Facken drev på för en bättre datormiljö
1980-talet var en period av offensivt fackligt arbete kring datoriseringen. Man krävde varierade arbetsuppgifter, en demokratisk arbetsorganisation och facklig vetorätt mot datorinköp. »På Försäkringskassan gick 10 000 medlemmar i studiecirkel om datorer. Det var mycket framåtanda«, berättar ST-ombudsmannen Torbjörn Carlsson.
Facket har vaknat sent. Men nu är vi vakna. Det var budskapet när ST-ombudsmannen Siv Tegbjer-Larsson intervjuades av tidningen
Administrations-Tema 1978. Hon beskrev hur facket skulle använda den nyinstiftade medbestämmandelagen, mbl, för att driva medlemmarnas krav när myndigheter och bolag planerade att köpa in datorer.
ST hade just gjort en medlemsenkät om datoriseringen, som visade att den fysiska arbetsmiljön blivit sämre. ADB, automatisk databehandling, hade också gjort kontorsarbetet mer utarmat. »De intressanta arbetsuppgifterna har försvunnit och tagits hand om av datorerna«, konstaterade Siv Tegbjer-Larsson.
Under senare delen av 1970-talet inrättade facken särskilda datagrupper, anställde dataombudsmän och skrev handlingsprogram om IT-frågor. STs första handlingsprogram beslutades av förbundets kongress 1979, och innehöll krav på arbetsmiljön och på tidsbegränsning vid datorn. Om inte kraven uppfylldes skulle facket ha vetorätt mot datorinköp.
Hundratusentals fackmedlemmar gick i studiecirklar om den nya tekniken.
De lokala facken skrev egna handlingsprogram och krävde avtal om datorinköp, så kallade rationaliseringsavtal. På tjänstepensionsmyndigheten SPV var de viktigaste kraven i det 20-sidiga handlingsprogrammet bättre terminaler, en tidsbegränsning till max två timmar per dag vid datorn, bevarat yrkeskunnande och trygghet i anställningen – den som datorn rationaliserat bort skulle erbjudas andra arbetsuppgifter.
När det första statliga rationaliseringsavtalet slöts vid SPV 1982 lovade arbetsgivaren att sträva efter att undvika uppsägningar och att medarbetarna inte skulle sitta mer än två timmar per dag vid terminalen.
Tidsbegränsning vid datorn var ett vanligt fackligt krav. På landets försäkringskassor fanns en rekommendation från arbetsgivarsidan om en försiktighetsprincip, minns ST-ombudsmannen Torbjörn Carlsson, som började på kassan 1975.
– Gravida behövde inte arbeta vid bildskärm, och rekommendationerna generellt var att man skulle sitta högst två timmar i taget. Det skulle väl betraktas som ett skämt i dag.
På dåvarande Televerket – en statlig ST-arbetsplats – sade arbetsgivaren nej till tidsbegränsning. Däremot gick man med på att facket skulle ha vetorätt mot datorinköp om inte arbetsgivaren kunde garantera en god arbetsmiljö.
De fackliga organisationerna agerade även till stöd för medlemmar som upplevde så kallad elöverkänslighet. TCO gjorde en vägledning för arbetsplatserna som spreds i 50 000 exemplar, och som bidrog till att många arbetsrum elsanerades.
En av de tongivande fackliga företrädarna på IT-området var ST-ombudsmannen Peter Magnusson. Han var också med i TCOs datanämnd.
– Peter Magnusson var den stora stjärnan i vår grupp, säger Per Erik Boivie, då IT-expert på TCO. Han kunde systemteknik och var en mycket skicklig förhandlare.
För att få fram bättre datormiljöer etablerade fackliga organisationer samarbete med forskare och tekniker. En av forskarna var Bengt Sandblad, i dag professor i människa–datorinteraktion vid Uppsala universitet. Intresset var ömsesidigt, säger han.
– Facken var drivande i datorfrågor på 1980-talet. De var insatta och mycket kunniga och hade också ganska stor makt, så tillsammans med dem var det lättare att få pengar till forskning. Arbetsgivarsidan och datorindustrin var betydligt svårare att få med på forskningsprojekt.
Arbetsgivarna ansåg att fackliga representanter som var kritiska till datormiljöerna var teknikfientliga, säger Bengt Sandblad. Hans bild är att det var tvärtom.
– Arbetsgivarna hade ofta en övertro på IT och såg inga nackdelar. Det var facket som drev den tekniska utvecklingen framåt mot förbättringar.
Per Erik Boivie i TCOs datanämnd ville försöka påverka tillverkarna i stället. Ett viktigt mål var att få fram bättre bildskärmar, med mindre flimmer och strålning och med svart text mot ljus botten.
– Peter Magnusson och jag åkte ut till Ericsson i Kista. Men de sa att de satsade på världsmarknaden, och i andra länder hade de inte samma krav som vi. Det var då vi insåg att vi måste skapa en global efterfrågan på bra bildskärmar. Och att det skulle ta tid.
Besöket i Kista blev början på en närmast osannolik facklig framgångssaga, som resulterade i att TCO 1992 kunde sätta den första internationella standarden för användarvänliga bildskärmar. Tillverkare som klarade normerna om energieffektivitet och låg strålning kunde märka skärmen med »TCO 1992«.
Nokia var först ut, men redan 1994 fanns ett hundratal certifierade modeller från 17 tillverkare.
Senare skärptes och breddades kraven i flera omgångar.
Strategin bakom TCO-märkningens framgång var att vända sig till förbundens medlemmar, knyta till sig teknisk expertis och etablera internationella kontakter. Datoranvändarnas erfarenheter togs till vara genom Bildskärmsprovaren, en checklista för bildskärm och tangentbord. Den översattes så småningom till åtta andra språk och lanserades på vetenskapliga konferenser, tekniska mässor och i internationella fackliga sammanhang.
Datoranvändarnas svar skickades till leverantörerna som feedback. Effekten blev att flera leverantörer tog kontakt med TCO för att diskutera hur de skulle kunna utveckla sina produkter.
I staten skötte Statskontoret datorinköpen. 1985 valde man en svensk Luxordator, ABC 9000, och STs Peter Magnusson var nöjd. Äntligen en skärm med svart text mot ljus botten.
Det fackliga engagemanget i IT-frågor under 1980-talet var avgörande för att frågor om arbetsmiljö, inflytande och arbetsuppgifter kom upp på bordet, anser Bengt Sandblad på Uppsala universitet.
– Fackens arbete har bidragit till att ge Sverige en ledande ställning i världen när det gäller IT-miljöer, användardeltagande och lagstiftning kopplad till IT-frågor.
Att TCO dessutom lyckades skapa en global standard för datorutrustning är märkligt, anser han.
– Det är en spännande historia.
