Ministern kräver skärpning
– Högskolan måste bättra sig när det gäller chefskap och jämställdhet. Det råder en generell brist på gott ledarskap när det gäller ledning av personal, säger Thomas Östros.
Chefsrollen är en viktig men ofta förbisedd fråga på universitet och högskolor, anser utbildningsminister Thomas Östros.
– Det har att göra med en tradition där ledarskap ofta väcker en rädsla för mindre frihet. Men högskolan förändras. Lärarjobbet har blivit mycket tuffare, och det krävs att man får bra stöttning. Det måste finnas chefer som ser människor och som förstår hur man ska leda en verksamhet. Och det är där det brister i dag.
– Jag tror att vi är i ett brytningsskede. Det är många som driver de här frågorna, men ibland ser man det motsatta: starka ideologiska beskrivningar om varför man inte får tala om ledarskap i högskolan.
Chefer i högskolan väljs på vetenskapliga meriter. Är det bra?
– Ja, i den meningen att man måste ha akademisk erfarenhet för att mötas med respekt som ledare. Men man måste också ha intresse och fallenhet för att vara chef. Sådana jobb ska inte vandra runt till den som ”står i tur”.
– Och det behövs utbildning. De som är kloka börjar inse att i forskarutbildningen, och kanske också efter forskarutbildningen, ska man även satsa på ledarskapsutbildning. Man måste se att det är värt att satsa pengar och lägga tid på detta.
Den lägsta chefsnivån som prefekt är ett tillfälligt uppdrag, man går oftast tillbaka till sitt tidigare jobb efter en tid.
– Det är en väldigt annorlunda situation jämfört med de flesta andra chefer, och det är lätt att se problemen. Ett av dem – och det möter jag ofta när jag är ute – är hur man gör som chef när man står inför väldigt obekväma beslut och sedan ska tillbaka till sina kollegor. Detta borde vara föremål för en väldigt livaktig diskussion på högskolor och universitet.
– Men det är inte självklart att det bara blir dåligt. Att ha förankringen bland de sina, att veta att man har förtroende från dem man leder är också väldigt starkt.
Kan du öka takten i förändringsarbetet?
– Det går inte att reglera, det måste drivas fram underifrån. Högskolan är en demokratiskt styrd organisation där det mesta av den beslutande makten kommer från lärarna, forskarna och studenterna när de röstar i olika församlingar. Och då måste det finnas tryck därifrån för att det ska fungera.
– En viktig förändring vi gjort, och som många kritiserar inom högskolevärlden, är att vi gett styrelserna en större och viktigare roll. Vi försöker balansera det kollegiala beslutsfattandet med en styrelse som även har representanter från det övriga samhället. Det gör att man får en spänning och dynamik i högskolan som är väldigt bra.
Ändrar det maktförhållandena?
– Ja. Inte mycket, men tillräckligt för att skapa den här spänningen. Det kollegiala beslutsfattandet kommer ofta att stanna vid status quo, men nu får man en diskussion där rektor är stark tack vare att rektor kan luta sig mot styrelsen. Då blir diskussionen mer reell än den varit tidigare.
Regeringen har satt mål för andelen nyutnämnda kvinnliga professorer på olika lärosäten.
– Det är ett ganska effektivt sätt att styra. Målen är faktiskt på väg att uppnås, åtminstone om man tittar på den totala bilden. Professorsreformen är också viktig. Man kan bli professor när man har kompetensen, inte för att en tjänst råkar vara ledig vid det tillfället. I och med det får vi ett bredare utbud av potentiella ledare.
Statstjänstemannens undersökning visar att det också är mycket ojämställt på chefsnivå på universitet och högskolor. Vore det en bra idé att sätta mål också för chefsposterna?
– Ja, det är inte alls en orimlig tanke. Vi ser ju att det fortfarande är väldigt ojämställt, särskilt på rektorssidan. Det ser alldeles förfärligt ut. Men er undersökning visar att det inte ser så mycket bättre ut längre ner i beslutsstrukturen.
– Det är ett ansvar för högskolan att bättra sig när det gäller chefskapet och en jämn könsfördelning. Och det är en klockren uppgift för en facklig organisation och för en studentkår att driva. Vi har också bett Högskoleverket rangordna högskolorna efter hur man arbetar med jämställdhet. Det är ett sätt att lyfta fram de goda exemplen och att opinionsmässigt bestraffa dem som inte fungerar bra.
