Hon lärde facket vad HBT är
Tack vare Elisabet Qvarfords arbete och engagemang har facket uppmärksammat villkoren för homo-, bisexuella och transpersoner.För det har hon fått STs arbetslivspris.
–Jag var så glad, så glad som man bara kan bli när man gjort något som kommer från hjärtat och som andra uppskattar, sa Elisabet Qvarford när hon fick STs arbetslivspris.
»Hur ska vi nu förvalta vad du dragit i gång?«
Elisabet Qvarfords närmaste chef såg nästan lite bekymrad ut när han fick veta vad som hänt. Själv ser hon allt annat än bekymrad ut när vi träffas, dagen efter det att hon fått ta emot priset på förbundets ordförandekonferens. Då avslöjade Elisabet inför konferensdeltagarna att hon hoppat upp och ned av glädje när hon fick veta att hon utsetts till prisvinnare.
I motiveringen till priset står det att Elisabet fått det för att hon stärkt HBT-personers ställning i samhället och arbetslivet och att hon visat hur lite facket gjort för att förhindra intoleransen mot dem på arbetsplatserna. Hon fick faktiskt en opinion att vända.
Jobbig »komma ut-process«
Varför det just blev HBT-personer hon engagerat sig för hänger samman med hennes egen utveckling. Året innan hon kom till TCO, där hon började 2001 på kommunikationsavdelningen, hade hon gått igenom en reflektionsperiod.
–Jag hade kommit på att jag var bisexuell sedan jag flera gånger hade förälskat mig i kvinnor men bortförklarat det. På den tiden var jag inte öppen med min sexuella läggning.
Det känns konstigt, tycker hon, att »komma ut« som bisexuell om man inte är tillsammans med någon vid just det tillfället. Alla utgår också från att man är heterosexuell tills motsatsen är bevisad.
–Att berätta det var ett jättejobb. Jag var 32 år och att då behöva tala om det för mångåriga vänner som trodde att de kände mig… jag var orolig för att bli bortstött. Det känns också som man delar med sig av något privat, vilket det inte borde vara.
Elisabet känner till samkönade par som har kvar olika telefonnummer trots att de bor ihop. De svarar inte på varandras telefonnummer och den ena flyttar när partnerns föräldrar är på besök.
Hysch-hyschets tid är inte förbi och fördomarna långtifrån borta. Elisabet berättar att det till och med finns »hedersrelaterade« brott som är knutna till vem en son eller dotter är förälskad i. På Riksförbundets för sexuellt likaberättigande, RFSL, hemsida www.heder.nu kan man läsa om flera fall.
Facket okunnigt om sin roll
När TCO 2001 ville göra sitt varumärke synligt i en facklig fråga föreslog Elisabet att man skulle publicera en debattartikel till Stockholms Pridefestival. Hennes chef tyckte det var en strålande idé och det anordnades träffar med politiker, representanter för RFSL och HomO – ombudsmannen mot diskriminering på grund av sexuell läggning.
–Jag ville också veta hur mycket facket gjorde för HBT-personer eftersom lagen mot diskriminering från 1999 gäller främst dem. Det visade sig att facket gjort noll! säger Elisabet med kraftig betoning på »noll«.
Detta trots att lagen säger att den som känner sig diskriminerad ska representeras av en facklig företrädare inför arbetsgivaren. I stället för att vända sig till facket ringde människor direkt till HomO. Få fack ville under 2001 driva diskrimineringsfrågor, vilket Elisabet tror berodde på osäkerhet.
–Man ansåg inte att det var en facklig fråga och få förtroendevalda visste att lagen fanns.
På Elisabets förslag deltog TCO i Prideparken med eget tält och när med att TCO lät göra en arbetsmarknadsundersökning togs frågor med om attityder till homo- och bisexuella.
–35 procent av männen som svarade ville varken ha en arbetskamrat eller chef som var homosexuell.
Den nämnda debattartikeln fick med Elisabets ord allt att »explodera«. Uppmärksamheten kring HBT och TCO blev stor och under ett seminarium på Pridefestivalen uppstod så många frågor kring facket och HBT att Inger Efraimsson från SKTF efteråt utbrast: »Vi har missat, facket kan inte besvara alla frågor!«
I samband med festivalen erbjöds TCO att delta i projektet Normgivande mångfald som ingick i EU-programmet Equal. Projektet koncentrerade sig på diskriminering på grund av sexuell läggning inom områden där man arbetar i uniform: polisen, försvaret och svenska kyrkan. Ett antal fack – däribland ST, Polisförbundet, SKTF och Försvarsförbundet – arbetsgivare och ideella organisationer kom att ingå.
Ett gäng eldsjälar
–Vi var ett gäng eldsjälar som jobbade tillsammans, minns Elisabet.
Man beslöt i ett treårsprogram att genomföra forskning, ta fram utbildningsmaterial och utbilda ett visst antal personer.
Projektet reste ut till polisens, försvarets och svenska kyrkans arbetsplatser från Skåne till Norrbotten, där man anordnade föreläsningar. Dåvarande statsrådet Mona Sahlin kontaktades med resultatet att Arbetslivsinstitutet fick uppgiften att kartlägga homo- och bisexuellas situation i arbetslivet. Den enkät som skickades ut visade att hälften av de homo- och bisexuella som besvarat den inte var öppna om sin sexuella läggning på jobbet.
–För mig har det här arbetet betytt enormt mycket, jag utvecklades både som människa och yrkesmässigt, säger Elisabet. Jag tror att människor är mer öppna på jobbet i dag än för fem år sedan, därför att samhället är öppnare, men jag vill gärna känna att vårt arbete också bidragit.
Efter en stunds funderande och med rynkad panna tillägger hon:
–Jag tror att jag blivit realpolitiker. Jag har lärt mig att man inte kan vara jätteprincipiell utan måste kompromissa när målet ligger längre bort än man önskar. Man måste ha delmål, får inte vara istadig för då skrämmer man bort folk. Man »kommer längre med ett leende«.
Det sistnämnda säger hon med en glimt i ögat.
Allas ansvar
Om Elisabet ska beskriva sitt idealsamhälle så är det ett där en familj får se ut hur som helst och ändå accepteras. Så är det inte i dagens Sverige, menar hon, där normfamiljen består av biologiska föräldrar och två barn och allt annat är avvikande. Det är den som får del av samhällets erbjudanden – från hjälp att skaffa barn till reserabatter.
–Den här synen på vad som är normalt börjar redan hos barnen. Också de ska in i en mall och de vuxna stressas om barnen avviker från mallen. Jag lever själv med en pojke som älskar rosa, guld och glitter och som kan blanda det som anses pojk- eller flickaktigt. Men han har heller inte fått lära sig att det är fel.
Det som stör henne mest i dag är att många vill skjuta över ansvaret för att »komma ut« som bi- eller homosexuell på den som avviker från normen.
–Jag tycker att det är allas ansvar att se till att miljön är sådan att vi får vara oss själva!
Tidigare vinnare av arbetslivspriset
* Agneta Stark, ekonom (1994)
* Göran Greider, författare (1995)
* Berit Gullberg, teaterförläggare (1996)
* Göte Bernhardsson, landshövding (1997)
* Agda Rössel, f d svensk FN-ambassadör (1998)
* Christina Doctare, läkare, och Paul van Buitenen, sparkad EU-revisor (1999)
* Per-Erik Boivie, konsult och f d utvecklingschef på TCO (2000)
* Lars Lunning, hovrättslagman, jurist med arbetsrätt som specialitet (2001)
* Alexandra Pascalidou, journalist och författare (2002)
* Bengt Westerberg, f d folkpartiledare, styrelseproffs (2003)
* Majgull Axelsson, författare (2004)
* Björn Elmbrant, journalist (2005)