Samförstånd och sisu lyfte Finland

FÖRDJUPNING: FINLAND2005-12-01

Enbart Nokias framgångar kan inte förklara Finlands snabba återhämtning från den värsta depressionen under efterkrigstiden.
Vilket pris har folket fått betala? Vad har regeringen och fackföreningsrörelsen bidragit med?

Av:  Ann-Charlotte Viklund

I Helsingfors blåser det jämt, men nu är det nästan storm. Paraplyet gör ingen nytta, där jag stretar i regn och motvind längs Skatuddskajen, förbi de gamla strandmagasinen som blivit trendiga caféer och restauranger.

Strax ska jag träffa Risto Laakkonen, en av Finlands ledande experter i arbetskrafts-, invandrar- och integrationsfrågor.

Under stillsam barockmusik – och tuggande på min tredje rågbrödsbit med korv och marinerad skogssvamp – frågar jag hur det kommer sig att de finska facken i årtionden accepterat statlig inblandning i avtalsrörelserna. Jag undrar också varför finländare är så rädda för flyktingar och invandrare.

Risto Laakkonen ler lite försonligt, stiger upp för att stänga av musiken och ger mig sedan en historielektion som han tycker fler borde få:

– Annars ställer folk bara dumma frågor om Finland.

Lång väntan på erkännande

FFC, det finska LO, grundades 1907, men det dröjde till 1944 innan man fick förhandlingsrätt. Löftet om detta gavs redan fyra år tidigare och är allmänt känt som »vinterkrigets förlovning«.

– Ett sätt att försäkra sig om att arbetarna ställde upp och försvarade landet, konstaterar Risto Laakkonen.

Han förklarar arbetsgivarsidans misstänksamhet mot FFC som efterdyningar från inbördeskriget 1918 – de vitas kamp mot de röda – som de röda förlorade.

Finlands första konstitution skrevs av krigets vinnare. Enligt den skulle beslut i riksdagen, även om statsbudgeten, fattas med två tredjedels majoritet. För att till exempel stifta en arbetsmiljölag, som gav skyddsombudet rätt att stoppa ett farligt arbete, hade det krävts fem sjättedels majoritet, eftersom reformen skulle begränsa äganderätten.

Konstitutionen antogs 1919 och gällde till 2001. Under sin tid som president såg Mauno Koivisto till att parlamentarismen genomfördes fullt ut; idag räcker det med enkel majoritet som i de flesta västliga demokratier.

Den gamla konstitutionen tvingade fram breda koalitionsregeringar, eftersom inget parti hade egen majoritet. För att få igenom reformer i arbetslivet och inom socialpolitiken fick fackliga organisationer och andra progressiva krafter komma på alternativa lösningar. Bäst kända var och är de inkomstpolitiska helhetslösningarna, i folkmun kallade »tupo«.

Samförstånd har varit lönsamt

I »tupo« har arbetsmarknadens parter, mot löfte om skattelättnader och/eller olika reformer som inte kunnat genomföras lagstiftningsvägen, blivit överens om löneavtal som inte spätt på inflationen. De har också garanterat arbetsfred.

Fyra veckors lagstadgad semester (som senare blivit fem), avdragsgill fackavgift, vuxenstudiestöd, avtalspension, semesterlön – och nu senast omställningsskydd – är några av reformerna som sedan 1968 förverkligats eller förberetts i samband med »tupo«.

När det första »tupo«-avtalet slöts hette statsministern Mauno Koivisto, men det var den skicklige riksförlikningsmannen Keijo Liinamaa som »sydde ihop« det hela. Tio organisationer undertecknade avtalet den gången.

På 1970-talet hände det att både presidenten (Urho Kekkonen) och olika statsministrar (tio olika regeringar!) blandade sig i förhandlingarna. Mellan 1968 och 1990 slöts 16 centrala löneavtal på arbetsmarknaden; tolv av dessa var »tupo«.

Under 1990-talet och därefter har dessa i stor utsträckning gått ut på att lindra effekterna av depressionen, stimulera sysselsättningen och skapa stabilitet på arbetsmarknaden.

Fortsatt hög arbetslöshet

Arbetslösheten, som 1994 var uppe i nästan tjugo procent är nu nere i sju, om man, som i Sverige, inte räknar dem som är i olika åtgärder. I Finland är de runt en halv procent.

Ungefär hälften av arbetslösheten kan förklaras med Sovjetunionens kollaps. Plötsligt föll öststaternas andel av Finlands utrikeshandel från 22 till 3 procent. Detta var bekymmersamma tider, minns Risto Laakkonen.

– Men i stället för att stimulera arbetsmarknaden genom att direktinvestera i infrastrukturen och i andra projekt, lät den borgerliga regeringen arbetslösheten stiga. Pengarna gick till att betala passivt arbetsmarknadsunderstöd.

Idag finns det 300 000 fler jobb än 1994.

På väg att bli invandringsland

Finland är ett land format av återkommande migration: Nästan en halv miljon interna flyktingar från Karelen integrerades efter det senaste kriget. Enbart under 1969–70 flyttade cirka 100000 finländare till Sverige.

Frånsett små grupper av chilenska flyktingar och vietnamesiska båtflyktingar som kom på 70-talet, var Finland fram till slutet av 1980-talet ett utvandringsland.

Efter Sovjetunionens fall har Finland tagit emot 5 000 somalier, varav de flesta studerade där. De klev på tåget och kom till Helsingfors. Första året, 1991, kom ungefär 1 000 asylsökande, som senare fick flyktingstatus.

– Det är svårt att vara både utvandrings- och invandringsland samtidigt. Jämför man Sverige och Finland genom att endast titta på dagens volymer, så är det som att ställa en ensam dragspelsamatör mot en hel symfoniorkester. Jämförelsen måste därför göras i ett historiskt perspektiv, säger Risto Laakkonen.

Arbetar för etnisk mångfald

Danmark och Norge blev invandringsländer på 1970-talet och har idag mellan fem och sex procent utländska medborgare. Finland med sina 2,2 procent ligger ungefär 20 år efter.

– I mänsklighetens historia är det inget att bli upprörd över. Det tunga och långa kriget ledde till att invandringen helt enkelt fick vänta.

Efter sina 13 år som »arbetardiplomat« – först som arbetskraftsattaché och ambassadråd vid Finlands ambassad i Sverige, sedan som avdelningschef vid Nordiska ministerrådet i Oslo – kom Risto Laakkonen hem och grundade ETNO, en organisation som vill främja etnisk mångfald. Han var också ordförande i Europarådets invandrarkommitté i fyra år.

Som konsultativ tjänsteman vid arbetsministeriet har han samtidigt arbetat med migrationsfrågor och med att öppna Finland för jobbsökande utländska medborgare, bland annat genom olika projekt tillsammans med arbetsgivare och fackförbund.

Risto Laakkonen var metallarbetare och klubbordförande på Sisus lastbilsfabrik i Karis, när han rekryterades till ombudsman på FFC, finska LO, bland annat för att knyta kontakter med Norden. Efter några år blev han den första »arbetardiplomaten« vid Finla
Risto Laakkonen var metallarbetare och klubbordförande på Sisus lastbilsfabrik i Karis, när han rekryterades till ombudsman på FFC, finska LO, bland annat för att knyta kontakter med Norden. Efter några år blev han den första »arbetardiplomaten« vid Finla

Fakta Finland


o Statsskick: Republik

o Yta: 338 145 km2 (Sverige: 449 964)

o Huvudstad: Helsingfors (562 000 invånare)

o Invånarantal: 5,2 miljoner (Sverige: 9)

o Invånare/km2: 15 (Sverige: 20)

o BNP/invånare: 28 643 euro (2004) (Sverige år 2003: 27 764)

o Medellivslängd: män 75 år, kvinnor 81,8 (Sverige: män 78,3, kvinnor 82,7)

o Språk: Finska 94 %, svenska 6 %

o Högsta berg: Haltiatunturi 1 328 m (Sverige: Kebnekaise
2 111 m)

o Största sjö: Saimen (4 400 km2 inkl intilliggande vattendrag) (Sverige: Vänern 5 585 km2)

Typ
Vet du mer om det ämne som artikeln handlar om, eller om du har tips till redaktionen i något annat ämne, kan du lämna ditt tips här. Du kan också skicka ett mejl till redaktionen.
Om du anser att artikeln innehåller fel, beskriv här vad dessa fel består i. Du kan också skicka ett mejl till redaktionen.

Om du vill debattera det ämne artikeln handlar om, kan du skicka in en debattartikel till Publikt för publicering under vinjetten Debatt. Publikt publicerar inte anonyma debattinlägg, du måste därför alltid ange ditt namn och dina kontaktuppgifter. Redaktionen förbehåller sig rätten att korta och redigera insända debattartiklar. Skicka ditt inlägg som ett Worddokument på mejl till redaktionen.

Innehållet i detta fält är privat och kommer inte att visas offentligt.
CAPTCHA