Sifferlösa avtal hotar »märket«
»Märket« i avtalsrörelsen verkar sitta som gjutet i betong: Alla avtal ska landa på 6,8 procent. Men vad märket egentligen är råder det strid om. Och i det tysta pågår en utveckling som på sikt kan sätta systemet i gungning.
2 april var det klart. Fack och arbetsgivare inom industrin enades om avtal på 36 månader till ett värde av 6,8 procent. Därmed spikades sifferkombinationen som nu är avtalsrörelsens mantra, det ständigt åberopade »märket«.
Principen är enkel. Industrin ska gå först och ange takten för löneökningarna. Den ska sedan gälla för hela arbetsmarknaden.
– I allmänna termer finns det en stark uppslutning bakom märket, säger Claes Stråth, generaldirektör på statliga Medlingsinstitutet, som är modellens väktare.
Men skrapar man på ytan finns det sprickor i betongen. Dragkampen mellan den fackliga centralorganisationen LO och arbetsgivarna i Svenskt Näringsliv om vad märket innebär går som en röd tråd genom avtalsrörelsen. Kritiken, inte minst från Kommunal, om att lågavlönade områden missgynnas återkommer envist.
Och samtidigt går allt större tjänstemannagrupper över till sifferlösa avtal och ställer sig i praktiken vid sidan om märket.
Senast ut är TCO-förbundet Vision och Saco-förbundet SSR, som i april slöt ett fyraårigt avtal med Sveriges Kommuner och Landsting där de sista två åren är sifferlösa – all lönebildning ska ske lokalt.
– Vi är det sista stora tjänstemannaförbundet i den kommunala sektorn som går ifrån siffror, konstaterar Visions ordförande Annika Strandhäll.
Hon sticker inte under stol med att siktet är inställt på att »spräcka lönenormeringen« och ge medlemmarna högre löneökningar än de industrianställda.
– För oss är det här ett sätt att se om det går att koppla loss från normeringen. Den innebär de facto att man cementerar löneskillnaderna mellan mans- och kvinnodominerade sektorer. Det problemet har vi pekat på i många år. Nu tar vi ansvar och försöker göra något i vår egen sektor, säger hon.
På »lång sikt« är det industrin som ska sätta märket, anser Annika Strandhäll.
– Men periodvis måste det vara möjligt för andra sektorer att gå förbi, för att jämna ut de relativa löneskillnaderna mellan sektorerna, säger hon.
Fackförbundet ST gör en annan analys. Förhandlingschef Åsa Erba-Stenhammar betonar att det är viktigt med ett stabilt märke.
– Det ger samhällsekonomisk balans och ökad köpkraft för våra medlemmar. Vi har erfarenheterna från slutet av 1980-talet och början av 1990-talet när siffrorna för löneökningarna var väldigt höga, men köpkraften stod stilla. Och än så länge har ingen hittat ett bättre system än det vi har nu, säger hon.
Hon noterar också att de sifferlösa avtalen blir allt fler:
– Jag förstår att andra förbund vill pröva en ny väg. För oss är siffran i avtalet viktig. Men vi för en diskussion om hur många som kan gå mot sifferlöst samtidigt som man fortfarande kan säga att det finns ett märke.
På Medlingsinstitutet håller Claes Stråth med om att frågan är motiverad.
– Den är berättigad. I förlängningen kan man fundera på vad staten gör om allt mer av styrningen som ligger i centrala överenskommelser flyttar ut till företagsnivå. Då får nog staten ta sig en funderare på sin roll i lönebildningen, säger han.
Men nya avtalsmodeller är tröga processer, påpekar Claes Stråth, som inte tror att sifferlösheten kommer att dominera inom överskådig tid.
LOs avtalssekreterare Torbjörn Johansson håller ögonen på utvecklingen.
– Visar det sig att tjänstemannagrupper gång på gång får ut mer för att de inte har siffror i avtalet, då kommer ju vi också att ta ut mer. Och då riskerar modellen att spricka. Jag ser sifferlösa avtal som ett hot mot solidariteten mellan arbetare och tjänstemän, säger han.
Men den stora strid som LO utkämpar mot Svenskt Näringsliv handlar om hur »märket« ska tolkas. Fast LO kallar det lönenorm.
– Den lönenorm som vi har svurit trohet mot är 1 740 kronor eller 6,8 procent, säger Torbjörn Johansson.
En norm, men två siffror. Så enades LO inför årets avtalsrörelse. Avtalsområden med en snittlön under 25 000 kronor ska få en krontalsökning på 1 740 kronor. Över den gränsen gäller 6,8 procent.
Syftet är att lyfta lågavlönade grupper. Med samma påslag i procent för alla är det de högavlönade som drar vinstlotten, argumenterar man.
Mot det står Svenskt Näringslivs orubbliga påbud att märket mäts i arbetskostnadsökningar, i år 6,8 procent, som är summan av både höjda löner och kostnaden för bättre villkor. Extra löneökningar måste facket betala med besparingar på annat.
Precis så har det också blivit, enligt Christer Ågren, vice vd på Svenskt Näringsliv.
– Summan på alla avtal vi har träffat hittills landar på 6,8 procent. Det finns massor av exempel på avräkningar, fler i år än tidigare.
Arbetsgivarnas tolkning backas upp av Medlingsinstitutet. Inga medlare får medverka till avtal med högre arbetskraftskostnadsökningar än inom industrin, understryker Claes Stråth.
– Vårt uppdrag är att värna om att den konkurrensutsatta sektorn är löneledande. Och går man till vår instruktion och förarbetena så framgår det tydligt att det är arbetskraftskostnaderna som räknas, säger han.
LO skriver dock inte under på att låglönesatsningarna har betalats med fackliga eftergifter på annat i avtalen.
– Många avtal har landat högt över 7 procent, hävdar Torbjörn Johansson.
Oenigheten gäller »avräkningarna« i de avtal som har löneökningar över 6,8 procent. Svenskt Näringsliv kallar dem facklig motvaluta och räknar exempelvis flexiblare arbetstid som besparingar för arbetsgivaren.
Den räkneövningen håller LO inte med om:
– Det är något arbetsgivaren hittar på för att kunna säga att man landat på 6,8 procent, säger Torbjörn Johansson.
Men Christer Ågren på Svenskt Näringsliv hävdar att det medlemsförbund som försöker teckna ett för högt avtal kommer att få bakläxa av de andra förbunden. Något sådant avtal släpps inte igenom i Svenskt Näringslivs samordning, menar han.
Striden om märket går vidare.
Exportindustrin ska sätta »Märket«
Lönenormeringen tog form efter det första industriavtalet 1997.
Grundtanken, som i princip alla parter står bakom, utgår från exportindustrins betydelse för ekonomin – hälften av allt som tillverkas i Sverige säljs utomlands.
Industrin, som lever i tuff internationell konkurrens, ska kunna läsa av hur stort utrymme det finns för löneökningar.
Om de svenska lönerna ökar för mycket jämfört med omvärlden slås de svenska jobben ut.
Kritiken mot modellen har främst handlat om hur den tillämpas.
Sifferlösa avtal 2012
Andelen anställda som jobbar under en avtalskonstruktion med lokal lönebildning utan centralt angivet utrymme:
- Staten: 44 %
- Kommunerna: 16 %
- Privat sektor: 5 %
Dubbelt så många har sifferlösa avtal 2015.
Fram till 2015 räknar Medlingsinstitutet med en fördubbling av antalet anställda med sifferlösa avtal – från 420 000 2012 till ungefär 850 000 2015. Om prognosen slår in kommer lönerna för en fjärdedel av alla anställda på svensk arbetsmarknad att bestämmas enbart i lokala förhandlingar.
Ökningen beror framför allt på att de nya avtalen för de kommunanställda tjänstemännen i Vision och SSR blir sifferlösa under det tredje och fjärde avtalsåret.
Prognosen bygger på antagandet att Lärarförbundet behåller sitt sifferlösa avtal 2015 och att Vårdförbundet tecknar ett nytt avtal utan siffror.
Källa: Medlingsinstitutet
Detta är en nyhetsartikel. Publikts nyhetsrapportering ska vara saklig och korrekt. Tidningen har en fri och självständig ställning gentemot sin ägare, Fackförbundet ST, och utformas enligt journalistiska principer samt enligt spelreglerna för press, radio och TV.
