Festen en ljuspunkt i tuffa tider
Lågkonjunktur innebär hårt jobb på många myndigheter. Men fester kan hjälpa till att bära medarbetarna genom tunga dagar. Statens institutionsstyrelse ordnar bowling, Arbetsförmedlingen bjuder på julfest. ST Press följde med.
Projektorn surrar svagt. Eftermiddagsfikat – blåbärsbulle och kaffe – är avdukat. Trots att klockan bara är strax efter tre har något hänt med stämningen på Arbetsförmedlingen i Norrköping. Flera personer har redan satt på sig finkläder: snart ska planeringsdagen övergå i en personalfest. När sista jobbpasset drar igång – en inspirationsföreläsning från Norrköping science park – är stämningen uppsluppen. Företagets vd Åke Rolf har fått i uppdrag att ingjuta framtidshopp i arbetsförmedlarna. Han berättar om ny forskning och teknik, om entreprenörer och uppfinningar som skapar jobb.
– Som det här: ett virtuellt obduktionsbord! Det ger information om en död kropp, helt utan att man behöver skära i den! berättar han.
– Men vänta, det kommer ju att bli arbetslöshet bland patologer! avbryter en arbetsförmedlare och alla skrattar.
– Och bland knivtillverkare! fyller någon i.
Feststämning trots tung vardag
Festen närmar sig, den vilar som en glad förväntan i luften. Men bakgrunden till skämten är en tung vardag. När Åke Rolf pratar om »spetsiga, unga, hungriga civilingenjörer« som gärna får börja jobba på företaget – då berör han ett problem som arbetsförmedlarna känner väl till.
– Norrköping är en industristad utan industrier, som arbetsförmedlare Jan Hagman uttrycker det.
Arbetslösheten i stan är hög, utbildningsnivån låg. Flera stora företag har lagts ned – först avvecklades textilindustrin, och sedan har många jobb försvunnit på både Ericsson, Good year och Whirlpool. Det finns allt färre enkla monteringsarbeten kvar, samtidigt som de nya företagen jagar högutbildade medarbetare.
– Vi får otroligt mycket sorgligheter i knät. Ibland är det ganska tungt, säger Jan Hagman.
Men många medarbetare säger att de stortrivs på myndigheten. Och här kommer satsningen på personalfester in. För tre år sedan blev Gösta Landgren verksamhetschef. Då var arbetsklimatet ganska tungt.
– Inget dramatiskt, men energinivån hade sjunkit. Det var mycket gnäll och kritiska röster, minns arbetsförmedlare Ingrid Hermansson.
Medarbetarsamtal bekräftade bilden och Gösta Landgren bestämde sig för att satsa på aktiviteter som skulle främja den psykosociala hälsan på myndigheten. Han kontaktade några anställda och frågade om de hade lust att blåsa liv i den avsomnade personalföreningen. Erbjudandet var tydligt: om de ordnade aktiviteter för personalen så skulle de i utbyte få en årlig budget att förvalta. Ingrid Hermansson, som nu är föreningens ordförande, minns det som en vändpunkt.
– Alla hade varit så trötta. Vilken skillnad det blev!
– Innan var det ju tvärstopp för fester, minns Jan Hagman, som också ingår i festkommittén.
Även Gösta Landgren är nöjd med lösningen:
– Vilka medarbetare! Ibland frågar jag: »ska vi ha fest?« och alla svarar »yes!«. De ordnar, och resultatet blir fantastiskt! Skulle jag rodda själv skulle det inte bli roligt.
Ingrid Hermansson trivs med ansvarsfördelningen: berättar att både Gösta Landgren och kollegor ger glädje tillbaka. De kommer med blommor någon gång, skickar uppmuntrande mejl och ger en extra klapp på axeln.
Och nu är det dags igen. Skålar med chips och jordnötter står uppställda, värmeljusen fladdrar, discokulan snurrar och långborden är dekorerade med pappersstjärnor i silver. Myndigheten har hyrt in sig på en jazzklubb som ligger bara något kvarter från Arbetsförmedlingen. På varje plats väntar en uppmaning: »Dans är bra för blodtrycket«, »Beröring främjar hälsan« och »Efterrätten kompenseras bäst med dans«.
– Så har vi tävling också! berättar Ingrid Hermansson.
Vinsterna »Valfri dans med Gösta«, »Stjärna för en kväll – sjung max en låt med DJ« och »Valfri dryck i baren« ligger redo; placeringskorten är numrerade som lotter.
– Ambitiöst? Det är såna här idéer vi har roat oss med under hösten. Dansa med chefen! ler Jan Hagman.
Han kallar sig för »trivselknarkare«, säger att han älskar att göra det mysigt.
– Men jobbfesterna är inte bara roliga, de är ju viktiga! säger han med eftertryck.
Det gäller särskilt i dåliga tider, när medarbetarna är pressade, tycker han. Han berättar hur arbetsförmedlarna ibland tvingas »hålla i yxan« på jobbet, trots att personen som drabbas kanske redan har det svårt.
– Man kan till exempel behöva neka en person en utbildning. Det är tuffa beslut. Ju mer stressen stiger, desto lättare blir det irritation och konflikter på jobbet. Då är det så skönt att få skratta tillsammans! Det blir som en ventil för allt det tunga.
Ingrid Hermansson lyssnar medan hon klipper ut de sista placeringskorten.
– Som när vi spelade brännboll. Någon som man har svårt för på jobbet kanske är den allra bästa springaren.
Säkra på att det betalar sig
Sociala aktiviteter ger alla medarbetare »en andra chans«: ju mer man får se av kollegorna, desto mer tycker man om dem, tycker Ingrid Hermansson och Jan Hagman. De är övertygade om att arbetsgivarens insats betalar sig i hälsa och jobbprestation bland de anställda.
Ljudnivån har stigit. Mellan de snidade träpelarna i lokalen trängs nu närmare hundra arbetsförmedlare. Rod Stewart sjunger från högtalarna och många fingrar nyfiket på de utplacerade sånghäftena. Flera fnissar av texten till »Rövarvisan«:
Nu finns det inget stort behov
av arbetskraft på våran jord
men anställningsstöd
är vårt dagliga bröd,
säger Classe och Inger och Viveca.
Festerna är särskilt viktiga nu när Arbetsförmedlingen har en tung arbetsbörda och många är nyrekryterade.
– Det är ett kärt besvär att ha många nyanställda. Det är roligt, men det tar energi också, tycker Jan Hagman.
Gösta Landgren håller med. Situationen är intensiv på myndigheten. Han är glad att personalföreningen finns, och upprepar att den har hans »fulla förtroende«. Ingrid Hermansson och Jan Hagman har inga uttalade principer om vilka arrangemang som är lämpliga, det räcker med att följa magkänslan.
– Alla ska ju må bra. Det ska inte finnas några förnedrande eller provocerande inslag. Aldrig att vi skulle utsätta någon för kränkande humor, sådan där roast eller vad det heter, säger Jan Hagman.
Ingrid Hermansson instämmer.
– Nejje, aldrig, det vore väldigt konstigt. Vi ordnar ju sånt som ska vara roligt!
Jag kan i och för sig hålla med dig om att det är olyckligt om det - för ovanlighetens skull - råkat bli så att få ST-medlemmar synts när vi besökt en arbetsplats. Som den optimist jag är glädjer jag mig dock åt den potential det lokala ST-facket i så fall har att värva dessa glada och engagerade kolleger.
/ Alexander Armiento, chefredaktör