Få anmäler sextrakasserier på högskolan
Av de över 70 000 personer som arbetar på svenska universitet och högskolor har bara ett trettiotal anmält sexuella trakasserier de senaste fem åren. Det visar en granskning som Publikt gjort. ”De som vågar tala hamnar i frysboxen”, säger Sofia Wikman, lektor på Högskolan i Gävle.
Nyligen väckte svenska kvinnliga skådespelare stor uppmärksamhet när de offentligt vittnade om övergrepp och sexuella trakasserier. Andra yrkesgrupper har sedan följt efter.
#Metoo-kampanjen mot sexuella trakasserier och övergrepp har också väckt en diskussion inom universitet och högskolor. Det finns likheter mellan högskolan och film- och teatervärlden.
I båda branscherna finns starka hierarkier, otrygga anställningar och hård konkurrens om jobben.
Högskoleminister Helene Hellmark Knutsson har lovat att skapa klarhet om omfattningen av problemen inom högskolan. Hon säger till Publikt att en av de frågor hon har till Universitetskanslersämbetet, Universitets- och högskolerådet och Vetenskapsrådet är just om det behövs mer kartläggning.
– Eftersom anmälningarna är så otroligt få behövs en bättre bild av hur stort problemet är.
I en enkät som Publikt skickat till 34 lärosäten svarar en tredjedel att de inte haft några anmälningar alls rörande anställda de senaste fem åren.
De flesta av de övriga har haft enstaka ärenden. Det gäller exempelvis Göteborgs universitet, som har två anmälda fall av sexuella trakasserier på fem år.
Samtidigt uppger 56 anställda i en anonym medarbetarenkät från 2015 att de varit utsatta det senaste året. Även om inte samtliga fall skulle ses som kränkningar enligt lagen, tyder siffrorna på en omfattande underrapportering.
– Med så få ärenden är det sannolikt att det finns ett stort mörkertal, konstaterar Jakob Sandin, personalspecialist på Göteborgs universitet.
Annika Aronsson, ordförande för ST inom universitets- och högskoleområdet, bedömer att sexuella kränkningar förekommer i ganska stor utsträckning på lärosätena. Störst risk att utsättas löper doktorander och andra som är i underordnad position i forskningsmiljöer, anser hon.
– De måste både armbåga sig fram och hålla sig väl med den hand som föder dem.
Den bilden delas av lokala fackliga företrädare som Publikt talat med. På Karolinska institutet, en miljö med doktorander och forskare från hela världen, säger STs sektionsordförande Magnus Anå att det kan vara svårt för unga forskare att säga nej till oönskade närmanden från personer som de är beroende av – professorer, handledare eller forskningsgruppledare. Och de söker sällan upprättelse i efterhand.
– Alltför många berättar om händelser men säger sedan att ”det här får du inte säga till någon”.
Sektionens vice ordförande Anne Edgren berättar om ett aktuellt fall där en masterstudent och ST-medlem hörde av sig till facket om en händelse, som hon sedan inte ville gå vidare med.
– Hon var orolig för att hon inte skulle kunna ta sin examen.
Även KI som lärosäte är beroende av professorer och forskningsgruppledare, påpekar Magnus Anå. De drar in en stor del av de pengar som lärosätet behöver för sin verksamhet.
– Högt uppsatta personer klarar sig alldeles för lätt. Man är rädd att de kanske tar sitt pick och pack och flyttar med alla bidrag.
På Chalmers tekniska högskola i Göteborg har, enligt den senaste medarbetarenkäten, ”bara” sju personer av de 3 300 anställda svarat att de utsatts för sexuella trakasserier. Jämställdhetssamordnaren Johanna Andersson säger att siffran är oroväckande låg, och att man ska se över hur enkätfrågorna formulerats. Det ska vara tydligt att det inte bara handlar om fysiska övergrepp utan också exempelvis sexualiserande kommentarer.
Samtidigt framhåller hon att Chalmers arbetat aktivt med frågan under många år.
– För ett tiotal år sedan gjorde vi en stor undersökning som fick helt andra siffror. Det blev en kalldusch, och sedan dess har vi jobbat koncentrerat. Vi utbildar chefer, har rollspel, introduktion för nyanställda och för doktorander. Min bild är att förekomsten har sjunkit mycket bland anställda, toleransen är väldigt låg.
Chefer på Chalmers måste agera när de får höra om sexuella kränkningar, de får inte ta emot berättelser i förtroende. Om det är allvarligt kan den skyldige få en erinran, och om en doktorand utsätts av en handledare kan hen få byta handledare.
På Uppsala universitet hanteras fall av sexuella trakasserier på ett helt annat sätt. Kränkande händelser anmäls i första hand till närmaste chef, och universitetet har ingen samlad bild av hur ofta de förekommer.
Hooshang Bazrafshan, likavillkorsexpert på Uppsala universitet, säger att riktlinjerna bygger på erfarenheter av vad drabbade personer önskar.
– En stor majoritet är i första hand intresserade av en lösning för att kunna fortsätta med sitt arbete eller sina studier, säger han. I ytterst få fall vill de dra i gång en stor offentlig utredning och sätta dit någon, man vill kunna gå vidare.
Det faktum att en utredning blir allmän handling gör att många drar sig för att anmäla, tror Hooshang Bazrafshan. På en institution eller en avdelning kan man också hantera trakasserier och kränkningar på andra sätt, säger han.
Han medger dock att det är en nackdel att ingen på central nivå känner till omfattningen av problemet.
I en diskussion i Facebookgruppen Högskoleläckan berättar Sofia Wikman, lektor vid Högskolan i Gävle, om sina erfarenheter. Hon kom som doktorand till Stockholms universitet efter ett antal år i mediebranschen, och förvånades då över att miljön var så sluten, mansdominerad, hierarkisk och konkurrensutsatt. ”Sexismen frodades”, skriver hon.
Hon säger till Publikt att hon hört om kvinnliga doktorander som fått kommentarer om sin kropp och sitt klädval vid löneförhandlingar. Själv anmälde hon som skyddsombud fall av sexuella kränkningar, men de avfärdades av personalavdelningen efter samtal med prefekten, berättar hon.
– Det kommer så mycket signaler som visar att det inte är lönt att agera. Det blir tyst omkring visselblåsare, man blir inte inbjuden till konferenser och så vidare. Det är ganska subtila signaler, men de drabbar.
#Metoo har fött ett behov av att blåsa ut gammalt damm inom akademin, tror hon. Men rättssystemet är normalt sett inte rätt instans att ta hand om kränkningar som äger rum i slutna rum och i strukturer med otydliga beslutsprocesser, menar Sofia Wikman.
– Det som behövs är ett forum där man kan föra fram berättelserna. Det är viktigt att skapa solidaritet, och visa att sårbarheten inte är en svaghet.
Ett sådant forum, Akademiupproret, har nu bildats på Facebook. Efter två dagar hade det 4 000 medlemmar, säger Sofia Wikman.
Detta är en nyhetsartikel. Publikts nyhetsrapportering ska vara saklig och korrekt. Tidningen har en fri och självständig ställning gentemot sin ägare, Fackförbundet ST, och utformas enligt journalistiska principer samt enligt spelreglerna för press, radio och TV.
