Han håller ordning på 600 000 svampar
Kända och ätliga svampar brukar vara mest populära. Men Klas Jaederfeldt, ST-medlem på Naturhistoriska Riksmuseet, gillar motsatsen bäst. Så bra att han i höst ger ut en bok om favoritsvamparna, tickor.
Varför skriver man en bok om tickor?
– För att det finns fler än jag som är intresserade och för att de är mina favoritsvampar och mitt specialintresse. Tickor har olika färger, en del kan användas till att färga garn med. Min fru brukar till exempel koka lysticka, en tegelfärgad svamp. Efter ett tag sänker hon vattentemperaturen till 90 grader, lägger ner garnet och tillsätter några droppar ammoniak. Då blir allt lila.
– Om man har tur kan man hitta ett förstafynd, vilket jag gjort – en veckticka, Antrodia pulvinascens.
När kommer din bok?
– Förhoppningsvis till svampsäsongen. Jag har fått pengar från Jordbrukets forskningsråd och från museet för att kunna ge ut den. Vi kommer att köra den i fotokopiator i den mängd som den efterfrågas i. Troligen säljs den via Sveriges Mykologiska Förening.
Hur många sorters tickor finns det?
– Ungefär 135 arter i Sverige. Jag har försökt få med alla. De flesta som skrivit böcker om tickor tar med bilder på vackra och unga exemplar; de gamla blir bruna och murriga. Jag vill visa hur de ser ut i olika stadier – de kan skifta väldigt. Citronporing till exempel. Länge begrep jag inte varför denna blekgula svamp fått det namnet – tills jag såg den i Lappland. Där växer den på sälg och är ordentligt citrongul. Texten till boken har jag arbetat med i fem år men bilderna har jag tagit under 20 års tid.
Hur många svamparter finns det?
– Ungefär 6 000 i Sverige som har ganska mycket svamp. Men många försvinner därför att det huggs för mycket skog.
Hur kom du in på det här med svamp?
– Svamp har länge varit min hobby. Pappa var svampexpert och jag följde ofta med honom ut i skogen och blev mer och mer intresserad. Tidigare var jag plattsättare men på grund av ryggproblem fick jag för tio år sedan jobb på sektionen för Kryptogambotanik vid Naturhistoriska Riksmuseet.
– Hälften av mitt arbete är kontakt med folk – de ringer från hela Sverige – och den andra hälften fungerar jag ungefär som en sorts lagerarbetare. Om höstarna leder jag också svampturer och jag är en av åtta som är med i Artdatabankens svampkommitté. Den avgör vilka svampar som är hotade och ska rödlistas.
Hur förvarar museet sina svampar?
– De flesta förvaras i pressat tillstånd på sektionen för Kryptogambotanik. Svamparna ligger i konvolut i herbarium, katalogiserade i bokstavsföljd efter släkter och arter. Museet har cirka 600 000 insamlade exemplar. En del är så små att de bara kan ses med svagt förstoringsglas, medan några väldigt stora röksvampar, som ligger i glasmonter, är stora som en människobak.
Hur får alla svampar plats?
– Det går men vi är trångbodda; både människor och svampar far illa. Några av mina arbetskamrater har fått dammallergi och det finns mycket svampsporer i luften. Min arbetsplats är utdömd och brandmyndigheterna har dömt ut hela byggnaden. Men museet saknar pengar…
Vad frågar folk mest om?
– De avancerade svampplockarna vill ha arten bestämd eller kontrollerad och på höstarna ringer de som vill att man ska titta på matsvamp. Många tror att en ätlig svamp är ofarlig, hur gammal och rutten den än är. Men på svampar finns mycket jordbakterier så en svamp ska ligga i kylskåp högst en dag. Sen bör den kastas. Många svampar är också olämpliga att inta tillsammans med alkohol men hur man reagerar kan vara individuellt.
Du är tydligen en kändis bland svampintresserade?
– Ja, på museet har vi en intern tävling om vem som är ”mesta linslus”, vem som förekommit mest i pressen tillsammans med museets namn. Den utmärkelsen har jag fått fyra gånger (år).
Vilken svamp plockar du helst själv utom tickor?
– Alla sorter men helst okända, därför att jag är mest nyfiken på dem.
