Klagomur i tvåhundra år

Med utsiktspunkt från Västra Trädgårdsgatan 4 i Stockholm håller Justitieombudsmannen, JO, sitt vakande öga över Sveriges alla offentliganställda tjänstemän. JO kritiserar myndigheter som gör fel, men kan inte framtvinga rättelse. Ändå får man in närmare 6 000 anmälningar om året.

Hej, chefs-JO Mats Melin. Vet folk vem du är?

–Ja, jag uppfattar att JO finns som ett levande begrepp i människors medvetande. Men det är vanligt att man har för stora förväntningar och tror att vi är ett slags nationell överdomstol som kan ändra beslut från domstolar och andra myndigheter. Det kan vi inte. Vi kan inte heller uppmana myndigheterna att själva upphäva sitt beslut, vilket somliga tror.

Har svenskarna blivit mer benägna att klaga på myndigheterna?

–Vi har dubbelt så många ärenden som för tjugo år sedan, 6 000 anmälningar om året. Det kan bero på att allmänheten är mindre beredd att acceptera överhetens handlande eller att det begås fler fel hos myndigheterna. Man kan möjligen tro att de rationaliseringar och besparingar som har pågått i den offentliga sektorn under ett antal år har lett till att man dragit ned på kontroll och juridisk kompetens, men jag kan inte påstå att det är så.

JOs vanligaste maktmedel, ett kritiskt uttalande, är inte något straff och den som kritiseras behöver inte rätta sig. Är det ett problem?

–Både ja och nej. Det är ju ingen merit att bli kritiserad av JO. Och om samma myndigheter återkommer i anmälningarna och fortsätter att handla felaktigt är det inte uteslutet att det handlar om tjänstefel, och då kan vi åtala.

–Men en och annan anmälare tror att myndighetspersonen ska hamna i fängelse och blir besviken över att det »bara« blir kritik. Några gånger om året får jag hotfulla telefonsamtal från sådana besvikna personer.

–För en del kan JO framstå som det sista halmstrået. De känner sig kränkta och misshandlade av myndigheterna och hoppas att äntligen få rätt. En del har långa historier bakom sig, och rättshaverister har en tendens att samlas hos JO. Egentligen är jag förvånad över att hoten inte är fler. Och de allvarligaste hoten kommer från personer som sitter ordentligt inlåsta, så jag är inte så orolig.

Hur ofta väcker JO åtal för tjänstefel?

–Sällan, kanske ett par gånger per år. Att det inte är fler beror på att »ringa« fel inte är straffbart. Det krävs ganska mycket för att tjänstefel ska vara straffbart. Högsta domstolen har bland annat fäst stor vikt vid vilken skada den drabbade lidit och om tjänstemannen haft en pressad arbetssituation.

På JOs hemsida sägs att er kritik kan bli kännbar eftersom den ofta slås upp i medierna. Effekten beror alltså på vad medierna tar upp. Är det bra?

–Det är ju inte bra att vara beroende, men det är en slags symbios som i huvudsak är positiv. Massmedierna granskar vår in- och utgående post varje dag och nästan samtliga ärenden får en viss publicitet, åtminstone på lokalpressnivå.

–Åt andra hållet uppmärksammar medierna missförhållanden som kan leda till initiativ från oss. Vi prenumererar på de stora tidningarna i akt och mening att fånga upp händelser, och vi har intresserade medarbetare som tittar på program som Uppdrag granskning och Kalla fakta. Vi får också en viss hjälp av den tidningsläsande allmänheten.

Medborgarna kan välja att vända sig till JO eller Justitiekanslern, JK. Vad händer om någon anmäler till båda?

–Det är inte ovanligt, och vi brukar då ta kontakt underhand och bestämma att en av oss tar ärendet. Men det finns inga regler om det. Detta är ju gamla institutioner, och JK hade funnits i omkring hundra år när riksdagen år 1809 sa att de också skulle ha en granskande instans.

–En skillnad mellan oss och JK är skadestånd, som vi inte prövar. Den som tänker begära skadestånd för att en myndighet har agerat fel bör vända sig till JK.

Vilka myndigheter får mest klagomål riktade mot sig?

–De flesta klagomål gäller kriminalvården, socialtjänsten, polisen och försäkringskassorna. Polisen ligger inom mitt ansvarsområde, och där handlar det om att polisen inte utreder anmälda brott. Och mitt bestämda intryck är att varje gång vi gör inspektioner på polismyndigheter ser vi väldigt stora brister, framför allt när det gäller vardagsbrott som inte utreds – inbrott i sommarstugan och liknande. Ett stort problem i främst Stockholm är långsam handläggning av bedrägeriärenden. Vi har trappat upp kritiken på det området, och nu organiserar de om. Vi får hoppas att det leder till en förbättring.

Din företrädare Claes Eklundh har påtalat att det saknas en oberoende tillsyn över polis och åklagare. Endast JO och JK granskar hanteringen av enskilda fall.

–Jag instämmer helt i den kritiken. JO är ett extraordinärt organ, som bara ska träda in när det ordinarie brister. Det är särskilt viktigt med tillsyn över myndigheter som har så starka tvångsmedel till sitt förfogande som polis och åklagare.

–Jag funderar just nu på kriminalvården, som också saknar en ordinarie tillsyn. Vi får in ett oerhört stort antal ärenden om kriminalvården, de sväljer en allt större del av JOs resurser.

Kriminalvården och andra myndigheter skyller ofta begångna fel på resursbrist. Ska JO ta hänsyn till det?

–Jag kan i princip inte godta argument om resursbrist. Ett fel blir inte mindre fel för det, och vi kan ju inte heller ge dem mer pengar. Men om det finns sådana strukturella problem kan vi fästa uppmärksamheten på det i våra beslut. Då kanske myndigheten ser det som ett möjligt instrument att använda i sina anslagsäskanden.

–Men det är allvarligare om man har resurser och tid att tänka efter och ändå gör fel. Om en myndighet gör fel i en pressad situation kanske jag ändå tonar ned kritiken en aning.

–På flera myndighetsområden är klagomål om långsam handläggning den enskilda kategori som tycks öka mest bland anmälningarna. Och åtminstone hos polisen är det definitivt så att man menar att man har så många andra prioriterade uppgifter att andra ärenden riskerar att hamna i bakvatten och på hög. Den uppfattning jag har redovisat är att det förmodligen handlar om både bristande resurser och om lednings- och attitydfrågor. När det gäller domstolarna är det nog i stort en resursfråga, även om enstaka fel förstås kan bero på personliga tillkortakommanden.

JO har länge tryckt på för korrekt agerande i fråga om utlämnande av allmänna handlingar och meddelarfrihet. Har myndigheterna blivit bättre?

–Nej, det allmänna intrycket är att det finns lika många befogade klagomål i dag som för tio år sedan. De stora statliga myndigheterna börjar nog lära sig, men vi får många klagomål på kommunerna och på kommunala bolag. Behovet av utbildning och kunskap verkar oändligt.

–En hälsovårdsinspektör i Hofors hade fått en erinran från arbetsgivaren för att han hade uttalat kritik i medierna. Kommunstyrelsen svarade oss med att gå i svaromål mot inspektören i själva sakfrågan. Det säger en del om kunskapsläget.

Kan du ge exempel på JO-beslut som lett till positiva förändringar?

–Ett gott exempel tycker jag är »fallet Ulf«, mannen som fick resning efter en dom om sexuella övergrepp mot sin dotter. Efter min kritik har Riksåklagaren bildat en särskild enhet som ska pröva möjliga resningar och förefaller ha sänkt ribban för att återuppta förundersökningar.