Det finns en gräns för hur mycket man orkar
Omorganisationer är en del av försäkringskassornas vardag. Under det senaste decenniet har de känts extra tunga, eftersom de dikterats av besparingskrav. De flesta anställda har därför tigit och arbetat vidare.
Tyst är det även idag vid Försäkringskassan i Uppsala län, trots att den senaste omorganisationen inte gjorts för att minska kostnaderna för administrationen, bekräftar såväl ordföranden i ST-facket som huvudskyddsombudet.
Enligt Britt Sterneland, ordförande i ST-sektionen, har processen pågått länge. Både personalen och facket har varit representerade i processgrupper som arbetat med olika verksamhetsområden, men sedan har informationen skötts på lite olika sätt: En del chefer har skickat ut rapporterna på e-post till samtliga medarbetare, medan andra endast lite flyktigt informerat om vad som står i dem.
Alla har inte kunnat vara delaktiga på lika villkor, vilket gjort att många känner att det hela gått alldeles för fort, åtminstone på slutet.
– Det vi från ST (tidigare FF) har påtalat flera gånger är att ansvariga chefer måste tala med cheferna som ”blivit över”, och att det även ska finns en handlingsplan för dem. För övrigt tycker vi inte att de ska behandlas annorlunda än andra anställda, t ex erbjudas höga avgångsvederlag.
Myrna Åström, nyvalt arbetsplatsombud för chefstjänstemännen vid Uppsala-kontoret, stämmer in i Britt Sternelands krav, men säger också att hon själv talat med kassadirektören, som försäkrat henne om att sådana samtal har ägt rum.
Tystnaden i organisationen skrämmer Margareta Sund, personalkonsulent och psykolog vid Uppsalakassan.
– Jag har förstått att det är många som inte mår särdeles bra idag. Själv kan jag inte erbjuda dem annat än samtalsstöd. Det stora problemet just nu är att många inte har någon chef (med befogenheter) att vända sig till.
En positiv tolkning av tystnaden är att de anställda är nöjda eller åtminstone förväntansfulla och hoppas på att de så småningom ska få arbetsro. En mer realistisk tolkning är förmodligen att medarbetarna är så slutkörda att de inte orkar bry sig, konstaterar huvudskyddsombud Carina Gunnarsson Kumlin.
Det finns nämligen en gräns för hur många omorganisationer en människa klarar av under sitt arbetsliv. Högst tre eller fyra, säger sakkunniga, och jämför omorganisationer med skilsmässor eller andra svåra förluster, som både stör ens självbild och rubbar ens balans.
Carina Gunnarsson Kumlin tycker att omorganisationen skett i ”ett rasande tempo”, så snabbt att man kanske inte hunnit se till att följa arbetsmiljölagen, till exempel göra en ordentlig konsekvensanalys.
Det som ändå gläder henne är att det blev färre än väntat som tvingas börja pendla och att ledningen tagit hänsyn till både de anställdas ålder och hälsotillstånd.
