Jobben viktigast för vänstern

Om vänsterpartiet fick styra i tio år, vad skulle vara den viktigaste skillnaden?

–Vi skulle ha en ekonomisk politik som sätter sysselsättningen främst, och det har vi inte i dag. Vi har en politik där inflationsbekämpningen är överordnad alla andra mål.

–Vår uppfattning är att vi bör använda de verktyg vi har politiskt, till exempel den offentliga sektorn. Offentliga investeringar och offentlig välfärd kommer också att skapa jobb i den privata sektorn.

I ert valprogram vill ni inrätta 200000 offentliga jobb. Vad kostar det och hur ska det finansieras?

–Bruttokostnaden kan vara drygt 40 miljarder kronor per år. Vi ska inte låna upp pengar för detta, utan tillåta att den tillväxt som vi har, och kommer att ha, får slå igenom också inom offentlig verksamhet.

Vilka skatter vill ni höja för att betala satsningen?

–Ja, nu har vi ju ett utgiftstak som gör det svårt att satsa. Det har lett till att vi har sänkt skatter, eftersom vi inte kan öka utgifterna när vi har ett överskott. Använd de pengarna i stället för reformer och nyanställningar! Då behöver vi kanske inte ens höja några skatter, totalt sett.

–Skattehöjningar för låginkomsttagare bör man till varje pris undvika.

Varför vill ni återreglera liberaliserade marknader?

–Nyligen fick vi oväntat stöd av Ingenjörsvetenskapsakademien, i en rapport där näringslivet självt säger att det behövs en återreglering av elmarknaden. Anledningen är att avregleringen har lett till prisökningar och sämre konkurrens. Det ger inte långsiktighet för industrin.

–Avregleringen har även lett till sämre järnvägsservice och postservice. Vi har också sett att avregleringen lett till att de anställdas villkor i många fall försämrats.

–Dessutom har staten helt orimliga avkastningskrav på de egna bolagen. SJs avkastningskrav är det högsta i världen. Det går inte att uppnå utan att man satsar på de sträckor där man tjänar mycket pengar och lägger ned där det är dyrare per resenär.

Hur ska en återreglering gå till?

–Jag tror att telekommunikationsområdet inte så lätt låter sig återregleras. Däremot skulle man förmodligen kunna göra det med elmarknaden utan några större ingrepp. Även posten och järnvägen skulle nog kunna återskapa de naturliga monopol som de här verksamheterna har byggt på tidigare.

–Det största problemet med en återreglering är Arlanda Express, som den senaste borgerliga regeringen gjorde till ett privat monopol med 40 års trafikeringsrätt.

Ni vill se ett breddat statligt ägande. Vad betyder det?

–Staten har sålt ut och privatiserat statliga verksamheter – de mest lönsamma delarna. Kan vi köpa tillbaka dessa företag? Ja, vi kan åtminstone se till att vi får ett större inflytande över börsutvecklingen. Jag vill väcka fondtanken igen. De gamla fonderna blev tandlösa och fyllde inte den funktion som var tänkt.

Är staten en bra ägare?

–Nej, vi har ägardirektiv som inte säger så mycket och som ger företagsledningarna stor frihet att själva bestämma om investeringar och vad man ska satsa på. Det gör att även statliga företag begår rovdrift på miljön och inte tar hänsyn till regionalpolitik. Vattenfall investerar i brunkolsverksamhet i Tyskland för att tjäna mer pengar. Det är inte ett väl använt ägande.

–Offentliga sektorn kan också bli bättre arbetsgivare. De är inte föregångare i dag, vilket visas av tystnaden på arbetsplatserna. Den beror delvis på osäkra anställningar, och vi försöker rensa upp i den djungeln genom det förslag som regeringen, vänstern och miljöpartiet lagt fram och som ger tre olika anställningsformer.

Vänsterpartiet förespråkar meddelarskydd för alla anställda. Kan statligt ägda företag gå före utan att deras konkurrenssituation försämras?

–Jag har förståelse för invändningen att statliga företag som tvingas till regler som privata företag inte lyder under kan uppleva en konkurrensnackdel. Det bästa vore meddelarskydd till alla. Men jag är ändå inte främmande för att gå före med statlig verksamhet. Fördelarna är väldigt uppenbara, att man kan påtala missförhållanden till medierna utan att riskera att någon ens efterforskar vem man är.

Har ni, såsom regeringens samarbetspartner, försökt att få fram ett förslag angående framtiden för Svensk Kassaservice?

–Vi har beskyllts för att ha stoppat propositionen. Och det äger faktiskt sin riktighet, för vi vägrade att gå med på upphandlingsklausulen. Men vi har legat på för att det skulle komma fram en proposition utan upphandling. Det var regeringen inte beredd till.

–Det är mycket olyckligt att propositionen inte har kommit. Det handlar i stor utsträckning om kvinnor, de har varit anställda länge och många närmar sig 60. De lever nu i en osäkerhet, och vad som helst är bättre än det.

–Men även om inte förslaget kommer måste vi se till att de anställda i kassaservicen får en möjlighet att planera sin framtid, att vi är tydliga med ambitionen för vad vi vill med Svensk Kassaservice.

Före valet?

–Ja, vi är ändå överens om väldigt mycket, vi borde kunna ge ett besked. Sedan måste vi se till att de som förlorar jobbet, för det kommer en del att göra, får goda villkor. Om man är över 55 och har jobbat i företaget i trettio år, ska man inte behöva riskera otrygghet fram till pensionen.

–När vi hade de stora pensionsavgångarna på SJ var 58 år gräns för att gå med hyfsade villkor, det tycker jag är högst rimligt.

Ni vill utreda demokratin i arbetslivet. Ska MBL göras om?

–Internationalisering och ändrade förhållanden på arbetsmarknaden har gjort att 1970-talets arbetsrättsliga reformer har urholkats. Arbetstagarnas ställning behöver stärkas. Man kan utöka förhandlingsplikten och ge facken rätt att fördröja beslut, till exempel om man vill ha en fråga utredd av en arbetstagarkonsult. I dag fortsätter processen och frågan är kanske avgjord när konsulten är klar.

–De som vågar vara oppositionella drabbas ofta av trakasserier, alltifrån subtila kommentarer till uppsägningar. Problemet med lagstiftningen är inte att sådant skulle vara tillåtet, problemet är att arbetsgivaren kan köpa ut dem. De behöver inte återanställa, och det är en ganska enkel sak att ändra på det.

Vill ni avveckla några myndigheter?

–Jag tror att det finns utrymme för att se över den statliga myndighetsorganisationen. Det finns en flora av myndigheter som kanske inte alltid är uppbyggda med en helhetssyn. Jag tror till exempel att det finns myndigheter som går in i varandras områden och som man skulle kunna rationalisera genom att sammanföra dem.

–Det finns också stora problem med samverkan mellan myndigheter på lokal och regional nivå.

Har statliga myndighetschefer rimliga löner och villkor?

–Nej, det är för höga löner och orimliga pensionsvillkor för både statliga och privata chefer. Den statliga sfären har gått i det privata näringslivets fotspår, och om vi slutar med det kanske vi kan få en påverkan åt andra hållet.

–Vi har i riksdagen föreslagit ett lönetak på statsministerlöns nivå för statliga direktörer. Vi har väldigt svårt att förstå att de har större ansvar än statsministern. Om statsministern klarar sig på 118000 kronor i månaden så bör Systembolagets vd också göra det.

Har staten jämställda löner, som Arbetsgivarverket hävdar?

–Nej. Enligt SCB-uppgifter, som visserligen är fem år gamla, finns bara tre yrken där kvinnor och män jobbar tillsammans och där kvinnorna tjänar mer än männen, och det är förskollärare, modell och porrfilmsskådespelare. Inom alla andra yrken tjänar kvinnor mindre.

–Ett annat problem är att kvinnodominerade yrken är lågavlönade, och det gäller också inom staten. Där tycker jag att vi som arbetsgivare ska vara mycket mer aktiva och ge tydligare direktiv. Jag tror att många väljare skulle kräva det om de kände till hur förhållandena är: Här är de politiskt valda företrädarna arbetsgivare eller ytterst ansvariga som arbetsgivare, och de använder inte arbetsgivarrollen för att genomföra förbättringar i en riktning som de tycker är nödvändig.

Vänsterpartiet har föreslagit en utredning om arbetsmarknadspolitiken. Vad behöver förändras?

–Först vill jag säga att arbetsmarknadspolitiken ofta får klä skott för misslyckanden i sysselsättningspolitiken, men det är två olika saker. Arbetsmarknadspolitiken är till för att möta de problem som uppstår vid arbetslöshet, framför allt hjälpa grupper som far särskilt illa. Och ska den fungera måste vi få ner arbetslösheten.

–Jag är väldigt öppen för särlösningar i vissa fall. Vi har själva varit med om att föreslå att de som varit arbetslösa i två år ska få möjlighet till plusjobb. Och jag kan även tänka mig sådana lösningar för vissa invandrargrupper med oerhört hög arbetslöshet, framför allt afrikaner.

–Men arbetsmarknadspolitiken klarar inte hur mycket som helst av särlösningar, de tränger ut varandra. Så det viktigaste är att sysselsättningspolitiken reformeras.

–Men sedan är det uppenbart att det i dag är svårt för arbetssökande och arbetsgivare att få den hjälp de behöver av arbetsförmedlingen. Personalen är oerhört hårt utsatt och har fått ägna sig åt saker som jag menar att de egentligen inte ska ägna sig åt, som att jaga fuskare. En reformering måste innebära att vi flyttar fokus.

–Utredningen bör också ta upp samverkan mellan olika sektorer av samhället. Det finns ett revirtänkande som innebär att man splittrar upp resurserna och inte använder dem optimalt. Där är Försäkringskassan och Ams nyckeln till mycket.

Behöver utnämningspolitiken ändras?

–Det har vi haft många diskussioner om i riksdagsgruppen. Jag har tyckt att utnämningsmakten skulle flyttas över till riksdagen i vissa fall. Men jag fick jättemycket stryk, därför att regeringens rätt att utnämna är en del av regeringens styrning, och regeringen står till svars som kollektiv inför riksdagen.

–Min personliga uppfattning är att man borde redovisa tydligare vilka krav som ställs på den som ska ha ett jobb som verkschef eller myndighetschef. Man bör också ha ett ansökningsförfarande.

Men de som söker poster på den här nivån vill kanske inte skylta med det?

–Ja, det är sant till viss del. Därför behöver man hitta ett sätt där de kanske inte behöver skylta med namn, om de inte vill, men där man åtminstone kan beskriva meriter för de olika sökande.

–De politiska utnämningarna behöver inte vara fel om de bygger på kompetens. Men det finns väl exempel på usla politiska utnämningar som mer har karaktären av att klia varandra på ryggen och »tack för senast!«. Jag ska inte nämna några namn, men det fanns några som efter centerpartiets samverkan med regeringen fick oförtjänt höga poster.

Om det nu blir så att de borgerliga inte vinner valet…

–Så blir det!

… hur viktigt är det för er att sitta i regeringen?

–Samverkan i regeringsställning är det enda naturliga. Vår ambition är väldigt tydlig. Det är helt orimligt att vi i Sverige inte har den tradition som man har i nästan alla europeiska länder, att regeringsmakten ska bygga på en majoritet i riksdagen. Socialdemokratin måste komma förbi sin maktfullkomlighet, och inse att regeringsmakten inte är given ett minoritetsparti för evigt.

–Men jag vill inte heller hamna i situationen där jag säger »opposition eller regering«, utan jag tycker att man ska ta något ansvar för att landet ska kunna regeras.