Vägvalen som avgör din pension

I en uppmärksammad intervju i Dagens Nyheter 2012 sade den dåvarande statsministern Fredrik Reinfeldt att framtidens arbetsliv måste bli längre för att pensionerna ska bli drägliga – och nämnde 75 år som tänkbar pensionsålder. Reaktionerna blev starka, men sedan dess har allt fler politiker och experter kommit till samma slutsats. Inte att vi måste jobba till 75, men längre än vi gör i dag. Medelåldern ökar snabbt, och ju längre vi lever desto längre måste pensionen räcka.

Samtidigt som diskussionen om höjd pensionsålder förts så har mediernas rapporter om människor som arbetat hela livet och ändå inte klarar sig på sin pension avlöst varandra. Sammantaget väcker det frågor om hur hållbart pensionssystemet är och vad framtidens pensionärer kan förvänta sig.

– Det är inte kris – ingen kommer att behöva svälta. Men det kommer att bli en relativ försvagning av pensionerna över tid som kommer att påverka folk, säger Svante Uhlin, pensionsexpert på OFR, Offentliganställdas förhandlingsråd, där ST ingår.

Ålderdomen är inte något som unga människor brukar ha tid eller lust att fundera på. Och forskning visar att det finns en utbredd ”jag gör det sen”-mentalitet kring pensionen.

– Det är ett stort problem eftersom systemet kräver att vi tar till oss av informationen i unga år, sedan kan det vara för sent, säger Svante Uhlin.

Det allmänna pensionssystemet bygger på livsinkomstprincipen, vilket innebär att alla inkomster under hela livet är pensionsgrundande. För att maxa sin pension ska man börja jobba tidigt i livet, ha ett jobb med hög lön, jobba heltid, vara frisk, inte vara föräldraledig och gå i pension sent.

– Många känner oro inför sin pension och den oron måste mötas. Visst kan man uppmana folk att sluta jobba deltid eller skaffa ett jobb med högre lön, men det är ju inte så lätt att göra det, säger Svante Uhlin.

Han menar att samhället i stället måste ”angripa symptomen bakvägen”, exempelvis genom att stimulera till tidigt inträde på arbetsmarknaden.

Prognoserna för framtiden är att de allmänna pensionerna kommer att utgöra en allt mindre andel av slutlönen, så länge den faktiska pensionsåldern inte stiger kraftigt, enligt Johannes Hagen, lektor i nationalekonomi vid Jönköping International Business School, som forskar om pensionssystemet. Hur mycket var och en kan tänkas få ut beror delvis på hur ekonomin i stort kommer att gå. Om vi går in i en lågkonjunktur med hög arbetslöshet så kommer pensionerna att sjunka.

– Systemet är absolut inte riskfritt, men det kan inte gå bankrutt. På systemnivå är dagens pensionssystem det tryggaste vi har haft. Men ur användarperspektiv finns det mycket att jobba på, säger Johannes Hagen.

Ett stort hot på sikt, som han ser det, är det sjunkande förtroendet.

– Den låga tilliten beror dels på att systemet upplevs som komplext – det krävs ett stort personligt engagemang för att förstå sin pension och maximera den. Dels på att folk känner att pensionen inte kommer att bli tillräcklig, trots att de jobbat för det.

Våra pensioner består av två delar, den allmänna pensionen och tjänstepensionen. Därutöver tillkommer eget sparande. Det nuvarande allmänna pensionssystemet är snart 20 år gammalt, men vi har ännu inte sett följderna av det fullt ut. Det tar minst en generation innan det blir möjligt, enligt Johannes Hagen.

Det vi redan kan se är dock att de allmänna pensionerna sjunker i förhållande till slutlönen. Det kan skapa ett tryck på de fackliga organisationerna att i förhandlingarna med arbetsgivarna lyfta krav på större avsättningar till tjänstepensionen.

STs förhandlingschef Åsa Erba-Stenhammar konstaterar att den frågan skulle kunna bli aktuell i framtiden om allt färre kan leva på sin pension.

– När det inträffar så kommer det att behövas både ökad avsättning till tjänstepension samt ökning av den allmänna pensionen, säger hon.

Men det går inte att tjänstepensionsvägen till fullo kompensera för en sviktande allmän pension, menar Svante Uhlin.

– Det är förbunden inom OFR eniga om, säger han.

Dagens allmänna pensionssystem infördes 1999 och är avgiftsbestämt, vilket innebär att pengar sätts av till en personlig ”pott”. Större delen av den potten finns dock bara på pappret, som en ”pensionsrätt”, eftersom pengarna betalas ut till dagens pensionärer. En liten del sätts in på det personliga premiesparkontot. De intjänade pensionsrätterna och det slutliga värdet på premiepensionskapitalet avgör sedan nivån på pensionen.

Det tidigare ATP-systemet var förmånsbestämt, vilket innebar att pensionens storlek var oberoende av börsens utveckling, motsvarade en viss andel av bruttolönen och var möjlig att beräkna i förväg med ganska stor exakthet. Dessutom låg bara de år som inkomsten var som högst till grund för ATP.

Motivet till pensionsreformen på 1990-talet var bland annat att ATP-systemet blev för dyrt. Reformen byggde på en bred parlamentarisk överenskommelse. De partier som stod bakom den – Socialdemokraterna, Moderaterna, Centern, Liberalerna och Kristdemokraterna – samarbetar än i dag i det som kallas Pensionsgruppen, där även Miljöpartiet numera ingår. Gruppens uppgift är att vårda pensionsreformen och vid behov ta initiativ till justeringar.

2017 enades Pensionsgruppen om att ”renovera pensionssystemet för långsiktigt höjda, hållbara och trygga pensioner”. Överenskommelsen, som bland annat innebär förstärkt grundskydd, höjda åldersgränser för pension och åtgärder för mer jämställda pensioner håller fortfarande på att implementeras.

Vid årsskiftet höjs den lägsta åldern för att ta ut allmän pension från 61 till 62 år. Samtidigt höjs den ålder då det lagstadgade anställningsskyddet upphör till 68 år. Därefter är Pensionsgruppens förslag att åldersgränserna höjs i ett par steg till, och år 2026 införs något som kallas riktålder. Tanken är att riktåldern ska förändras över tid i samma takt som medellivslängden och markera åldern för garantipension och pensionsrelaterad ålder i andra trygghetssystem. Vid införandet kommer riktåldern att vara 67 år och den lägsta ålder då det går att ta ut allmän pension 64 år.

Det är alltså svårt att säga hur länge vi måste arbeta i framtiden. Det beror till stor del på hur medellivslängden utvecklas. Men även om yngre generationer definitivt kan räkna med att behöva jobba flera år längre än dem som går i pension i dag, menar många experter att det inte räcker för att pensionerna ska bli drägliga.

– Det kommer helt enkelt in för lite pengar i systemet. Det räcker inte att höja pensionsåldern, avgifterna måste också höjas, säger Håkan Svärdman, samhällspolitisk chef på försäkringsbranschens fackförbund Forena, som länge deltagit i debatten om pensionssystemet.

Det är en åsikt som Svante Uhlin på OFR delar. Han menar också att det allmänna pensionssystemet är uppbyggt på ett sätt som missgynnar bland annat tjänstemän inom den statliga sektorn, eftersom löneutvecklingen inom staten i regel är som störst i slutet på karriären.

– Det ger inte så många år med stora inbetalningar. Effekten av det kommer att bli allt tydligare framöver, säger han.

Enligt Håkan Svärdman var tanken när dagens allmänna pensionssystem infördes att den allmänna pensionen skulle motsvara 60 procent av slutlönen. I dag ligger den runt 50 procent, och för dem som är födda på 2000-talet kommer den att vara nere på 40 procent om ingenting görs, enligt uträkningar från Forena.

Från början var tanken att avgiften till det allmänna pensionssystemet skulle vara 18,5 procent av lönen. Men i slutändan kom avgiften att beräknas efter det allmänna pensionsavdraget, vilket innebär att det i realiteten bara är 17,21 procent av förvärvsinkomsten som betalas in till systemet.

Forenas förslag är att så snabbt som möjligt höja avgifterna – inbetalningarna – till det allmänna pensionssystemet till 18,5 procent. En ståndpunkt som delas av bland andra OFR.

Frågan om höjda avgifter har varit uppe till diskussion i Pensionsgruppen, men Socialdemokraterna är det enda parti som öppet sagt sig vilja höja avgifterna. Den förra socialförsäkringsministern Annika Strandhäll, som var ordförande i Pensionsgruppen, sade i en intervju i Svenska Dagbladet i våras att hon hade för avsikt att driva frågan stenhårt. Men enligt arbetsgången i gruppen måste det råda enighet i besluten. Så länge något av de sex partierna i gruppen säger nej låter man bli att lägga fram något förslag.

Enligt Fredrik Lundh Sammeli, S, ledamot i Pensionsgruppen, har förhandlingar inom gruppen lyckats flytta positioner tidigare. Det har lett till enighet i frågor där man från början stod långt ifrån varandra.

– Jag har goda förhoppningar om att vi framöver kan nå en samsyn om vikten av höjda pensionsavgifter, säger han.

Men Håkan Svärdman på Forena är inte imponerad.

– Det verkar som att det är viktigare att hålla ihop Pensionsgruppen än att hålla ihop pensionssystemet. Som jag ser det vore det ingen katastrof att lägga ned gruppen. Det är viktigt att vårda systemet, men just nu finns det ett stort behov av politiskt mod i pensionsfrågan.

Oavsett vad som händer med avgifterna i det allmänna pensionssystemet kommer tjänstepensionen att få en större betydelse framöver, det är experterna överens om.

Historiskt sett har tjänstepensionen förändrats en hel del. Statligt anställda tjänstemän var den första yrkesgrupp att täckas av ett formellt pensionssystem. Redan 1778 kunde statstjänstemän välja att gå i pension vid 70 års ålder med bibehållen lön. Drygt hundra år senare sänktes pensionsåldern och pensionen fastställdes till två tredjedelar av slutlönen. Så småningom följde vissa branscher inom den privata sektorn efter och skapade egna pensionskassor.

När Sverige fick ett allmänt pensionssystem som omfattade alla, förändrades tjänstepensionen till att bli ett komplement till det. Sedan dess har tjänstepensionen utvecklats i takt med den allmänna pensionen.

För några år sedan kom Arbetsgivarverket och de fackliga organisationerna på det statliga området överens om ett nytt avtal om tjänstepension, PA 16. Avtalet, som började gälla 2016, innebär att anställda födda 1988 och senare har en helt avgiftsbestämd tjänstepension, medan äldre anställda omfattas av reglerna i tidigare avtal.

Enligt STs förhandlingschef Åsa Erba-Stenhammar står sig det nya avtalet väl jämfört med andra centrala tjänstepensionsavtal. Avgifterna, det vill säga inbetalningarna till tjänstepensionen, ligger högre än i nästan alla andra avtal. Dessutom ger det nya avtalet – till skillnad från flera andra tjänstepensionsavtal – full pensionsinsättning vid sjukdom, föräldraledighet och vab.

– Det fick vi igenom vid förra avtalsrörelsen och är något som vi inom ST är mycket stolta över, säger Åsa Erba-Stenhammar.

För dem som är födda 1988 eller senare har möjligheten att med arbetsgivarens medgivande gå i delpension försvunnit, men i stället har en flexpensionsdel tillkommit. Grundtanken är att den ska fylla ungefär samma funktion som delpensionen, nämligen att man ska kunna trappa ned i slutet av arbetslivet, men den kan också användas för att förstärka pensionen när man slutar helt. Som prognoserna nu ser ut, tror inte Åsa Erba-Stenhammar att det kommer att ge så mycket att plocka ut flexdelen innan man går i heltidspension.

– Man kommer nog att behöva hela summan till den riktiga pensionen, säger hon.

I stället menar Åsa Erba-Stenhammar att arbetsgivare, fack och staten måste gå samman och skapa lösningar som gör att äldre personer kan gå ned på deltid i slutet av arbetslivet ändå, utan att nalla på tjänstepensionen.

– Jag är säker på att det går att hitta en vinna-vinna-lösning för det.

För att de yngre generationerna på dagens arbetsmarknad ska få en dräglig pension den dagen det är dags, behövs inte bara förändringar i pensionssystemet. Det krävs en kulturförändring i hela samhället, menar Åsa Erba-Stenhammar.

– Vi måste börja se personer över 65 år som en tillgång. Om vi ska klara av att arbeta längre måste det finnas en plats för äldre på arbetsmarknaden.