En rättighet som måste skyddas och respekteras
Myndighetsanställda ska inte behöva få frågor om vem som talat med medier. Det behövs ett brett arbete för att stärka meddelarfriheten.
»Man efterfrågar inte källor« säger Försäkringskassans generaldirektör Dan Eliasson till Publikt. Det har han rätt i. Men principen har inte efterlevts. Och det är ett stort problem att många statligt anställda i dag inte vågar lita på att deras arbetsgivare följer lagen.
Meddelarfriheten är en del av den svenska offentlighetsprincipen. Den innebär att anställda på myndigheter har grundlagsskyddad rätt att lämna information till medier. Den rätten gäller även många sekretessbelagda uppgifter.
Myndighetsanställdas meddelarfrihet skyddas av två viktiga regler. Efterforskningsförbudet – att deras arbetsgivare inte får undersöka vem som har lämnat information till journalister. Och repressalieförbudet – att en arbetsgivare som får reda på vem som lämnat information inte får straffa personen.
Meddelarfriheten ska säkra möjligheten att slå larm även när någon vill dölja vad som sker. Därför är den ett viktigt redskap för att förhindra slöseri, korruption och andra oegentligheter i offentlig sektor.
Men meddelarfriheten innebär inte bara en rätt att anonymt avslöja fel och missförhållanden, utan också en rätt att framföra sina åsikter om myndigheten och dess arbete. Repressalieförbudet ska ge trygghet även för den som framträder med namn och kritiserar exempelvis arbetsplatsens organisation eller ledarskap.
Det är betydelsefullt för det offentliga samtalet. Även de som själva arbetar inom våra gemensamma institutioner ska ha rätt att delta i debatten om dem. De ska inte riskera sin karriär när de tycker till i intervjuer eller debattartiklar.
Tyvärr möter Publikts journalister i dag många myndighetsanställda som inte ens anonymt vågar uttala sig för medier. Det visar att meddelarfriheten inte fungerar som det är tänkt. Blotta misstanken om att chefer och myndighetsledningar inte respekterar efterforsknings- och repressalieförbudet gör att statstjänstemän väljer att hålla tyst.
Att det med jämna mellanrum dyker upp fall där förbuden trotsas ger de oroliga vatten på sin kvarn. Nyligen publicerade Expressen en bandinspelning där Försäkringskassans säkerhetschef ställer frågan vem som läckt information till journalister. Myndighetens generaldirektör Dan Eliasson säger sig vara ledsen, arg och bedrövad över att sådana »enkla misstag« begåtts. Men skadan är redan skedd.
Det krävs ett brett arbeteför att stärka meddelarfriheten, såväl på Försäkringskassan som inom offentlig sektor i stort. Det kan behövas tydligare regler och hårdare straff för dem som bryter mot reglerna. Men framför allt handlar det om att sprida kunskap och påverka attityder. På alla myndigheter måste det tydligare markeras vad som gäller – redan innan övertramp blir kända. Och såväl chefer som medarbetare måste få bättre kunskap om vad lagen säger.
Det är ett ansvar för generaldirektörerna, men också för våra politiker. Riksdag och regering måste agera, och säkra att meddelarfriheten kan fylla sin viktiga funktion.
Alexander Armiento,
chefredaktör
Detta är en ledartext. Den speglar ledarskribentens personliga uppfattning.
