Belgiska statstjänstemän utan regering

Till höger på väggen i det belgiska parlamentets besöksingång hänger två hjärt-lungräddningsmaskiner, en med nederländska instruktioner och en med franska. För att få Belgien på fötter behövs båda. Sedan valet i juni i fjol har landet ingen ny regering, trots utdragna förhandlingar. De gamla ministrarna sitter kvar i en så kallad expeditionsregering.

Att Belgien inte har någon legitim regering beror på att landets parlamentariker inte kan komma överens om hur en sådan skulle se ut. En av många förhandlare som misslyckats med uppdraget att bilda en regering är den tillfällige talmannen André Flahaut. Men han tar ändå det hela med lugn. Det märks när jag får sällskap av honom i parlamentets andra kammare, där Belgiens lagstiftare samlats sedan 1831. Bakom hans talmansstol finns landets valspråk, som vanligt på två språk: »Eendracht maakt macht« och »L’union fait la force« – Enighet ger styrka. Ett motto som nu testas till bristningsgränsen. Ännu finns ingen lösning i sikte. En splittring av landet i två eller flera delar tycks inte längre omöjlig. Ändå går livet vidare.

De flesta belgare säger att de inte märker av att landet står utan regering. Riktigt så enkelt är det dock inte, ska det visa sig.

Men vi börjar där nästan inget händer. Det kan låta lamt, men att ingenting händer är också en konsekvens av att det inte finns någon regering.

Socialförsäkringsmyndigheten ligger inhyst i den stora skrapan på den gata i centrala Bryssel som heter Kruidtuinlaan på nederländska och Boulevard du Jardin Botanique på franska. Där är det lika livligt som alltid. Folk som sitter och köar. Folk som står och köar. Och folk som inte köar alls. På socialförsäkringsmyndigheten arbetar Maruja Van Baelen, jurist, och Laurence Vanhée, personalansvarig.

– Svaret på frågan om vad som händer när vi inte har någon regering är enkelt. Nästan inget, säger Laurence Vanhée.

I Belgien är man van, berättar hon – landet har varit utan regering tidigare, 2007 och 2008 under 196 dagar.

– Jag kommer från den privata sektorn och första gången vi var utan regering och jag jobbade här undrade jag vad vi skulle ta oss till, men mina kolleger sade åt mig att ta det lugnt – vi vet hur vi ska handskas med detta, sade de.

– Vi fortsätter att svara på folks frågor och betala ut bidrag som vanligt, säger Maruja Van Baelen, som kommer från Gent i Flandern och är en av tiotusentals flamländare som pendlar till arbetet i Bryssel varje dag.

Laurence Vanhée kommer från Liège i Vallonien, den södra, fransktalande regionen, men bor i Flandern – något som är ganska ovanligt i Belgien. De flesta stannar kvar på sin sida av språkgränsen.

Sedan Belgien bildades 1830 har landet präglats av slitningar mellan Flandern och Vallonien. Det finns två upplagor av nästan allt: fransktalande och nederländsktalande partier, tidningar, tv-stationer och så vidare.

Jag undrar om det finns några positiva konsekvenser av att inte ha någon regering.

– Ja, det finns det, säger Laurence Vanhée och tittar på Maruja Van Baelen – och de båda skrattar till.

– Egentligen gäller det inte här, men en del kolleger på andra myndigheter är glada över att inte ha en massa ministrar som petar i deras arbete. Nu kan de använda pengarna till saker som de tycker är viktiga.

Det enda som påverkar dem som arbetar på socialförsäkringsmyndigheten i dagsläget är att två chefsposter inte kan tillsättas, eftersom ingen minister kan skriva under deras befordran. Lösningen är tillfälliga tjänster.

Men ministrars namnteckningar krävs även för andra saker.

– Vi har viktiga strategiska planer som vi inte kan verkställa utan en underskrift. Vi måste följa den gamla budgeten, säger Laurence Vanhée.

Många väntar på att anställas

Statstjänstemän kan inte få fast anställning eller befordras. Så beskriver professor Herman Matthijs konsekvenserna i stora drag. Han arbetar vid Fria universitetet i Bryssel och är specialist på statsförvaltning och offentliga finanser. Universitetet ligger i en nederländskspråkig enklav i den annars nästan helt fransktalande huvudstaden.

– Hundratals unga väntar på att en minister ska skriva under så att de kan få en riktig anställning efter att de har fullgjort sin provtjänstgöring.

Fast anställda tjänstemän i Belgien har bra förmåner och är svåra att avskeda. Men nu får nya statstjänstemän nöja sig med osäkra kontraktsanställningar.

– Detta får så klart konsekvenser för dessa unga mäns och kvinnors karriärer, säger professorn.

– Dessutom finns det hundratals personer inom den federala sektorn som inte kan befordras. Och styrelserna för den statliga järnvägen, telefonbolaget, posten, luftfartsverket och många andra institutioner kan inte bytas ut.

Till det kommer det faktum att Belgien har den äldsta statstjänstemannakåren i världen.

– Mellan 2010 och 2015 kommer 45 procent av dem att gå i pension. Inom vissa institutioner rör det sig om 50 till 60 procent av arbetsstyrkan. Det skapar spänning på arbetsplatserna medan månaderna går, säger Herman Matthijs.

Svårare att marknadsföra Belgien

– Jag hade bara varit här i Belgien i några månader när krisen kom, så för mig är detta normaltillståndet, säger Patrick Deboeck och skrattar.

Han är förstesekreterare på Belgiens utrikesdepartement. Tidigare har han varit stationerad på landets ambassader i Saudiarabien och Ungern.

Som i princip alla statstjänstemän talar han flytande franska och nederländska och verkar ta det mesta med den typiska belgiska klacksparken. I landet som nyligen övertog världsrekordet i regeringslöshet från Irak kan det te sig underligt att folk inte är mer upprörda än vad de är.

– De internationella kontakterna fortgår. Vi har besökare och gör statsbesök, säger Patrick Deboeck. Under sista halvåret 2010 var Belgien ordförandeland i EU och den uppgiften klarade vi av utan större bekymmer, trots att landet saknade regering.

Men inte heller på utrikesdepartementet kan tjänster tillsättas.

– På ett personligt plan är det ett problem att folk inte kan få sina befordringar verkställda, men på det stora hela påverkar det inte arbetet så mycket. Mer problematiskt är att vi inte kan tillsätta nya chefer. Om detta fortsätter måste vi hantera det, men vi vet inte hur, så vi hoppas att det kommer en ny regering innan hösten, säger Patrick Deboeck.

Patrick Deboeck tror att krisen påverkar honom och hans kolleger mer på ett psykologiskt plan. De konfronteras med frågan från kolleger och diplomater från andra länder som undrar hur det är möjligt. Varje gång måste de förklara att det dagliga livet inte påverkas.

– Personligen gillar jag inte situationen, eftersom det gör det svårare att marknadsföra Belgien utomlands. Sen kommer ju den mer existentiella frågan om hur vår framtid som federala statstjänstemän blir. Det är något vi pratar om under fikarasterna, men folk är inte så nervösa ännu, vilket jag tycker är överraskande, säger han.

Belgien har sex regeringar

Att följderna av regeringslösheten inte är större beror på att landet inte har en, utan sex regeringar. Den federala, tre regionala (Flandern, Vallonien och Bryssel), en för den franska och en för den tyska språkgemenskapen. Den flamländska regeringen är också regering för den nederländsktalande språkgemenskapen.

Mycket av makten, bland annat över utbildning, kultur och bostadspolitik, ligger hos de regionala regeringarna, som inte påverkas direkt av den politiska krisen.

Men för vissa forskningsprojekt finns ett federalt vetenskapsråd som varje år delar ut drygt 4,5 miljarder kronor i forskningsanslag. Utan regering – inga pengar.

Hennes forskningspengar tar slut

– Jag är orolig, riktigt orolig. Det verkar som om politikerna inte bryr sig, säger Christine Van Broeckhoven.

Hon är professor i molekylärgenetik vid universitetet i Antwerpen och satt mellan 2007 och 2010 i det belgiska parlamentet. Nu koordinerar hon ett forskningsprojekt där universitet i hela Belgien ingår. Finansieringen kommer från den federala regeringen och pengarna betalas ut under en femårsperiod i taget. Vid det kommande årsskiftet löper tiden ut. Eftersom det inte finns någon regering som kan godkänna att nya bidrag betalas ut, tar pengarna nu slut.

Christine Van Broeckhoven har fullt upp med att söka bidrag från EU och USA för att hennes projekt ska kunna fortgå. Trots att hon pratar mycket, gärna och snabbt hörs tröttheten i hennes röst.

– Jag går i pension om sju år, så personligen kommer jag inte att påverkas, men jag kämpar för mina yngre kollegers skull. Osäkerheten är stor för unga forskare.

Färre väljer att doktorera och många som ändå gör det flyr forskningsvärlden eller landet när de är klara, säger Christine Van Broeckhoven och tillägger att hon berättar mer för mig än för sina kolleger för att inte oroa dem i onödan.

– En av mina bästa doktorander slutade precis efter att han hade doktorerat klart. Han valde att börja arbeta inom industrin och tog ett jobb som låg långt under hans kapacitet. Men jag klandrar honom inte, han vill ha en säker inkomst för att kunna försörja sig och sin familj, säger hon.

Hon tror att konsekvenserna blir förödande. Unga duktiga forskare kommer att fly landet och viktig forskning går om intet. Christine Van Broeckhoven uppskattar att det kan ta två till fyra år innan forskningen i Belgien är tillbaka till den nivå den låg på före regeringskrisen.

– Om inget sker under det första halvåret i år är det katastrof. Vissa fakulteter har redan börjat sparka folk och de nyanställer inte.

– Mitt hjärta blöder, detta är mitt livsprojekt och nu försvinner det, säger hon.

Ingen större påverkan på kort sikt

– Ett skepp utan kapten kan segla en bit så länge det åker längs kusten. Men om det ska korsa Atlanten måste det ha en kapten, annars riskerar det att köra på ett isberg eller fara vilse. För oss som part på arbetsmarknaden är det viktigt att ha en ansvarig institution som kan ta beslut och övervaka att besluten följs, säger Guido Rasschaert.

Han är generalsekreterare på fackförbundet ACOD/CGSP – en av de tre stora belgiska fackföreningarna som organiserar tjänstemän. ACOD/CGSP har cirka 40 000 medlemmar, varav hälften arbetar för den federala regeringen.

På kort sikt ser inte heller Guido Rasschaert att den politiska krisen har någon större påverkan på statstjänstemännen.

– När jag är ute bland medlemmarna frågar jag dem två saker. Påverkas ni och påverkas er service till allmänheten? Svaret på båda frågorna är nej, vi ser ingen skillnad, säger han på sin karaktäristiska Gentdialekt.

År 2000 skedde en stor reform vad gäller befordringar, utvärderingar och coachning för tjänstemän. I princip varje år har det skett förändringar i personalförordningarna. Det har gjort arbetssituationen stressig för många statligt anställda.

– Då frågade medlemmarna mig när det blir stabilt igen. Och nu är det stabilt. Inget händer, varken positivt eller negativt. De senaste sex–åtta månaderna har folk tyckt att det är kul att inget händer, säger Guido Rasschaert.

– Men nu börjar folk ringa och säga: attans, där har vi ett problem, där har vi något som måste förbättras. Då svarar jag: det finns ingen regering, inget kan förändras. Det finns bra idéer, men inget kan förändras. Förut var det för mycket förändring och nu för lite.

Får följder efter sommaren

Från ett fackligt perspektiv ser han även andra problem. Utan regering finns det ingen minister som det går att klaga hos när en arbetsgivare på någon myndighet eller statligt bolag gör något som facket inte håller med om.

Om krisen fortsätter efter sommaren tror Guido Rasschaert att det får större konkreta följder. Landet har under senare år haft stora svårigheter att betala sina utgifter. Nu kommer notan för den kalla vintern och de stigande energipriserna. När staten inte längre har råd att köpa in materiel eller betala ut löner kommer det att bli stora oroligheter, spår han.

– Nu finns det ingen långsiktighet alls. Man kan leva i ett hus utan att reparera något, men efter tio–femton år har värdet på huset minskat och allt börjar gå sönder. Det är tillståndet för de federala administrationerna i dag, ett hus som inte längre underhålls. Det finns en falsk känsla av stabilitet hos statstjänstemännen, säger Guido Rasschaert.