Sparplanen inger inte förtroende
Socialdemokraterna ger sken av att det går att spara stora summor på statsförvaltningen utan att det går ut över verksamheten. Men myndigheterna har redan tuffa krav på effektivisering.
Med jämna mellanrum lanseras idén att spara på den statliga förvaltningen som om den var ny och banbrytande. Under valår brukar det vara den politiska oppositionen som utmålar den sittande regeringen som oförmögen att sköta myndigheterna på ett kompetent vis.
Ungefär så lät det också när Socialdemokraternas ekonomiska talesperson Magdalena Andersson presenterade förslaget att Regeringskansliet efter dansk modell ska göra »budgetgenomlysningar« av myndigheternas ekonomi för att spara pengar. På frågan hur stora besparingar det gäller säger hon till Publikt att man i Danmark funnit en potential på drygt tio miljarder kronor. Svaret måste tolkas som en ambition att hämta hem motsvarande summor i Sverige.
Hur det ska gå till formuleras dock enbart i vaga ordalag. Minskade lokalkostnader och effektivare IT-system nämns som exempel. Men besparingar i denna storleksordning är omöjliga utan att minska antalet anställda – särskilt om målet är att frigöra resurser för att finansiera satsningar på andra områden redan under den kommande mandatperioden.
Magdalena Andersson har sagt att personalminskningar ska lösas genom naturlig avgång och att det enbart handlar om effektiviseringar med bibehållen kvalitet. Men det är svårt att se hur Socialdemokraterna skulle lyckas göra en snabb hårdbantning av myndigheterna utan att det skulle gå ut över viktiga verksamheter – som att hjälpa arbetslösa att hitta jobb, hantera våra socialförsäkringar, underhålla och utveckla vår infrastruktur och skydda människor från brott. Verksamheter som partiets företrädare har talat sig varma för när man under åren i opposition kritiserat regeringens besparingar.
Alla kan hålla med om att offentliga medel ska användas så effektivt som möjligt och att myndigheterna därför ska ha krav på sig att spara pengar. Så fungerar det redan i dag – anslagen räknas inte upp i takt med de ökade kostnaderna. Myndighetschefer får jobba hårt tillsammans med de anställda för att klara denna ständiga åtstramning. Många gånger går den ändå ut både över arbetsmiljön och servicen till medborgarna. Till dessa årliga sparkrav skulle alltså nya stora sparbeting läggas.
Stödet till myndigheternas effektiviseringsarbete kan och bör bli bättre. Tankegången att närmare granska och pröva varje enskild myndighets förutsättningar är värd att bygga vidare på.
Men det är viktigt att inte underskatta det arbete som redan görs för att effektivisera statsförvaltningen och ge sken av att det snabbt och smärtfritt går att göra stora besparingar. Sådana utspel riskerar dessutom att underblåsa fördomar om statlig verksamhet som onödig byråkrati, med anställda som inte gör någon verklig nytta.
I stället behöver vi en nyanserad debatt om hur vi kan utveckla de verksamheter vi äger gemensamt. I den måste också medarbetarna – de verkliga experterna – få möjlighet att bidra med sin kunskap.
Detta är en ledartext. Den speglar ledarskribentens personliga uppfattning.
