Drömjobb med tuffa villkor

Hanna Kritz är sedan 2009 doktorand i arabiska vid Stockholms universitet. Hon är ST-medlem och ersättare i STs sektionsstyrelse vid universitetet. Efter en lång tids trassel kraschade i våras hennes samarbete med handledaren totalt. Därefter har hon lagt mycket tid på att kunna fortsätta forskarutbildningen, med en ny handledare.

– Jag har förlorat många månader. Nu har jag just fått en bra handledare och är så laddad och kreativ. Jag måste ta vara på det, säger hon.

Hemma har Hanna Kritz två barn, tre och fem år gamla. Hon har inte känt att hon haft ro med semester den här sommaren, men hanterar situationen med flexibel arbetstid och genom att hennes man är mycket ledig.

Hanna Kritz arbetade tidigare med administration på institutionen och har kvar sin fasta anställning under forskarstudierna. Hon ser sig själv i första hand som anställd och inte som studerande. Något hon har haft nytta av när det gäller att ställa krav.

– Jag vet vilka rättigheter jag har som anställd. Men det är många doktorander som inte känner till sin

rätt till friskvårdstid, terminalglasögon, ersättning för läkemedel och så vidare.

Doktorander är dåliga på att föra fram kritik, tycker Hanna Kritz – något hon förklarar med att många är alltför tacksamma över att ha fått möjligheten att doktorera.

– Den där tacksamheten är livsfarlig. Alla är här av en anledning, för att man är meriterad och kompetent.

Hon upplever också att kvinnliga doktorander i större utsträckning än manliga känner att de inte är tillräckligt kompetenta för att ha förtjänat sin doktorandtjänst.

För att förbättra arbetsmiljön tycker Hanna Kritz att doktorander borde slippa kursansvar, som ofta kan gå ut över den egna forskningen, och att fler borde få möjlighet att arbeta tillsammans i forskarlag. Hon efterlyser också ett större ansvarstagande från universitetet för att lösa konflikter mellan handledare och doktorander – på institutionen kan frågan lätt bli för laddad, menar Hanna Kritz.

Olle Lundberg doktorerar i partikelfysik på Stockholms universitet sedan mars 2011 och är även han ST-medlem. Hans forskning är knuten till laboratoriet Cern i Schweiz och partikelacceleratorn där, och han tycker att det är fantastiskt att få vara med i forskningens framkant.

Stressen att nå resultat är något forskare på alla nivåer måste leva med, tror Olle Lundberg.

– Problemet är väl att en doktorand inte har erfarenhet nog att sätta gränser. Att veta var det är rimligt att stoppa.

En stor del av året arbetar Olle Lundberg 40-timmarsveckor, men i perioder blir det mycket mer. Upp till dubbla arbetstiden.

– Vi har ju fria arbetstider, men ibland betyder den friheten mest att man kan välja vilka helger och dagar man ska jobba över.

I början tyckte han att det var jobbigt med den ständiga strömmen av jobbmejl. Men numera har han vant sig vid det.

Olle Lundbergs forskning finansieras med så kallat utbildningsbidrag de två första åren. Det ger honom inte samma sociala skyddsnät som en anställd har. Och med lönen för undervisning inräknad får han bara ut 13 000 efter skatt.

– Jag och många doktorander med mig tycker att forskningen är så rolig. Men det engagemanget är också något som utnyttjas av universitetet för att sätta låga löner och ge dåliga arbetsvillkor.

Även om Olle Lundberg på handledarens och institutionens initiativ fått vissa av de förmåner som anställda har, exempelvis semester, tycker han att det borde vara en rättighet och inte bero på någons goda vilja.

Olle Lundberg forskar tillsammans med doktorander från KTH. Där har man länge varit återhållsam med utbildningsbidrag. I likhet med en handfull andra universitet och högskolor har KTH beslutat att avskaffa utbildningsbidraget som finansiering för nya doktorander från 1 juli. Kollegernas lönenivå börjar vid 26 000 och doktoranderna har lagstadgade rättigheter som anställda.

– Det känns ganska märkligt när vi håller på med samma kvalificerade forskning.

I våras kom en promemoria från regeringen med förslag om att behålla utbildningsbidraget som finansieringsform, men att korta den maximala tiden det får ges till ett år.

– Tanken bakom det är att lärosätena får en förberedelsetid. På sikt vill vi att andra finansieringsformer än anställning ska försvinna, säger Anna Neuman, politiskt sakkunnig på utbildningsdepartementet.

Högskoleverket och flera fackförbund vill att utbildningsbidraget redan nu ska tas bort helt. De synpunkterna behandlas nu i utbildningsdepartementet. Senare i höst ska regeringen lägga fram sitt slutliga förslag till riksdagen i forskningspropositionen.

På barn- och ungdomsvetenskapliga institutionen har ST-medlemmen Daniel Hedlund just lagt sitt första år som doktorand bakom sig.

Stressen han känner är nästan uteslutande positiv, säger han. Men det finns samtidigt ingen bortre gräns för hur mycket man kan jobba.

– Jag tänker alltid på mitt forskningsprojekt. Jag kan inte säga hur mycket jag egentligen arbetar. Vad räknar man som arbetstid? När jag sitter på kvällen i mysbyxor framför teven och besvarar mejl?

Under sommaren har han valt att åka till Kubas landsbygd på semester i tre veckor, utan internetuppkoppling eller mobil.

– Om jag hade åkt någonstans i Europa hade jag säkert pys-jobbat lite, kollat mejl och så. Nu har jag med mig två böcker med forskningsrelevans. De läser jag för att det är kul.

Daniel Hedlund brinner för sitt ämne: barnperspektiv i myndighetsutövning, med fokus på ensamkommande barn som söker asyl.

Han säger att omgivningen ofta tror att han sitter och skriver på sin avhandling hela dagarna.

– Men så är det ju inte alls. Jag undervisar, vilket också innebär möten med både kolleger och studenter. Jag handleder uppsatser och ska ha koll på studenternas planering, läsa vad de skriver, ge dem feedback. Sen ska jag alltid vara inläst på mitt forskningsområde, träffa min handledare, gå på personalmöten. Och dessutom läsa egna kurser inom ramen för forskarutbildningen.

På Daniel Hedlunds institution, som är relativt ny, diskuterar man doktorandernas arbetssituation mycket, för att utveckla och förbättra den. Men han märker att doktorandernas arbetsvillkor skiljer sig kraftigt inom universitetet.

Anders Karlhede är vicerektor på Stockholms universitet. Han tycker att det är viktigt att hålla på institutionernas självbestämmande och vill därför inte reglera doktorandernas villkor i detalj.

– Det måste få finnas en frihet i hur institutionerna hanterar doktoranderna. Det är klart att det inte får bli för stora skillnader, men där finns allmänna regler att hålla sig till.

Det är institutionerna som har bäst förutsättningar att hantera konflikter mellan handledare och doktorander, anser Anders Karlhede, men säger att det alltid finns möjlighet att lyfta frågan till fakulteten.

När det gäller utbildningsbidraget går åsikterna isär i universitetsledningen, enligt Anders Karlhede. Men personligen tycker han att det är rimligt att utbildningsbidrag finns.

– Jag ser inte forskarutbildningen som ett vanligt arbete. Det är en utbildning till att bli forskare där doktoranden också bedriver forskning.