutschkanan, vi är först i världen med den! Man slipper sträcka sig – och arbetsskadorna har minskat.

Nu finns ett nytt mål: att föreläsa om konstruktionen på andra flygplatser.

– Det känns faktiskt stort när jag tänker på det. Vi kan ändra på sådant som inte är bra! Den känslan vill jag förklara för dem som ännu inte är medlemmar.