Elinor Torp: Sverige är schystast i världen – på pappret
Kiera från Peru börjar skaka och får svårt att andas när hon berättar hur det var att jobba för städbolaget i Täby. Under de år hon arbetade för firman utsattes hon för dagliga övergrepp och trakasserier som slutade med att chefen tryckte upp Kiera mot en vägg ute hos en kund och tog strypgrepp på henne, med vittnen som såg.
Shakhzoda från Uzbekistan bröt armen när hon städade en stor skola i Stockholms innerstad. Hon blev tvingad att fortsätta städa med en arm. När hon opponerade sig ringde arbetsgivaren till Migrationsverket och chansen till arbetstillstånd försvann.
Under arbetet med boken Rent åt helvete träffade jag mängder med kvinnor från hela världen som lockats hit för att städa. Gemensamt var att de hamnat hos arbetsgivare som struntade i lagar och regler och helst undvek vitt anställd personal som gick med i facket och annat jobbigt. Den allra första migrantarbetare som öppnade sig för mig gick med i ett av Sveriges största fackförbund efter fem år hos en företagare som i dag står åtalad för människoexploatering. ”Jag vill inte ha tjallare vid firman”, fick han höra samma dag som han blivit medlem i facket. Han var inte välkommen att jobba kvar.
På pappret är Sverige det schystaste landet i världen med vår vida kända modell som ska trygga arbetsvillkoren för alla som jobbar här. I verkligheten är arbetslivet i många branscher rena vilda västern – helt utan gränser för hur illa man kan bli behandlad eller hur lite man kan tjäna per timme.
Upphandlare som statliga myndigheter, kommuner och regioner följer inte upp sina kontrakt i praktiken – trots att det är skattemedel de betalar med. Fackförbund slarvar med att kontrollera att kollektivavtal följs. Och tillsynsmyndigheten Arbetsmiljöverket litar i sin tur blint på vad arbetsgivare uppger vid inspektioner som görs enligt en checklista.
Det är något fint med att vi litar på varandra. Men genom att inte granska bättre och ta oss ned till golvet där människorna som utför arbetena befinner sig öppnar vi upp för omfattande fusk som kostar skattebetalarna miljarder varje år.
Under alla de år som jag granskat arbetslivskriminaliteten i Sverige har jag insett hur lätt det är att lura de stora beställarna. I städbranschen klipper och klistrar bolag med dekaler och diplom så att det ska se rent och fint ut. Upphandlare, som är nyckelspelare för att få bukt med brottsligheten, går på lägsta priset och låter sig bedras. In för att städa kommer firmor som kan göra vad de vill med sin personal och därtill lurar staten på svindlande belopp.
Den svenska modellen är fin i teorin. Men när fack och arbetsgivare inte längre är två jämbördiga parter så fungerar den just bara på papper.
Elinor Torp är journalist, författare och föreläsare. Hon har bland annat skrivit böckerna Rent åt helvete, om städbranschen, och Flickan i korridoren, som utkom i september i år.
Detta är en krönika. Det är skribenten som svarar för innehållet och de åsikter som förs fram i texten.
