Pensionär stannar i skogen
Nej, nyblivne pensionären och före detta ordföranden för ST-Skog tänker inte lägga skogen på hyllan. Tvärtom, med en fot i Kronobergs och en i Kalmar län ska Evert Sunesson ägna sig åt sin egen skogsbit.
Vad ska du göra när du lämnar både jobb och fackliga uppdrag?
– Vi har planerat detta länge, jag och min hustru. Efter 40 år inom skogsvårdsorganisationen – jag började när jag var 22 – ser jag fram emot att bli ledig och jobba med det jag vill. Nyligen blev köpet av en avstyckad mangårdsbyggnad vid en sjö klart och på sikt vill vi gärna flytta dit för gott.
Varför blev det skogen?
– Jag höll på med orienteringssport intensivt i tonåren och tills jag var ungefär 25 år. Känslan för skog och natur avgjorde att jag utbildade mig till vad som idag kallas skogsingenjör. Mitt första fackliga uppdrag fick jag 1968 inom vad som då var Sveriges länsskogvaktarförbund. I början av 70-talet blev jag sektionsordförande inom ST-Skog och kom med i avdelningsstyrelsen 1979.
Hur har det fungerat med två karriärer, den ”vanliga” och den fackliga?
– Först när jag blev vice ordförande i ST-Skog på 80-talet blev det ett engagemang som gav avtryck på jobbet. Jag kände att jag misskötte båda uppgifterna. Vi har också fyra barn men genom att jag hade kontoret hemma till 1982 kunde jag jobba nära dem. 1992 blev jag avdelningsordförande på heltid. Det var en fantastisk känsla.
Vad har det fackliga jobbet gett dig?
– Det bästa är att jobba för andra människor. Det är få förunnat, jag önskar att alla människor kunde få göra det. Det är en fantastisk känsla att kunna påverka tillvaron och det är omväxlande att jobba fackligt, alltid nya utmaningar. Jag har inte alls fått samma bemötande som farfar.
Farfar?
– Min farfar var med och startade fackförening på 1910-talet på Emsfors pappersbruk i Påskallavik. När två ”torpeder” kom till hans hem trodde han att han slagit ihjäl en av dem i självförsvar. Därför flydde han landet, lämnade sin fru och åtta barn och kom till USA. Efter sex år var farfar tillbaka i Sverige men min farmor avvisade honom. Hon hade tvingats lämna bostaden när han flydde och väntade dessutom ett tvillingpar. Farfar var illa sedd i familjen och jag frågade som liten vart han tagit vägen och varför ingen ville tala om honom.
– På farfars tid var fackligt arbete illa sett så ett och annat märke har hans öde nog satt i mina gener.
Vad är det viktigaste som skett inom facket?
– Från att ha mött arbetsgivaren i förhandlingar har vi medverkat till att åstadkomma bl a utvecklingssamtal och individuella lönesamtal. Nu arbetar vi för att få kompetensutvecklingsplan för varje medarbetare.
– Jag tror att facket måste vara berett till förändringar, att parterna till exempel förhandlar om lönebild och lönestruktur för grupper, medan chefen kan vara lämpligare att bedöma individen. Men man måste ha staket kring detta med kollektivavtalet som grund.
Vad har varit svåraste uppgiften i din fackliga karriär?
– Fram till början av 90-talet ritades skogskartor för hand. Teknikutvecklingen ledde till att datatekniken tog över detta men några ville inte släppa tuschpennan och lära in data. Eftersom de inte kunde den nya tekniken hamnade de i andra turordningskretsar och måste lämna organisationen. Det var jobbigt. Vi har haft två omorganisationer som medfört att personalstyrkan reducerats till hälften.
Vilken är den största lärdom du gjort inom facket?
– Kamratskapet, att vi trots olika meningar kunnat jobba väldigt fint tillsammans.
Vad ser du som krönet på din fackliga karriär?
– Jag har inte tänkt i sådana banor. Det jag tycker är stort i yrkeslivet är att natur- och miljövård numera likställs med produktionsintresset. I det fackliga jobbet är skiftet från förhandlings- till samverkanskultur det viktigaste.
