Ständigt beredd att vabba

SMHIs platta tegelbyggnad i Norrköping rymmer långa, vindlande korridorer och drygt 600 medarbetare – som blir allt yngre. Generationsväxlingen märks i gångarna: på anslagstavlorna sitter bebisfoton, födelseannonser och bröllopsfoton. Vid lunchborden står ett gäng kossor och grisar i hårdplast.

– Du ser. Man känner sig inte så konstig när man måste hem till barnen. Alla här förstår ju, konstaterar Christina Sverker, som är drift- och kundansvarig på myndighetens IT-avdelning.

Accepterat att vara hemma

Ingen har någonsin klagat när hon plötsligt har blivit kvar hemma med sexåriga Wille eller tvååriga Viktor.

– Inte alls. »Det är klart, barnen går först«, brukar de säga.

Hennes kollega Torben Königk nickar igenkännande. Han arbetar som klimatforskare och är pappa till Kajsa, 4 år, och Jonna, som är 3 månader.

– I början var jag faktiskt väldigt förvånad över att det är så accepterat här att vara hemma med barnen, minns han.

De är överens: att vara småbarnsförälder och jobba på SMHI är bra. Arbetsgivaren gör vad man kan hoppas på. Ingen klagar högt, ingen suckar tyst – barnen går först.

Ändå vittnar de om en stress.

– Men den kommer bara från mig själv, betonar Christina Sverker.

– Ingen annan skulle säga något, instämmer Torben Königk.

Men det händer att de känner sig krångliga. Hämtningar och lämningar sätter gränser för hur flexibla de kan vara, det vet de om. Plötsligt håller dagis stängt hela dagen för planering – och avslutningar och utvecklingssamtal pressar schemat.

Rättigheter inte alltid tydliga

Samuel Engblom arbetar som jurist på TCO. Han känner igen situationen: att småbarnsföräldrar lätt känner sig besvärliga.

– Jag kallar det för det informella förhandlingskapitalet. Man naggar det i kanten.

I många fall är arbetstagaren utlämnad till arbetsgivarens goda vilja. När barnet är sjukt har föräldern visserligen rätt att stanna hemma – »Alla vet det! Ingen skulle våga knysta något negativt« – men det finns andra situationer, där rättigheterna inte är lika tydliga:

– Dagis har begränsade öppettider, de har krav på föräldranärvaro, ordnar julavslutningar, familjeumgänge och städdagar. Då har du som medarbetare inga tydliga rättigheter.

Sammantaget skapar detta lätt »en mer ansträngd relation« till arbetsgivaren. Samuel Engblom sammanfattar problemet:

– Hur tuff kan du vara i nästa förhandling? Vad har du för utrymme att uttala andra negativa saker? Hur kaxig är du egentligen som förälder? Många vab-dagar påverkar ditt informella förhandlingskapital, säger han och tillägger:

– Och det svåra med det informella förhandlingskapitalet är just att det är oerhört informellt. Det är inte lätt att prata om det.

Tar med datorn hem

Vabben – vård av sjukt barn, eller tillfällig föräldrapenning på Försäkringskassans språk – är kanske den största belastningen. Sjukdomarna låter sig inte ritas in i almanackan. Utan förvarning börjar en liten näsa rinna, ett öra värka eller en mage täckas av röda prickar.

– Det händer så plötsligt. Jag försöker att alltid vara beredd, och tänka ett steg i förväg, säger Christina Sverker.

Därför tar hon alltid med sig datorn hem vid dagens slut.

– Jag har faktiskt inte tänkt på det, men det är en ny vana sedan jag fick barn, konstaterar hon.

Både hon och Torben Königk brukar öppna datorn och kolla mejlen åtminstone någon gång när de vabbar. Det händer också att de tar emot jobbsamtal på telefonen, även om det är ovanligare. Men inte för att någon ber dem, betonar de – det är deras eget val.

– Det blir för jobbigt att komma tillbaka annars, konstaterar båda.

Att helt låta jobbet vila under vabben är inget lockande alternativ. Det blir alltför tungt att komma tillbaka till mängder av olästa mejl. Även om vabben fortsätter i flera dagar, brukar myndigheten inte ta in någon vikarie.

– Man vet inte om det är något jätteakut som ligger där i mejlen. Stressen att inte veta det är nästan större än att kolla till mejlen några gånger, tycker hon.

Vid några tillfällen har hon försökt få lite mer gjort under en vab-dag: skrivit på en drifthandledning och kollat upp loggar i systemet.

– Men plötsligt sitter man där med en tvååring i knät som också vill hamra på tangentbordet…

»Man ska inte jobba«

Christina Sverkers chef Håkan Nilsson nickar när han får höra att hon har gjort till rutin att ta med datorn hem. Han är »inte jätteförvånad«.

– Men när man är hemma med barn ska man vara hemma med barn, så är det. Jag tycker inte att man ska jobba då, säger han.

Frågan har aldrig varit uppe till diskussion på avdelningen, trots att många brottas med vab-problematiken. Av nästan 20 medarbetare på enheten är det bara fem som inte har barn hemma.

– Men jag hoppas att varje person som upplever att de har för många arbetsuppgifter kommer till mig och berättar det. Då får vi hjälpas åt att plocka bort, prioritera eller helt enkelt acceptera att vi får sänka tempot. Man måste helt enkelt mätta mun efter matsäck.

Bra på att planera

Han berömmer sina medarbetare. Säger att arbetet flyter på bra i gruppen trots att många är i »vab-åldern« – för nästan alla är duktiga på att planera.

– Jag är själv småbarnsförälder och vet att det kräver en större framförhållning. Jobbet kan alltid behöva planeras om med kort varsel. Jag märker att många här har den insikten.

Varken Christina Sverker eller Torben Königk tycker att de har haft någon anledning att flagga hos chefen: stressen kommer ju från dem själva.

Innan Torben Königk kom till Sverige arbetade han på ett tyskt forskningsinstitut. Och inställningen till vab blev en kulturchock efter flytten.

– I Tyskland stannar man inte hemma på samma sätt. Där arbetar bara hälften av kvinnorna. Och på tyska dagis kan man lämna ett hostigt barn, det gör man inte här.

Jobbar sällan hemma

Efter drygt två månader på SMHI utropade en manlig kollega glatt att det var första dagen sen Torben började som varken kollegan eller hans fru hade stannat hemma med något av deras tre barn:

– Han lät alldeles ogenerad. Då tänkte jag att det faktiskt är accepterat här att vara borta från jobbet för att ta hand om sina barn. Också för en manlig forskare.

Trots att både han och Christina Sverker har en teoretisk möjlighet att jobba hemifrån, brukar de sällan utnyttja den – varken när barnen är friska eller i stället för att vabba när de är sjuka. Inte heller har de tagit med sig barnen till jobbet när dagis är stängt.

– Det kanske går när barnen blir lite större och kan titta på film och hålla på med datorn en stund. Nu har jag inte tyckt att det skulle fungera, säger Torben Königk.

Struntar i karriärstressen

Både han och Christina Sverker beskriver hur de försöker att strunta i stressen kring barnen som ett hot mot karriären. Hon säger att hon ibland hör diskussioner om »deltidsfällan« för kvinnor – men försöker tänka att barnen är viktigast. Också Torben Königk försöker att inte bekymra sig.

– Tanken slår mig förstås ibland. En del kan jobba 50–60 timmar i veckan. Och jag har en kollega som skriver fem vetenskapliga artiklar på ett år i stället för fem år som det kanske skulle ta för mig. Men jag har barn och kan inte arbeta så, säger han.

TCOs Samuel Engblom tycker att vab-problemet i grunden är en fråga om bemanning.

– Det måste finnas en viss luft i organisationen.

Han beskriver en situation där många arbetsplatser fått en så anorektisk organisation att varje arbetsuppgift i princip utförs av en person.

– Då försvinner utrymmet för att till exempel vabba. Och det slår mycket hårt mot grupper som småbarnsföräldrar.