När datorerna tog över

»Det var hemskt att se hur du lyssnade Ninna med glödande kinder. Jag tycker det är en otäck framtid.«

Ninna Widstrand på Uppsala universitetsbibliotek hade varit på en föreläsning om planerna på ett datasystem för universitetsbiblioteken. En kollega reagerade mot hennes entusiasm över idén, berättar hon i ett brev till Tekniska museets samling av

IT-minnen från arbetslivet.

Vi är i slutet av 1960-talet och tidens nya ord är ADB, automatisk databehandling. Debatten när datorterminaler började packas upp på svenska kontor var skarp och ofta laddad med starka känslor.

Till en början fanns framför allt en oro för ett storebrorssamhälle, där datorn skulle registrera och kontrollera vad medborgare och anställda gjorde. I ett tidstypiskt debattinlägg i Publikts föregångare Statstjänstemannen 1974 hävdade ST-medlemmen Synnöve Carlman att datatekniken skulle kunna bli en ny führer, och »nazismen ersättas av en ›ADB-ism‹ som kan psykiskt döda oss i miljontals«.

Till oron för integriteten lades farhågor om ett alltmer utarmat arbetsliv. Om man över huvud taget hade sitt jobb kvar – datorerna skulle ju ta över många arbetsuppgifter.

1979 skrev den fackliga centralorganisationen TCO sitt första datapolitiska program.

– Den bild som ges där är väldigt mörk, säger Per Erik Boivie, som arbetade med IT-frågor på TCO. Jobb skulle försvinna, arbetsmiljön försämras och arbetsgivaren få möjlighet att kontrollera de anställdas arbetsinsatser.

ST-medlemmen Kerstin Öhrnell var en av pionjärerna vid dataskärmen på justitiedepartementet. Själv var hon entusiastisk, men bland kollegerna fanns en stark skepsis.

– De var emot utan att ha provat själva. Vi var några sekreterare som höll på med datorer, men många handläggare och chefer var emot.

Hennes eget fackförbund var också kritiskt – alltför kritiskt, anser hon.

– ST gjorde vad de kunde för att motarbeta datorerna.

Birgitta Frejhagen, som anställdes som datapolitisk expert på LO i mitten av 1970-talet, har senare beskrivit de fackliga farhågorna i en forskarintervju: »Allting skulle automatiseras och alla jobb skulle rationaliseras bort där det var möjligt och sen skulle det bli jättekorta jobb kvar med väldigt lite innehåll, restjobb, och sen skulle revolutionen komma.«

Det var inte bara facket som ifrågasatte den nya tekniken. I slutet av 1970-talet sändes flera programserier på tv om den tekniska utvecklingen. Titlarna är talande: »Det värdelösa arbetet«, »När datamaskinerna tar över« och »Datorer – på våra villkor«. I ett annat program, »Chips«, drogs paralleller mellan datorer och atombomber.

Patrik Persson har analyserat tv-programmen i en magisteruppsats vid Lunds universitet. Det fanns två grundinställningar, skriver han – en optimistisk och en pessimistisk. Men pessimismen vägde tungt. I flera av programmen pekade man på kapitalismen och vinstintresset som drivkraft bakom datoriseringen, och manade till fackligt och politiskt engagemang.

Men de dystraste framtidsvisionerna blev inte verklighet. Jobb försvann visserligen, men nya tillkom. Och takten i datoriseringen var till en början inte så dramatisk. Datorerna var helt enkelt för dyra.

Staten, som tillsammans med banksektorn var tidigt ute på datamarknaden, hade 100 »datamaskiner« 1971. De hade i dåtidens penningvärde kostat 340 miljoner kronor, vilket motsvarar 2,4 miljarder kronor i dag. Prislappen på en dator var alltså i snitt 24 miljoner kronor. Sex år senare fanns omkring 5 000 bildskärmsterminaler i myndigheter, affärsverk och statliga bolag.

De tidiga datorerna var så kostsamma att anställda fick turas om att bemanna dem, ofta dygnet runt. Inom ST såg man det som ett arbetsmiljöproblem och ställde krav på begränsning av nattarbete.

Nästan alla dataoperatörer var män. När SMHI-medarbetaren Margit Ekman på 1970-talet sökte jobb på försvarets datacentral fick hon klart för sig att hon inte var välkommen. »Man försökte övertyga mig att inte ta tjänsten. Eftersom man jobbade skift kunde de manliga operatörernas fruar ta illa upp!«, skriver hon i de IT-minnen som hon skickat till Tekniska museets samling.

Men vid kontorens bildskärmar var det mest kvinnor. Arne Larsson, som arbetade med datautbildning på Statskonsult, skriver i sina IT-minnen att män som kom till kurserna ofta vägrade att sätta sig vid terminalen. Det var kvinnogöra, ansåg de.

»De äldre cheferna lät jag vara, men för de yngre männen förklarade jag att det var lika bra att sätta igång och öva direkt eftersom de under sitt yrkesliv sannolikt skulle få det svårt att undvika datorer.«

IT-verktygen på 1970- och 1980-talethade få likheter med dagens. Skärmarna var små, svarta och flimrande, med vita, gröna eller gula tecken. Ett högt rasslande spreds från datorer, skrivare och räknemaskiner. Kapaciteten var låg och väntetiderna långa.

ST-ombudsmannen Torbjörn Carlsson hade börjat jobba på Försäkringskassan när de första dataterminalerna kom. Fram till dess arbetade handläggarna enbart med handskrivna sjukkort och försäkringskort.

– Sjukkorten samlades in och skickades till stansavdelningen. Där satt 15–20 kvinnor – jag tror inte det fanns en enda man där – och skrev in uppgifter i en stordator. Det var körningar flera gånger om dagen.

Stansoperatriserna stansade hålkort, som var lagringsmedium för in- och utmatning av data. Slutresultatet blev utbetalningskort som skickades till den försäkrade.

Ända in på 1980-talet sköttes det mesta manuellt. Men kontoret fick en bildskärmsterminal, uppkopplad till en stordator, som de tio medarbetarna på enheten delade på.

Bengt Sandblad, professor i människa–datorinteraktion vid Uppsala universitet, minns också de första »datamaskinerna« från slutet av 1960-talet. De hade skärmar med svart bakgrund och grön text.

– Det var matrisbokstäver, alla bokstäver var lika höga. Kapaciteten mättes i hur många rader man kunde få, oftast var det 24.

Maskinerna hanterades av särskilda operatörer. Bengt Sandblad fick ordna så att program och data stansades in på hålkort för att sedan få utskrifter från skrivaren.

– Allt var på hålkort till mitten av 1970-talet. Man lämnade in materialet i en lucka i datacentralen, och efter ungefär ett dygn kunde man få sin utskrift.

Flera av dem som skickat sina IT-minnen till Tekniska museets insamling beskriver oron kring hålkorten. Det gällde att hålla ordning på kortbuntarna, skriver Hans-Åke Ramdén, som arbetade på Försvarets forskningsanstalt, FOA. »Det var inte roligt att tappa dem eftersom det kunde vara svårt att då återskapa rätt ordning.«

När magnetband så småningom ersatte hålkorten slapp man det bekymret.

De starka elektriska och magnetiska fälten kring dåtidens skärmar väckte alltmer debatt och kritik. De omedelbara följderna av strålningen var att många kontorister fick hudutslag och andra hudproblem.

– Det gällde särskilt dem som använde smink, minns Torbjörn Carlsson från sin tid på Försäkringskassan.

Men det fanns också en oro för allvarligare, långsiktiga hälsoeffekter. Vid mitten av 1980-talet kom bland annat larm om missfall och missbildningar hos nyfödda, som misstänktes ha ett samband med bildskärmsarbete. I USA hade vissa arbetsgivare införskaffat blyförkläden till gravida medarbetare.

Ytterligare några år senaresattes datorerna dessutom i samband med ett nytt fenomen: elöverkänslighet. I tidningarna publicerades intervjuer med människor som tvingats lämna sina kontorsjobb för att bosätta sig i hus på landet utan el.

De mer vardagliga problemen började också uppmärksammas. Publikts föregångare Statstjänstemannen rapporterade 1980 om den första arbetsmiljöundersökningen bland bildskärmsarbetare på Sveriges länsstyrelser och skattemyndigheter. De anställda berättade om synbesvär, ont i ryggen, nacken och huvudet samt stress och maktlöshet.

Texten på terminalernas skärmar var mycket svårläst.

– Vissa bokstäver gick inte att skilja från varandra. Användarna spände sig så att de fick ont i nacke och axlar, säger Per Erik Boivie, som arbetade med datorfrågor på TCO.

Användarna klagade även över dåliga datorprogram. Det gällde exempelvis lönesystemet Slör, som successivt infördes på myndigheterna. Ett tungrott system, tyckte löneadministratörer på Byggnadsstyrelsen i en intervju i Statstjänstemannen 1979. Alla »avvikelser« som semester, sjukdom och övertid måste registreras manuellt. »Vi har fått mer att göra nu, trots att vi har fått en personalförstärkning med två personer. Dessutom har vårt jobb blivit tråkigare«, berättade administratörerna.

Sigrid Svensson, som var ordförande för ST inom Polisen, bekände i Statstjänstemannen att hon försvarat datatekniken, men att Slör tagit kampandan ur henne. »Nu tvingas man sitta och plita och plita siffror som ska vara välformade till max. Man får inte lyfta pennan eller trycka extra hårt på en siffra, för vad händer då? Jo, den befattningshavare som fick en ›extra tryckning‹ ramlade ur Slör-systemet och fick endast sin ordinarie lön.«

På många datoriserade arbetsplatser fanns möjligheter att variera sysslorna med annat, manuellt arbete. Men några år in på 1980-talet kom vittnesbörd om att det blivit svårare att hitta sådana arbetsuppgifter.

När exempelvis Postens åtta redovisningscentraler införde terminaler 1980 blev medarbetarna bundna vid datorn. På centralen i Örebro hade tre unga kvinnor tvingats till operationer i armarna redan efter två år, rapporterade Statstjänstemannen. Av de 340 anställda på redovisningscentralerna hade 90 fysiska besvär och 17 fick kortisonbehandling.

En av de opereradekvinnorna berättar i artikeln att läkarna rekommenderat henne att byta jobb. »Jag blir galen på det här med datorer. Trots att människor får besvär arbetar man ändå vidare med dem«, utbrister STs sektionsordförande Kerstin Bergström.

Från Statens veterinärmedicinska anstalt, SVA, rapporterades samma år att datorerna inte fungerade, att facket känt sig överkört i hela processen och att stämningen bland personalen var tryckt. »Vi har känt olust och skepsis inför datorn och jag är rädd att toleransen kommer att vara låg inför framtida svårigheter«, sade STs lokala ordförande Maria Wold-Troell till tidningen.

Brister i arbetsmiljön, dåliga arbetsredskap och utarmning av arbetsuppgifterna var det som dominerade mediebilden av datoriseringen. Men det fanns också – åtminstone undantagsvis – positiva erfarenheter att redovisa.

Ett exempel var studiemedelsnämnden i Umeå, som fick IT-verktyg 1978. Då beslöt man att ändra organisationen, så att kontorister fick handlägga ärenden samtidigt som handläggare fick syssla med kontorsgöromål. Resultatet blev en mer demokratisk arbetsplats, enligt de anställda som Statstjänstemannen intervjuade.

Även på Invandrarverkets registerenhet i Norrköping gick datoriseringen hand i hand med ändrad arbetsorganisation. Man införde arbetsrotation och självstyrande grupper, och assistentjobben blev mer kvalificerade. »›Tjänarmentaliteten‹ gentemot handläggarna, t ex att hämta kaffe, är borta«, sade en medarbetare till Statstjänstemannen.