Här är statens kaka stor och trygg

– Visst, vi tjänar bättre än de flesta. Men det är vi värda. Jag har jobbat hårt för att få en statlig anställning, säger Isabella Machado, 31.

Hon har precis flyttat in i ett trevåningshus längst ut i den norra vingen i den flygplansformade huvudstaden. Torrperioden är över och blommorna har slagit ut på gräsmattan. Förra året sa hon upp sig från jobbet som barnpsykolog i den livliga miljonstaden Recife vid kusten. Hon satsade allt för att klara uttagningsprovet som krävs för att få en anställning inom statsförvaltningen.

– Jag sålde bilen och pluggade stenhårt i sex månader. Min treåring och jag levde på pengarna som jag fick för bilen. När det var dags att göra provet var de nästan slut. Jag var mycket fokuserad, skrattar hon.

Isabella Machado blev en av fem, bland över tolvhundra sökande, som fick en anställning som koordinator på rättshjälpsmyndigheten Defensoria Pública da União i huvudstaden. Myndigheten administrerar stödet till medborgare som inte har råd att kontraktera egen försvarsadvokat.

– För mig var det en dröm som gick i uppfyllelse. Jag har bott här i två månader nu och stormtrivs. Brasilia är inte alls så tråkigt som alla säger.

Ingångslön på 53 000 kronor

Arbetsuppgifterna har däremot inget med hennes psykologutbildning att göra.

– Det här med offentlig försvarare är ju något relativt nytt i Brasilien. Så det blir mest att jag ringer runt och bemannar våra olika filialer i landet, säger hon och rättar till halsbandet.

Isabella Machados ingångslön motsvarar 53 000 svenska kronor i månaden. Det är tjugofem gånger mer än landets minimilön. Staten betalar även hennes privata sjukförsäkring, ger henne ett hyresbidrag till lägenheten och betalar extrapengar till sonens privata dagis. Varje dag får hon också 120 kronor att äta lunch för och ersättning för sina resor fram och tillbaka till jobbet. Inklusive förmåner tjänar hon mer än 60 000 kronor i månaden. Hon behöver inte heller arbeta långt in på kvällarna. Myndigheten har förhandlat till sig sex timmars arbetsdag.

– Jag brukar komma vid ett–tvåtiden och gå hem vid sju. Det är en ganska lagom arbetstid. På förmiddagarna har jag tid att träna och uträtta ärenden, och på kvällarna kan jag umgås med vänner.

När huvudstaden Brasilia byggdes på savannen för femtio år sedan var regeringen tvungen att locka de statsanställda med dubbla löner för att de skulle ge upp stränderna i den gamla huvudstaden Rio de Janeiro. Staten erbjöd också gratis bostad, bil med chaufför, fria flygresor och extralång semester. Belöningskulturen lever kvar än i dag. Det finns ingen i Brasilien som tjänar så mycket, arbetar så lite och har så många förmåner som de statsanställda i Brasilia.

– För att stå ut med den här torkan på savannen varje år måste vi kompenseras. Härifrån är det långt till havet, säger en statstjänsteman och skrattar.

Han har parkerat utanför en av departementsbyggnaderna som ligger i den symmetriska rad av byggnader som utgör flygplanskroppen i huvudstaden.

– Jag trivs ändå här. Livet är lugnt och avslappnat. Det enda som stör mig är alla bilarna. Eftersom staden byggdes utan trottoarer måste ju alla ha bil. En vanlig familj har fyra bilar. En till varje familjemedlem, säger byråkraten och försvinner in i departementet.

Vid huvudstadens cockpit ligger kongressbyggnaden som den världsberömde arkitekten Oscar Niemeyer ritade. Två modernistiska skyskrapor på 28 våningar reser sig från en konkav och en konvex kupol. Kongressen har blivit Brasilias främsta landmärke. När en korruptionsskandal avslöjades i Arbetarpartiet för några år sedan mejlade studenterna vid det federala universitetet i Brasilia ut en vädjan: »Snälla Bin Laden, här står två torn till som behöver rivas.«

Ska bekämpa korruptionen

För att kontrollera den omfattande korruptionen i världens fjärde största demokrati finns Riksrevisionen, Tribunal de Contas do União. De har i uppgift att se till att de statliga medlen går till rätt ändamål. Myndigheten leder lönestatistiken i Brasilia.

– Många vill ju bli våra kompisar. Därför är det viktigt att vi har en bra lön, säger Emerson Douglas Macedo, som arbetar som informatör på myndighetens pressavdelning.

Han är 36 år och hans månadslön motsvarar 63 000 kronor. Det är tolv gånger mer än den genomsnittliga inkomsten i Brasilien. Utöver månadslönen får han en privat sjukförsäkring värd mer än 2 000 kronor i månaden, samt ett hyresbidrag, pengar till sin sons privatskola och lunchbidraget på 120 kronor om dagen. Blir han sjuk får han full ersättning från första dagen. Hans arbetstid är nedsatt till sju timmar om dagen, men i verkligheten är han aldrig mer än sex timmar på arbetsplatsen. Och trots att Emerson Douglas Macedo får trettio betalda semesterdagar om året kan han varje år se fram emot ytterligare trettio dagars betald ledighet.

– Det är en gammal tradition som hänger med. För mig är det super. Jag kan ta en månads semester både på sommaren och på vintern.

Han konstaterar att det finns många som gnäller på de statsanställda, som tjänar mer och har betydligt fler förmåner än någon annan i samhället.

– Men jag ser det inte så. Jag har en bra lön och kan köpa en ny bil, en lägenhet och andra saker. Jag ger också jobb åt andra. Jag tar tennislektioner och betalar min tennislärare. På olika sätt bidrar jag till landets ekonomi. Och så betalar jag varje månad 38,5 procent av min lön i skatt. Det är mycket pengar.

Kurser för dem som vill jobba i staten

Enligt grundlagen måste den sökande till ett statligt jobb genomföra ett skriftligt lämplighetstest. Provet påminner om högskoleprovet och tar fyra timmar att göra. För att klara provet går många först en förberedande kurs. Den största kursverksamheten i Brasilia är Gran Cursos, som ligger i Södra grafiska sektorn i den strikt planerade och sektorsindelade huvudstaden. Varje år studerar 23 000 personer någon av skolans kurser. Det är fler än antalet studenter vid huvudstadens universitet UNB, ett av Brasiliens mest välrenommerade.

– Vill du kunna planera ditt liv, ha en dräglig semester och få ut en bra pension måste du vara statsanställd. Det blir du inte om du går på universitetet. Du måste gå mina kurser, säger José Granjeiro, skolans grundare.

Han menar att det är strävan efter trygghet som gör att många vill bli statligt anställda.

– I den privata sektorn kan du få sparken vilken dag som helst. Du måste hela tiden vara på topp. Som statsanställd kan du ta det lugnare. Det är omöjligt att få sparken. Grundlagen garanterar dig en livslång anställning, säger José Granjeiro.

En miljon söker 600 postjobb

När den före detta fackföreningsledaren Lula da Silva tillträdde som president 2003 var statsanställd det femte vanligaste jobbet i Brasilien. I dag har de statsanställda blivit landets näst största yrkesgrupp. Lulas efterträdare, den nyvalda presidenten Dilma Rousseff, lovar att bygga ut sektorn ännu mer. Hon vill att staten spelar en större roll i landets utveckling.

– Staten är stark och har något att säga till om. Snart ska postverket utlysa 600 nya tjänster. Vet du hur många som skrivit in sig till provet? 1 060 000! Nästan tvåtusen sökande per plats. Det är klart att den konkurrensen gör att man måste gå en förberedande kurs först, säger José Granjeiro, vars pappa var en av dem som drog till savannen på femtiotalet för att bygga Brasilia på rekordtid.

Den brasilianska huvudstaden tog tre år och sju månader att färdigställa och är i dag en av vår tids mest fascinerande byggnadsverk. Från luften ser staden ut som om ett jetplan landat på marken. När man rör sig på marken påminner Brasilia mer om ett sofistikerat svenskt miljonprogram. På de femtio år som gått sedan invigningen har det urbanistiska experimentet gått från noll till 2,6 miljoner invånare. De flesta bor utanför flygplansstaden i så kallade satellitstäder. Här lever de som lagar maten och stryker kläderna åt statstjänstemännen.

Hårdplugg för att få statligt jobb

Utanför Gran Cursos matsal sitter tre tjejer som kommer från olika satellitstäder. De försöker genomföra en klassresa och studerar inför ett kommande prov som turismdepartementet utlyst. Myndigheten behöver nyanställa inför arbetet med att genomföra fotbolls-VM 2014 och OS 2016. Läroböckerna täcker matbordet. Ingen av dem handlar om turism. Frågorna i de statliga proven handlar nästan uteslutande om konstitutionen och landets lagar.

– Du ser, det är inte lätt, säger 37-åriga Juliana Gomyde och sveper med handen över böckerna.

Förra året tröttnade hon på sitt jobb som gymnastiklärare.

– Min dröm har alltid varit att bli kommissarie inom den federala polisen. Men deras prov är något av det svåraste i hela Brasilien. Därför har jag tänkt att först ta ett vanligt statligt jobb som kan försörja mig under tiden jag studerar, säger hon.

Hennes kurskamrater nickar. De vill också klara antagningsprovet till turismdepartementet och få anställning där. Sedan kan de i lugn och ro studera till den federala polisens prov.

I genomsnitt lägger de sökande ned två års studier för att klara det provet. Belöningen är ingångslönen på motsvarande 51 000 svenska kronor i månaden. Efter två år höjs den till 63 000 kronor i månaden.

Varje dag äter Juliana och hennes två kursare lunch efter förmiddagens lektioner. Sedan pluggar de tillsammans i fyra timmar innan de pendlar tillbaks till förorten. Finns det möjlighet läser tjejerna ytterligare två timmar hemma när barnen gått och lagt sig. Heltidsstuderandet är påfrestande för deras familjer. Inkomstbortfallet och kursavgiften på 24 000 kronor om året tär på hushållsekonomin.

– Jag har tvingats ta det på avbetalning. Annars skulle jag aldrig haft råd, erkänner Juliana Gomyde.

Generösa pensionsvillkor

I den federala statsförvaltningen arbetar 2,2 miljoner anställda. Och de har inte bara höga löner, utan också högre pension än andra, 100 procent av högsta lönen. Män går i pension efter 35 års yrkesliv och kvinnor efter 30 år. Den genomsnittliga pensionsåldern är 54 år.

Statens kostnader för de statsanställda löner, förmåner och pensioner överstiger fem procent av bruttonationalprodukten. I år beräknas statsförvaltningen spendera totalt 684 miljarder kronor i löner, pensioner och förmåner till de anställda. Underskottet i statsbudgeten har tvingat regeringen att höja skattetrycket till 36,6 procent av BNP, samma nivå som i Tyskland.

Hur kan ett av världens största utvecklingsländer, där delar av befolkningen fortfarande svälter, ha råd att ge sina statsanställda sådana löner och förmåner?

– Alltså, Brasilien upplever en ekonomisk boom just nu. Det går bra för landet och då tänker ingen på utgifterna, säger Gil Castello Branco, ordförande för organisationen Contas Abertas, Öppna konton, som offentliggör statens utgifter.

Det är bland annat åren av militärstyre som lagt grunden för systemet, anser han.

– Under diktaturen hade ingen koll på lönerna i staten. Det fanns ingen kontroll. Statstjänstemännen satte mer eller mindre sina löner själva.

Statens utgifter var hemliga

Organisationen bildades i Brasilia för tre år sedan när vänsterpartiet PPS bröt mot statssekretessen och gav Contas Abertas tillgång till statens bokföringssystem. Fram till dess hade statens utgifter hållits hemliga för allmänheten.

– Problemet är att de statsanställda byggt ett välfärdssystem som bara gäller dem själva. Vilket inte är acceptabelt. Majoriteten av befolkningen är funktionella analfabeter. De kan skriva sitt namn och läsa en reklamskylt, men kan inte läsa en roman eller skriva en uppsats. Vad landet behöver är en utbildningsreform. Inte fler löneförmåner åt statsanställda, säger han.

Även den allmänna vården är i dåligt skick. Nyligen väntade 132 allvarligt sjuka patienter i väntrummet på ett av Rio de Janeiros kommunala sjukhus. Trots att de hade domstolsbeslut på att de omedelbart behövde vård fanns ingen plats åt dem. Sju av dem dog i väntrummet.

– Folk har vant sig vid att statsanställda är privilegierade och ser inte sambandet att de höga lönerna och de absurda förmånerna gör att det blir mindre pengar över åt till exempel sjukvården.

Förutom att skattemedel prioriteras fel så kritiserar Gil Castello Branco kurskulturen.

– De här kurserna har ju blivit som hunddressyr. Sitt, ligg, rulla runt. Deltagarna lär sig inte att tänka kritiskt eller lösa problem. Det enda de gör är att memorera konstitutionen och olika lagar som de aldrig mer i sitt liv behöver kunna. Det är slöseri med resurser.

Det som gör honom mest orolig är att statsanställd blivit den nya generationens drömyrke.

– När man är ung ska man tänka det omöjliga. Drömma. Förverkliga. Vara kreativ. Nu blir det svåraste i deras karriär att klara av ett prov som ger dem ett administrativt jobb, som de kanske inte ens är intresserade av. Det är inte bra. Brasilien förlorar sin bästa kreativitet när den behövs som mest.

Facket försöker locka med rabatter

I Södra organisationssektorn har fackförbundet Sindilegis sitt huvudkontor. Förbundet representerar de statligt anställda inom kongressen, rättsväsendet och riksrevisionen. 12 000 av de 36 000 anställda är medlemmar.

– Det är okej, men vi är inte nöjda. Fram till jul ska vi sitta i entrén till kongressen och på andra synliga platser inom administrationen och locka till oss fler medlemmar, säger Verônica Macedo på förbundets informationsavdelning.

– Många har bara fått förmåner utan att kämpa för dem. Vi vill att alla anställda ska bli medlemmar och ta del av den fackliga kampen. Vår kampanjslogan är »Jag kämpar för mina rättigheter«, säger Verônica Macedo nöjt.

För att locka fler medlemmar erbjuder Sindilegis rabatt i 300 olika affärer, restauranger och privatskolor i huvudstaden.

– Sätter du dina barn i privatskola kan du få upp till femton procents rabatt. Du tjänar in mer än vad medlemsavgiften kostar.

Hur känns det då att arbeta fackligt för landets mest bortskämda yrkeskår?

Verônica Macedo fnissar. Hon vill inte svara på frågan utan lämnar över till sin kollega, som föredrar att vara anonym.

– Jag gillar facket och står bakom de anställdas rättigheter. Men alla dessa förmåner som de statsanställda förhandlat fram. Det är bara för bra. De lever ju överklassliv jämfört med övriga samhället. Och vill ändå ha mer, säger kollegan.

Hon skakar på huvudet.

– Ärligt talat så tycker jag det är helt sjukt. Men Brasilien är så. Antingen är du rik eller fattig.