Obamas fackliga fotfolk

Patrice Brown-Thomas ser lite nervös ut när hon knackar på dörren. Det dröjer lite, men så hörs steg inifrån. Robert Downes gläntar på dörren. När han ser hennes tröja, med texten »Letter Carriers for Obama« – Brevbärare för Obama – så förstår han vad det handlar om.

– Jodå, jag ska rösta på Obama på tisdag, försäkrar han.

Han jobbar på USAs försvarsdepartement och är medlem i facket. Därför finns hans namn i Patrice Brown-Thomas mapp med listor på personer som ska få besök denna söndagseftermiddag två dagar före presidentvalet. Den amerikanska centralorganisationen AFL-CIO gör en enorm satsning på att nå ut till förbundens medlemmar och övertyga dem att rösta på den kandidat facket stödjer: demokraten Barack Obama.

Robert Downes dörr är den första som Patrice Brown-Thomas knackar på för en politisk kampanjs räkning. Någonsin. När hon i slutspurten fick frågan om hon som medlem i brevbärarfacket NALC ville ställa upp som volontär tvekade hon inte. I dag har hon kört bil i tre timmar för att kunna delta.

– Jag ville verkligen göra något. Jag vill stödja Obamas kampanj och blev glad över att bli tillfrågad.

Efter att ha försäkrat sig om att Robert Downes vet var hans vallokal finns går Patrice Brown-Thomas och hennes väninna Dianne Partee vidare. Men efter den positiva starten går det en aning trögare. Trots att de fått en karta med sig är det lite svårt att hitta rätt hus på de vindlande gatorna. I några av de stora villorna öppnas inte dörren, även om det märks att någon är hemma. De får ett flygblad i dörrspringan i stället. »Du har inte råd att stå över den här gången. Rösta den 4 november«, lyder uppmaningen.

På träden sprakar höstlöven längs de lugna smågatorna. Ur gräsmattorna sticker kampanjskyltar upp. Många bär Obamas namn, några den populäre demokratiske senatskandidaten Mark Warners. Men det finns också gott om grannar som stöder den republikanska duon, John McCain och Sarah Palin. Även en och annan som finns på Patrice Brown-Thomas listor. Men hon knackar ändå plikttroget på alla dörrar. Hon skrattar när hon går tillbaka till bilen, förbi en McCain-skylt. »När jag frågade hur han skulle rösta pekade han på den. Hallå, liksom.«

Men hon låter sig inte nedslås.

– Jag gillar det här.

I det sista huset för dagen öppnar Laura Ramsey dörren. Hon är inte ett dugg förvånad över att möta Obama-supportrar på farstutrappen.

– Ni är de åttonde eller nionde som ringer på. Det är som ett party.

Hon försäkrar att alla i familjen kommer att rösta på Obama på valdagen.

– Jag tror att vi kommer att vinna det här, säger hon, och syftar inte bara på presidentvalet i stort utan också på Virginia – en delstat som röstat med den republikanska presidentkandidaten de senaste 44 åren, men som så här i valspurten ser ut att kunna vinnas av demokraterna.

Det är områden som Laura Ramseys hemort Herndon, helt nära Washingtons storflygplats Dulles, som gett dem det hoppet. De senaste åren har många unga och välutbildade människor sökt sig till huvudstadens utkanter och förändrat den tidigare så konservativa sydstatens profil.

Hoppas på fackligt uppsving

Medan vi kör den tolvfiliga motorvägen tillbaka till fackets kampanjkontor talar Patrice Brown-Thomas om varför hon tror på Barack Obama.

– Vi behöver en ledare från en ny generation. Någon som ser på världen på ett nytt sätt.

Hon hoppas att han kan göra något åt utbildningssystemets problem. Och att han kan hindra fler amerikanska jobb från att försvinna utomlands.

Den ekonomiska krisen märks på många sätt – också när kolleger lämnar facket för att spara pengar.

– Det kan bokstavligen handla om att välja mellan att sätta mat på bordet och att betala fackavgiften, säger Patrice Brown-Thomas väninna Dianne Partee, som jobbar i en av kommunerna i norra Virginia och är medlem i AFSCME, ett fackförbund för offentliganställda på lokal och delstatlig nivå.

Nu hoppas de båda att demokrater i Vita Huset och i kongressen ska kunna ge landets försvagade fackföreningsrörelse ett uppsving.

Självklart stödja Obama

Samma förhoppning delas av deras fackliga ledare. De vill se lagstiftning som ska göra det lättare att starta lokala fackföreningar, investeringar i infrastruktur och förstärkta socialförsäkringar.

–  ag hoppas att vi kan räkna med en rejäl reform av sjukvårdsförsäkringssystemet, säger Beth Moten, som är politiskt ansvarig på de statsanställdas fackförbund AFGE.

Till vardags arbetar hon på förbundskontoret i centrala Washington, men nu deltar hon i dörrknackandet i Virginia.

Beth Moten konstaterar att det var en självklarhet för AFGE att stödja Barack Obama.

– För statligt anställda är det stor skillnad om det är en demokrat eller en republikan som styr, säger hon.

Också de flesta andra amerikanska fackförbund brukar stödja demokraterna i presidentvalet, men denna gång har centralorganisationen AFL-CIO organiserat en kampanj som är större än någonsin för att övertyga fackens medlemmar att rösta på deras kandidat.

Totalt har 250 000 frivilliga deltagit. Sammantaget har de ringt 70 miljoner telefonsamtal och knackat på 10 miljoner dörrar.

Bara från det kontor i Annandale som samordnar arbetet i norra Virginia har hundratals volontärer utgått. Tillsammans har de besökt 35 000 hem – mer än dubbelt så många som i kongressvalet 2006.

När ST Press är på besök trängs ett sextiotal personer på den begränsade ytan. De bjuds på kaffe och munkar med glasyr i olika färger. Brian Moran, demokraternas gruppledare i delstatsförsamlingen, håller ett kort peppsnack.

– I 44 år har vi väntat på det här. Bröder och systrar, vi är en av de delstater där presidentvalet avgörs, säger han.

Beth Moten plockar upp en mapp med namn och åker ut tillsammmans med Barry Weinstein, aktiv i lärarfacket AFT.

Deras vägbeskrivning leder dem till Centreville, en annan ort på pendelavstånd från Washington. När Beth Moten ser hur området ser ut konstaterar hon att förutsättningarna är goda. Längorna av lite enklare bostadshus borde innebära ett starkt stöd för Obama.

Hon får rätt. En svart kille som först misstänksamt kikar ut genom fönstret intill dörren utbrister »My people!« – Mitt folk! – och kommer glatt ut för att prata om sitt missnöje med Bushregeringen.

– Har du funderat på att rösta före valdagen för att undvika köerna, frågar de.

– Nej, det här är en historisk dag. Vi kommer att vara på plats halv sex på morgonen, svarar han.

Klarspråk om rasismen

Inte alla har känt samma entusiasm inför möjligheten att skapa historia genom att rösta in en svart man i Vita huset. Ett viktigt mål för fackföreningsrörelsen har varit att bemöta den tveksamhet många äldre vita medlemmar känt inför att rösta på Barack Obama. Det är en uppgift man tagit sig an genom att prata klarspråk.

En av de första att ta upp frågan var AFL-CIOs kassör Richard Trumka, som i ett kongresstal sade att »det inte finns ett enda gott skäl för en arbetare – särskilt en fackmedlem – att rösta mot Barack Obama. Det finns bara ett dåligt skäl: att han inte är vit«. Facket borde inte peka finger mot människor och kalla dem rasister, menade han, men däremot förklara för dem att Barack Obama var den ende kandidat som stod för deras intressen.

I valrörelsens slutskede tog också John Gage, ordförande för de statsanställdas fack AFGE, upp rasfrågan. »Det ankommer på statsanställda, såväl som andra fackmedlemmar, att hjälpa till att bryta igenom våra familjers, vänners och grannars rasbarriärer«, skrev han.

Patrice Brown-Thomas och Dianne Partee, som själva är svarta, ser gärna att en afroamerikan väljs till president. Men det är inte därför Barack Obama får deras stöd.

– För mig är han inte främst afroamerikan. I slutänden är det inte fråga om hudfärg. Det handlar om att han kommer från en bakgrund som ger honom möjligheter att förstå olika människors situation, säger Patrice Brown-Thomas.

Fotnot: Barack Obama vann delstaten Virginia med 52 procent av rösterna mot 47 procent för John McCain. I Fairfax County, där Herndon, Annandale och Centreville ligger, fick Obama 60 procent av rösterna – 7 procentenheter mer än demokraternas kandidat 2004, John Kerry, och 13 procentenheter mer än partiets kandidat 2000, Al Gore.