Jesper Huor: Jag drömmer om undergången
Elon Musk vill kolonisera Mars. Redan 2050 hoppas han ha en miljon människor på plats. Kolonin ska vara en språngbräda till vidare expansion till Jupiters och Uranus månar. Amazons vd Jeff Bezos har ännu större visioner. Han ska bygga gigantiska svävande cylindrar i rymden. Människorna ska bo på insidan, där ska finnas hus, sjöar, skogar och åkrar. Genom rotation skapas en jordlik gravition i detta privata paradis i rymden. Det låter som pojkrumsdoftande science fiction, men för Musk och Bezos är det allvar. Målet är att återupprätta tron på framtiden och säkra mänsklighetens överlevnad om, eller snarare när, civilisationen kollapsar. Då blir rymden en trygg tillflyktsort för techmiljardärerna.
Facebooks grundare Mark Zuckerberg har en annan ”exit strategy.” Går allt åt helvete kan han söka skydd i sitt lyxkomplex på Hawaii, komplett med säkerhetsstyrka och domedagsbunker. Eller så rymmer han in i Metaverse, en kommande digital dimension som ingen lyckats förklara, inte ens han själv. Måhända laddar han upp sitt medvetande i en artificiell värld där han kan leva i en perfekt kropp i ett solindränkt Kalifornien tillsammans med andra avatarer?
Världens rikaste män tycks ha gett upp hoppet om planeten och våra globala utmaningar, de vill bara rädda sina egna skinn. Det vill jag också. Men jag tillhör inte den exklusiva skara som kommer att erbjudas plats i en rymdkoloni. Och även om Elon Musk sagt att man kan ta ett lån och arbeta av skulden på en gruva i asteroidbältet så lockar det inte. Dessvärre har jag ingen egen bunker – jag äger inte ens ett lantställe på en lättförsvarad ö. Däremot har jag livlig fantasi och dras lätt in undergångsfantasier nu när regeringen talar om krig, vetenskapsjournalister varnar om miljontals klimatflyktingar till Sverige och professorer om att mänskligheten kan utplånas av AI-skapade katastrofer.
Vår kultur älskar att frossa i mardrömsscenarier. I tv-spel, böcker, filmer och tv-serier målas en postapokalyptisk framtid upp, där de överlevande kämpar mot varandra och mot levande döda i ruinerna. Jag dagdrömmer om hur jag skulle överleva. Kan konsthallen här i förorten bli ett befäst högkvarter? Borde man förskansa sig på Willys, där finns konserver. Tyvärr är allt jag kan värdelöst i ett allas krig mot alla. Detsamma gäller mina vänner: en kulturbyråkrat, en leranimatör och en mångfaldskonsult. Hopplösa typer! Jag borde lära känna soldater, läkare och bönder. Fantasierna är berusande: jag skulle bli en hjälte som med våld försvarar flickvännen, barnet och maten mot Fienden. Tillbaka i urtillståndet på savannen full av rovdjur och rivaliserande grupper. Det är det vi är skapta för, genetiskt.
So bring it on, låt allt kollapsa! Så slipper jag tänka på allt man kan göra för att göra den här världen, med alla sina brister, lite bättre.
Jesper Huor är journalist och författare. Förra året utkom hans senaste bok Förgör de falska gudarna – Palmyra och kriget mot kulturarvet, som han skrivit tillsammans med Anders Rydell.
Detta är en krönika. Det är skribenten som svarar för innehållet och de åsikter som förs fram i texten.