De jobbar när vi andra sover

Molnen hänger lågt över terminal 5 på Arlanda flygplats. Nattluften är tung och grådiset riktigt tränger sig på. Pressar mot fönstren. Att temperaturen dessutom faller där ute i mörkret bådar inte gott. Risken för underkyld dimma, som blir is så snart den kommer i kontakt med metall, är stor. Förrädiska omständigheter om man sitter i ett litet flygplan eller en helikopter.

Just terminal 5 påverkas dock inte nämnvärt. De större flygplanen klarar isen och kör i stort sett som vanligt. Men just den här råkalla måndagskvällen är det ingen större rusning. En våning upp, i SMHIs lokaler, hörs bruset från resenärerna i den stora incheckningshallen nedanför bara som en dov viskning.

– Meteorologen, det är Malin.

Malin Anteros tar emot ett av kvällens många telefonsamtal. En pilot i Mellansverige planerar en utflykt och undersöker möjligheterna att landa ett litet privatplan i Västerås.

– Men det ser inte speciellt ljust ut för hans del, säger Malin Anteros och tittar ut på dimman, som gör hela världen utsmetad och konturlös.

– Det var klart väder lite längre norrut tidigare i dag, men nu är det svårt att komma upp. Och ned.

15 timmars nattpass

Malin Anteros är en av tre meteorologer i tjänst och har just klivit på sitt nattskift. Det är inte slut förrän om 15 tunga timmar och hennes väderanalyser kan när som helst få massiva konsekvenser. Hit ringer nämligen alla landets piloter för att få en exakt uppdatering om läget. Kan vi starta? Kan vi landa? Kan patienten flyttas? Kan nödställda flygas i säkerhet?

– De får egentligen inte berätta vad det handlar om. Men när piloten ringt fyra–fem gånger händer det att de säger ”du, det är faktiskt ett sjukt litet barn”, säger Malin Anteros och suckar.

– Men jag kan inte göra så mycket. Vi läser ju bara vädret.

Och det gör de åt många. Under kvällen och natten tar SMHI Arlanda över i stort sett allt bevakningsansvar från myndighetens andra posteringar runt om i landet. Vilket genererar alla möjliga och omöjliga telefonsamtal.

– Så fort det börjar snöa ringer till exempel kommunerna och vill veta exakt när det kommer att sluta. Skickas plogbilarna ut för tidigt får de göra om alltihop några timmar senare.

Ni har lägre felprocent än femdygnsprognoserna på tv, med andra ord?

– Vi är ju egentligen bara intresserade av vad som händer de närmaste timmarna. Här vill ingen veta om det kommer att bli fint badväder till helgen. Det handlar enbart om att ta reda på om man kan flyga eller inte.

Malin Anteros stannar upp och studerar vädersimulatorn på en av skärmarna och pekar sedan på ett blågrått område som tycks vandra upp över södra och mellersta Sverige.

– Men här kan man ju till exempel se tydligt att det blir rejält med snö senare i veckan.

Snön gör Jönköpingskvällen lugnare

Ganska exakt tre dagar senare formligen vräker snön ned över polishuset i Jönköping. Det svåröverträffade ovädret har dundrat in tidigare under kvällen och stjälper på bara ett par timmar en dryg decimeter snö över regionen.

Inne i värmen betraktar larmoperatören Peter Backeus de två kartor som projiceras längs med merparten av länskommunikationscentralens långsida. På dem syns information om den polisiära situationen i realtid. Just i kväll är det ett lugnt Jönköpings län som beskrivs på skärmarna.

– Det har varit en del avåkningar och viltolyckor, men inga stora grejer. Vädret spelar nog in. Folk håller sig inomhus, konstaterar Peter Backeus.

Han och de andra operatörerna assisterar de polismän som är i tjänst, och gör dessutom den första prioriteringen av alla inkommande ärenden. Kan det vänta helt, bör det göras så snart någon får tid, eller är det akut? Vilka omständigheter råder på platsen? Hur många patruller ska skickas fram? Vem är i närheten?

Den som påstår att kommunikationscentralerna är själva navet i det dagliga polisarbetet, överdriver med andra ord inte.

– Ofta känns det som att man är nummer två som får veta. Och det finns ju en tjusning i det. Att vara med när det händer, säger Peter Backeus.

Larmoperatörerna arbetar treskift i sexveckorscykler, med upp till sju nätter i varje period. En arbetsordning som har sina fördelar.

– Det passar min rytm. Och om jag jobbar några nätter en vecka så får jag ledigt ett par vardagar också. Då kan man till exempel gå ärenden utan att behöva vänta till klockan fyra på eftermiddagen som alla andra.

Och nackdelarna?

– Det sociala livet blir ju lidande. Vi är ett bra kompisgäng som hängt ihop sedan högskolan, men det är svårt för mig att vara spontan. Får jag reda på att det planeras en middag redan till helgen, så kan jag med största sannolikhet inte lösa det.

– Just nu har vi dessutom en situation där schemat är väldigt sönderslaget. Jag kan påverka en del själv, men ibland blir det knasiga tider. Nu jobbar jag till exempel kväll torsdag och fredag, sedan dag på lördag och därefter ett nattpass.

I teorin är det samma arbetsuppgifter oavsett om operatörerna jobbar dag, kväll eller natt. Men det är trots allt omständigheterna som styr.

– Inget arbetspass är det andra likt. Vissa nätter är så lugna att det nästan blir svårt att hålla sig vaken. Andra gånger är det otroligt körigt och det känns som att man bara varit här i en timme när klockan slår 07.00. Lönehelger eller andra festkvällar runt om i bygden generar ju till exempel mycket mer arbete. Och i många fall är det mestadels ”strunt”. Inga stora grejer, men det blir ändå mer och mer och mer att göra.

Dessutom finns det alltid en risk för katastrofala tvärvändningar. Lugn och sedvanlig ordning ena stunden. Ond bråd död och exempellösa tragedier nästa.

– Det kan svänga på två sekunder. Men här blir sådant kanske mer ett konstaterande. Vi kan inte skjuta allt åt sidan, utan måste jobba vidare.

– Mycket handlar i stället om ens förmåga att lämna jobbet när man kliver ut genom dörrarna och går hem. Det fungerar oftast. Men inte alltid. Och då är arbetskamraterna och avlastningssamtal viktiga verktyg.

Vad är svårt att koppla bort?

– Självmord. Och när barn far illa. Det är väldigt tungt. Men värst är ändå känslan av att inte räcka till. De finns nätter då man bara sitter och jobbar, jobbar, jobbar, utan att det märks någon skillnad. Det kan bli en slags mental tomhet till slut.

Väderdata rullar ständigt in

”Och ur kaoset talade en röst till mig som sa: 'le och var glad ty det kunde vara värre'. Och jag log och var glad – och det blev värre.”

Citatet hänger inramat i närheten av meteorologernas arbetsplatser på SMHI Arlanda. Känslan av att allting bara rullar på, oavsett vad man försöker göra åt det, är uppenbarligen inte unik för polishuset i Jönköping.

Om inte annat så fortsätter all väderdata att ticka in. Metodiskt och obönhörligt. Många av siffrorna kommer dessutom från högre instans: flygledartornet, där ytterligare SMHI-medarbetare finns på plats. En av dem är operatören Anders Wennerblom:

– Vi läser av systemen minst en gång i halvtimmen och skickar informationen vidare till meteorologerna, säger han och pekar lite extra på en av många obegripliga siffror.

– Det här är bland det viktigaste vi kontrollerar: trycket. Det mäts i hektopascal, hPa, och berättar för piloterna var marken är. En hektopascal gör ungefär tio meters skillnad. Så det gör det ju rätt betydelsefullt.

Minst sagt.

Här, ungefär 70 meter ovanför Arlanda, är utsikten vidsträckt. Man anar Globen i söder och spetsarna på Uppsala domkyrka i norr. I vanliga fall. Just den här måndagskvällen ser man knappt marken. Vi hör planen, men det är inte mycket mer än så. Något tal om att stänga flygplatsen är det dock inte. Anders Wennerblom och hans kolleger är luttrade.

– Just nu är det låga moln. Men man ser ändå ett par kilometer. När det är nere på 300 meter däremot, då blir det svårare, säger han lakoniskt.

Nere i terminalbyggnaden har Malin Anteros mer än tolv timmar kvar på sitt arbetspass. Personalen samlar visserligen ihop alla raster till två hela timmar då meteorologerna förväntas ”gå och lägga sig en stund”. Men arbetsbördan är tung och dygnsrytmen svår att bemästra. Den som aldrig sover är heller aldrig riktigt vaken.

– Schemat är väldigt speciellt. Nu jobbar jag till exempel natt, sedan har jag en dag ledigt, sedan jobbar jag dag, dag, dag – och sedan 15 timmar natt igen.

Fixar kroppen det?

Kort paus.

– Det är klart det sliter att arbeta så här. Inte minst på magen.

Hon får medhåll av personalen uppe i flygledartornet:

– Det bästa vore om de som verkligen vill jobba natt fick göra det. Går man ut med det redan när tjänsterna tillsätts så lockar det till sig nattugglorna automatiskt, säger Rudolph F Guerrero, koordinator på Luftfartsverket och mångårig skiftarbetare.

– De flesta här vill egentligen inte jobba natt. Men eftersom ingen arbetar renodlat på de tiderna så blir det varken eller för oss. Natt
ibland. Dag ibland. Det är det som blir så fel.

”Nattjobb är alltid fel”

Analysen backas upp av experterna. Torbjörn Åkerstedt är sömn- och stressforskare vid Stockholms universitet och Karolinska institutet:

– Natt är alltid fel. Det är ingen som helst tvekan om det. Vi är byggda för att fungera på dagen. Men med det sagt, så är vissa scheman värre än andra, säger han.

– I ett vanligt svenskt skiftarbete roterar man till exempel. Men det finns faktiskt argument som talar för att mer permanenta och individuellt valda pass kan vara en lösning.

Bättre alltså, eller i alla fall mindre dåligt, att bara jobba natt än att tvingas växla fram och tillbaka.

Men problemen stannar inte vid den gungande dygnsrytmen. Alldeles oavsett om man rent genetiskt råkar vara en nattmänniska, så är det i förlängningen aldrig hälsosamt att jobba natt.

– Det vi vet i dag är att risken för hjärt- och kärlsjukdomar och bröstcancer ökar. Dessutom leder skiftarbete till trötthet och sömnstörningar. Vilket i sin tur orsakar olyckor, säger Torbjörn Åkerstedt.

Ständig natt på Posten

Men det går alltså att göra mer eller mindre fel. Och personalen på Postens sorteringsterminal i Tomteboda i Solna torde befinna sig i rätt ände av den skalan. Här arbetar ett fyrtiotal personer med att nattetid sortera de försändelser som är för stora för att vara brev och för små för att vara paket. Och de gör det koncentrerat. Drygt tolv timmar i sträck. Tre nätter på raken, söndag natt till onsdag morgon. Sedan helt ledigt.

– Jag har jobbat natt sedan 1985. Tidigare var det en del tvåskift, men det hade jag nog inte klarat av i längden, säger Susanne Dennerståhl och lutar sig mot den enorma stålkonstruktion som är hennes arbetsplats.

– Nu är det mer så att när man väl är här så jobbar man länge. Och sedan får jag desto mer fritid däremellan.

Ovanför oss breder ett virrvarr av rullband och postnummermärkta boxar ut sig. Allt hänger ihop och kopplingen till serietidningarnas evighetsmaskiner ligger nära till hands.

På tolv kodningsplatser en halv våning upp, i hjärtat av vidundret, sitter folk hukade över en aldrig sinande ström av försändelser. De skannas in och skickas vidare längs bandet för att, förhoppningsvis, dimpa ned i rätt sorteringsvagn. En behållare för varje postnummer.

Formellt är det en klumpsorteringsmaskin – KSM i dagligt tal – som tornar upp sig framför oss. Men den skulle lika gärna kunna beskrivas som ett slags mikrokosmos, i både teknisk och social bemärkelse.

– Majoriteten av oss har jobbat natt i många år. Vi har lärt oss hur det måste fungera. Hur man bör äta, sova och jobba för att klara nätterna på bästa sätt, säger Thomas Granzell.

Hans arbetslag har samma pass varje vecka. Och de som etablerar sig på nattskiftet blir uppenbarligen kvar länge.

– Vi är ett tajt gäng. På gott och ont. Det är lite som en familj, faktiskt. Och i sådana vågar man ju säga precis vad man tycker, säger
Susanne Dennerståhl och ler snett.

– Det kan bli lite gnälligt ibland. Men det går över. Jag är 47 år nu och kommer att fortsätta jobba natt så länge jag får. Att gå upp i ottan lockar mig inte alls.

Just den här söndagsnatten är det dessutom ovanligt lugnt. Sorteringsbehållarna är förhållandevis få och vid inomhusperrongerna i andra änden av den gigantiska terminalen väntas bara två tågleveranser.

Därtill är det fortfarande sex timmar kvar tills lastbilarna radar upp sig för att hämta den färdigsorterade posten. Thomas Granzell lutar sig tillbaka och ser nöjd ut.

– Det är klart man läser och hör talas om att det är ohälsosamt att jobba natt, men det är ingenting jag ligger sömnlös över. Man känner ju sig själv. Så länge jag orkar, kör jag på.

Fungerar det ihop med familjelivet då?

– Jag och min fru firade 30 år i höstas och har två vuxna barn. Så någonting är det som fungerar i alla fall, säger Thomas Granzell och skrattar.