Sätt blåslampa på högskolorna
”De högre utbildningsanstalterna har alltför länge levt i en sluten värld. Nu måste regeringen se till att de går i takt med omvärldens värderingar.”
De svenska universiteten och högskolorna är fortfarande i flera avseenden märkligt slutna institutioner.
Sammantaget är de i dag den största statliga arbetsplatsen. Av statens drygt 200 000 anställda jobbar en fjärdedel här. Mer än 50 000 personer är chefer, lärare, och administratörer vid universiteten och högskolorna.
Samtidigt är mer än 300 000 studenter, huvuddelen ungdomar, inskrivna vid lärosätena.
De borde alltså finns goda förutsättningar för att samhällets värderingar på olika områden skulle strömma in i lärdomsvärlden. Men tyvärr tycks det inte förhålla sig så.
Allra tydligast syns det vad gäller jämställdheten, och det sätt som ledarskapet utövas på, vilket framgår av vårt reportage. Den granskning vi gjort av fördelningen män – kvinnor i ledande befattningar visar på skrämmande resultat.
Både på Chalmers tekniska högskola i Göteborg och på KTH i Stockholm är cirka 90 procent av cheferna män. Vid Uppsala universitet, ett av landets största med cirka 5 000 anställda, är chefskretsen i det närmaste lika enkönad.
Tillståndet är bra på en del av de nyare lärosätena, men hos det stora flertalet är läget bedrövlig. De får klart underkänt.
Man kan undra om de senaste trettio– fyrtio årens diskussioner om jämställdheten mellan könen i arbetslivet överhuvudtaget nått innanför väggarna på många av universiteten och högskolorna.
Till det kommer det urmodiga akademiska ledarskapet. Chefer utnämns inom den närmaste kretsen, man borstar varandra på ryggen och vänskapsband spelar in. De som åtar sig ledaruppdrag gör det på kort tid och som specialister på ett forskningsområde.
Oftast saknas de behövliga ledarskapsegenskaperna. ”De som tillsätts som prefekter är till 90 procent icke professionella chefer”, som en av de intervjuade säger i vårt reportage. Så skulle det knappast kunna gå till på någon annan arbetsplats i Sverige.
Den socialdemokratiska regeringens målsättning är att 40 till 60 procent av vardera könet ska finnas i ledningen för statliga verksamheter.
Regeringen har haft möjligheten att under lång tid förändra förhållandet i högskolevärlden, men inte lyckats med det. (Vad gör t ex jämställdhetsminister Margareta Winberg åt saken?)
Universitet och högskolor har brukat slå ifrån sig påbud utifrån med hänvisning till den akademiska friheten. Men akademisk frihet kan aldrig tillåtas få innebära att kvinnor hålls tillbaka i arbetslivet.
Utbildningsminister Thomas Östros menar att högskolorna måste bättra sig vad gäller både jämställdhet och ledarskap, men tycks inte vilja gå så mycket hårdare fram. I stället bollar han över frågorna till facket och studentkårerna.
Visst ska facken, inte minst ST, som har en central position inom det här området, göra sin insats, men regeringen kan inte smita från huvudansvaret.
Sätt upp ordentliga mål för jämställdheten och ledarskapsarbetet. Och utkräv strikt ansvar av skolornas högsta chefer. De högre utbildningsanstalterna har alltför länge levt i en sluten värld. Nu måste regeringen se till att de går i takt med omvärldens värderingar.
Detta är en ledartext. Den speglar ledarskribentens personliga uppfattning.