Raka spåret till toppen

Det börjar med att hon blir förtjust över att fotografen är en kvinna.

– Kvinnliga fotografer träffar man inte så ofta, utbrister Minoo Akhtarzand. Det är väldigt trevligt. Jag har blivit intervjuad många gånger, men bara två, tre gånger har det varit kvinnliga fotografer.

Vi träffas på Arlanda flygplats. Banverkets nya generaldirektör sveper en kopp kaffe för att piggna till efter ett långt eftermiddagsmöte. Håret är uppsatt i en prydlig knut, den blå byxdressen oklanderlig. Ett par månader har gått sedan hon lämnade sin chefspost inom Arbetsförmedlingen för att ta itu med infrastruktur på räls. Med sig i bagaget har hon närmare 30 års näringslivserfarenhet, huvudsakligen från statliga Vattenfall. Just tåg har hon dock hittills inte så långvarig erfarenhet av, erkänner hon.

– Jag har faktiskt inte åkt så mycket tåg tidigare, säger hon och skrattar. Nu åker jag tåg till Borlänge fram och tillbaka från Stockholm. När jag jobbade som länsarbetsdirektör i Uppsala pendlade jag med tåg, det gick ju mycket fortare. Jag tycker att det är väldigt bekvämt. Man kan sitta och läsa, koppla av, kanske slumra till ibland. Och det bidrar inte till ökade utsläpp heller.

Hur gick det till när du sökte och fick jobbet som generaldirektör?

– Tjänsten var utannonserad, och jag blev uppmärksam på det. Jag var på väg till ett jobb inom Arbetsförmedlingen som arbetsområdeschef för Stockholm, men var också på väg att skriva på kontrakt för ett annat jobb. Men jag visade intresse för det här också, och kom in via ett headhuntingföretag. Så brukar det fungera när man rekryterar folk som inte kan vara offentliga. Att man överhuvudtaget kunde delta i rekryteringsprocessen tyckte jag var väldigt positivt. Annars vet jag inte om man alls kan bli aktuell för sådana tjänster.

Du tillträdde den 1 februari i år. Hur har dina första månader varit?

– Oerhört spännande! Jag har varit på eriksgata och träffat väldigt många medarbetare, koncentrerat mig på att lära känna verksamheten. Jag vill skapa kontakt. Men det är jättemycket kvar. Jag lär mig varje dag.

Transportsektorn står inför stora förändringar. Vilka är Banverkets största utmaningar framöver?

– Att verka för att järnväg tar ett större utrymme inom transportsektorn som helhet då den bidrar väldigt positivt i klimatfrågan. Samverkan inom branschen, närmare bestämt med Vägverket, är en riktig utmaning, och en positiv sådan. Vi har ett antal bolagiseringar framför oss. Det kräver ett engagemang, naturligtvis. Sedan är det en utmaning att se framåt, till exempel när det gäller höghastighetståg. Jag upplever att transportfrågorna som helhet är prioriterade av regeringen.

Var är behoven av investeringar och underhåll som störst?

– Jag kommer ju från en verksamhet, Arbetsförmedlingen, som vill ha större regioner där arbetskraften kan röra sig enklare. Vi behöver satsa ännu mer runt stora städer där vi har en koncentration av befolkningen. Sedan måste vi se till att godstransporter fungerar, från Norrland ner till södra delarna av Sverige, och i ett andra steg se över gränsöverskridande transporter över landsgränserna – både inom Norden och Europa i övrigt. Vissa länder har kommit väldigt långt med ny teknik, bland annat Frankrike. Jag tycker att vi ska hänga med. Det behövs både ekonomiska och andra resurser för att det ska fungera.

Du har tidigare erfarenhet av både avreglering och fusioner från tiden i Vattenfall. Hur ser du på förutsättningarna för de föreslagna bolagiseringarna?

– När det gäller Banverket Projektering finns en fungerande konkurrens på marknaden redan i dag. Det rullar på, och vi ska se till att det fullföljs. Samma sak gäller för Banverket Produktion, men där behöver vi ha tid. Det är viktigt att lyfta fram alla aspekter och titta noga på dem. Vi som ska driva processen har ett stort ansvar att inte tänka mitt och ditt, utan vara lite objektiva och tänka på målgruppen. Blir det bra för kunden är det en bra förändring. Bolagisering i sig är inte framgångsfaktorn. En mer rationell hantering är det viktigaste. Den interna konkurrensen kan ibland bli lite krånglig för organisationen. Ibland blir inte den interna affärsmässiga relationen lika effektiv som vid en extern relation.

Vilka är dina styrkor som ledare?

– Jag har varit chef väldigt länge, och är resultatinriktad. Men jag ser resultatet som det man kan åstadkomma när man jobbar med kund- och medarbetarfrågor. Ledarskap är att gå runt i en cirkel av medarbetare, kunder och resultat. Det går att enbart uppnå resultat, ganska fort också. Men då har du lyckats kortsiktigt. Ska du lyckas långsiktigt måste du fokusera på de andra två parametrarna också.

Kräver statligt ledarskap delvis andra egenskaper än näringslivet?

– Nej. Ledarskap är sig likt överallt. När jag var vd var det sista raden i resultaträkningen som räknades. Som länsarbetsdirektör var det exakt samma sak, men sista raden där var hur många personer som kommer ut i arbete. Det är bara innehållet i verksamheten som är annorlunda. Jag tror inte på att vara specialist för att leda ett stort område. Däremot ska man lyssna, ta till sig, förstå och vara beredd att lära sig nytt.

Finns det erfarenheter från näringslivet som är extra bra att föra in i offentlig sektor?

– Det finns ett synsätt inom näringslivet kring målstyrningsprocesser som kan vara bra att ha med sig inom den offentliga sektorn. Jag är väldigt mycket för målstyrning på individnivå – inte bara för bättre resultat, utan för att skapa större engagemang. Oavsett var man sitter eller vad man gör så ska man veta vad man har för ansvar, och se sin del i det stora hela. Vissa myndigheter har kommit väldigt långt med det, andra inte.

Ledningsgruppen på Banverket är helt jämställd – sex kvinnor och sex män. Påverkar det verksamheten i gruppen?

– Ja, dynamiken blir väldigt bra. Och sedan har vi lite blandade åldrar, det är också viktigt. Det är alltid bra att ha mångfald i en verksamhet, och att få externa intryck. Mångfald för mig innebär dels de som utvecklats internt och dels sådana som kommer utifrån, män och kvinnor, äldre och yngre, och människor med annan bakgrund. Någon utifrån har lättare att se vissa saker som man inte ser när man håller på under väldigt många år.

Du har varit kvinnlig ingenjör under många år inom mansdominerade områden. Vad är dina erfarenheter av det?

– Synen på kvinnor har blivit bättre i de här verksamheterna. Första gången jag anställdes på Vattenfall intervjuades jag av två äldre herrar. Där kom jag, lite extrovert som jag är, och kvinna, utrikes född och allting. De kommer aldrig anställa mig, tänkte jag. Men det gjorde de! Fast det är klart, det har varit upp och ner. Det är en tuff värld. Men jag har fått en helt fantastisk utveckling.

Upplever du att du stött på motstånd, som kvinna och utrikes född?

– Om jag säger så här: när du kommer upp i hierarkin blir konkurrensen väldigt hård. Då tror jag inte att det spelar någon roll om du är kvinna, eller utrikes född, eller man. Där får du uppleva saker som vem som helst får göra på den nivån. Men män har kanske varit med i sådana processer längre, och har mer rutin på hur man ska hantera dem. Det är viktigt att chefer ser kvinnors kompetens. Killar ser andra vara duktiga på att tala om hur bra de är, och lär sig det. Men vi kvinnor kanske inte har haft den kulturen. Blir det fler kvinnor tror jag det blir mycket lättare att se och lyfta fram andra kvinnor.

Varför är det så få kvinnliga toppchefer i staten?

– Jag vet inte hur många de är. Det enda jag vet är att det nu åtminstone finns en chans för alla att söka.

Vad krävs för att öka antalet kvinnliga chefer i staten?

– Till att börja med ska man öka antalet kvinnliga chefer överallt. Att få in kvinnor på operativa positioner är oerhört viktigt. Vi pratar om att få in kvinnor i styrelser, men de måste in i linjeorganisationen med operativt ansvar först! Annars hittar du inte kompetensen när du letar. Blir de affärsområdeschefer eller vd:ar blir de självklara val till styrelserna. Sedan är det upp till oss kvinnor själva att lära oss spelet, kulturen. Det krävs vilja också. Att det finns kvinnor som får frågan men som säger nej förvånar mig ytterst, för jag känner så många duktiga kvinnor och jag har aldrig hört dem säga att de inte vill. Då undrar jag om vi vet att de finns?

Du kom som gäststudent till Sverige när du var 17 år. Hur kom det sig?

– Jag hade gått ut gymnasiet i Iran, och ville gärna bli elektroingenjör. Men då, 1974, var det bara 40 personer som kom in på den linjen på universitetet i Teheran. Betygen från högskoleprovet räckte inte till, och jag var väldigt ledsen. Min bror, som bodde här i Sverige, var och hälsade på med sin svenska fru och sade: varför kommer du inte till Sverige och studerar? Efter en övertalningsprocess gentemot pappa kom jag hit i oktober med min lillebror som var 15 år. Vi började studera svenska på ABF redan tredje dagen. I januari började jag läsa svenska på universitetet, en termin, det krävdes då. Sedan började jag på KTH på hösten och läste till civilingenjör i elektroteknik.

Varför blev du kvar?

– Jag hade bara ett par tentor kvar när det blev revolution 1979. Jag hade börjat praktisera på Stockholm energi när det hände. De ville att jag skulle stanna kvar, så de hjälpte mig. Jag hade inte bakgrund som flykting.

Har du band kvar till Iran i dag?

– Min pappa lever, han är 91 år. Jag pratar med honom en gång i veckan, och hälsar på ibland.

Du är ytterst ovanlig som statlig toppchef med utomeuropeisk bakgrund. Vad säger det om svenska staten som arbetsgivare, och vad krävs för att fler med utländsk bakgrund ska bli aktuella?

– Jag är jätteglad att det har blivit någon! Jag ser det som ett första steg inför framtiden. Det är viktigt för oss med annan bakgrund att känna att man blir behandlad likvärdigt. Då vågar man känna att även jag kan bli aktuell för ett sådant jobb. Jag har känt mig väldigt jämlik i den här rekryteringsprocessen. Men hade det inte varit utannonserat så hade jag aldrig kunnat tro att jag någonsin skulle kunna komma till ett sådant jobb. Det är säkert många fler som har sökt de här jobben som har känt likadant.

Hur ser du på kvotering?

– Det är en svår fråga. Det är inte roligt att känna att man har blivit inkvoterad. Samtidigt – vad gör vi? Jag har inte trott på det alls tidigare. Men om det inte händer någonting? Då måste man börja fundera i andra banor.