Jesper Högström: Att stå vid sidan av Europa är en svensk tradition
Ni har säkert inte undgått att lägga märke till det: Sverige är inte med i det pågående Europamästerskapet i fotboll. Ett nederlag, säger vissa. Jag föreslår att vi snarare ska betrakta det som ett uttryck för vår traditionellt avvaktande inställning till européerna och deras påhitt. 50,7 procents valdeltagande är visserligen ett respektingivande intryck för denna skepsis. Men håll med om att 0 procents deltagande smäller ännu högre.
När allt kommer omkring är EM i fotboll ett uttryck för samma 1950-talets Europatanke som skänkte oss sådana civilisationens landvinningar som Romfördraget, Europarådet och Eurovisionens schlagerfestival. Faktiskt var den europeiska fotbollsorganisationen UEFA, när den grundades 1954, betydligt mer inkluderande än de företeelserna – även det dåvarande östblocket inbjöds! Fransmännen lät britterna vara med! Britterna satt still i båten när de väl kommit ombord!
Ändå var det med knapp nöd man fick ihop de sexton länder som krävdes för den första EM-turneringen 1960. De politiska motsättningarna i den tidens Europa får förhållandet mellan grekiska förtidspensionärer och tyska bankmän att likna harmonin på en meditationsretreat. Det framgick med viss tydlighet när Francos Spanien lottades mot Chrusjtjovs Sovjet i kvartsfinalen. Generalissimon hade inte glömt de ogudaktiga kommunisternas insats under spanska inbördeskriget och beordrade sitt landslag att lämna walkover. Sovjet vann alltihop till slut.
Det var sånt småaktigt käbbel vi svenskar ville stå över. Givetvis tillhörde vi de länder som nobbade det första EM, på samma sätt som vi med lätt överseende betraktade allt europeiskt. Visst var vi en diplomatisk stormakt, men på en annan och högre nivå. Föredrog inte Dag Hammarskjöld fjällvandring framför fotboll och den tunna luften på FN-skrapans höjder framför oset från Kol- och stålunionen? Vad gäller EM i fotboll var det först 1992 vi nedlät oss att delta i ett slutspel (och då bara för att vi arrangerade det själva.)
Även senare har våra insatser gått i det internationella samförståndets tecken och segrarna skänkts bort till dem som behövt dem bättre. Nederlaget mot Ukraina i åttondelsfinalen senast får ses som det mest lysande exemplet på dessa hjälpinsatser i Dag Hammarskjölds och Olof Palmes anda.
Men kanske är det den matchen som ser mest annorlunda ut efteråt. Få av oss som svor i soffan över nederlaget missunnar i efterhand Ukraina segern. Utvecklingen utanför fotbollsplan har fått oss att betrakta det plågsamma baklängesmålet på övertid i ett annat ljus. Kanske borde det få oss att ändra även vår halvhjärtat 50,7-procentiga inställning till Europa. General Franco hade ju fel på den punkten också. Vill man se till att ryssarna inte vinner till slut är walkover en dålig idé.
Jesper Högström är författare, litteraturkritiker och översättare. Hans senaste bok, Minnet och rädslan: En biografi över Gunnar Ekelöf, utkom förra året.
Detta är en krönika. Det är skribenten som svarar för innehållet och de åsikter som förs fram i texten.
