Ambassadör "långt ut i bushen"
Ann Wilkens är pensionerad diplomat och ordförande i Svenska Afghanistankommittén. Men efter att ha varit ambassadör i Luxemburg, Etiopien och Pakistan är det svårt att landa i Sverige.
Hur kom det sig att du blev diplomat?
– Jag vill nog helt enkelt förändra världen. Jag kom till UD på sjuttiotalet och jobbade med befrielserörelsen i Sydafrika. Men fortfarande trodde jag aldrig att jag skulle få uppleva apartheids försvinnande. Utvecklingen i Sydafrika har gett mig en väldig tro på att världen faktiskt kan förändras – att det är värt att kämpa.
Varför är ditt engagemang för just Afghanistan så starkt?
– Jag har bott i Pakistan i flera år och rest mycket i Afghanistan. På UD vill de flesta komma till ställen som New York, Washington eller Bryssel. Men inte jag! Jag vill så långt ut i bushen som möjligt. Jag hatar att sitta på långa möten och diskutera formuleringar i något dokument. Det slipper man när man jobbar i de länder som Sverige struntar i.
På vilket sätt då?
– Det är en helt annan frihet som ambassadör i till exempel Etiopien. Man slipper känslan av att Sverige flåsar en i nacken. Man kan vara ute och verkligen möta människor. Men de flesta inom UD söker sig ändå till högstatusambassaderna. Det är på de platserna man blir befordrad och gör karriär. Jag antar att det beror på att man har tätare kontakt med makthavarna i Sverige.
Hur är det att jobba med Afghanistanfrågor i Sverige i dag?
– Landet får ganska stor uppmärksamhet i medierna. Men det är en sned bild, den handlar mest om krig, konflikter och elände. Ibland säger folk att Afghanistan inte är moget för demokrati. När man har vänner där, när man har rest runt och pratat med människor, då blir sådana uttalanden absurda. Varför skulle inte de vara mogna? De är inte en annan sorts människor än vi är.
Vilken är din upplevelse av landet?
– Det finns en väldig framtidstro där. Det ger mig hopp, även om utvecklingen inte alltid går åt rätt håll. Många kämpar verkligen för att komma framåt, på ett sätt som jag inte har sett i så många länder. Jag tror att det beror på att de har haft det bättre. Minnet av hur det var tidigare är fortfarande färskt hos befolkningen.
Beskriv hur det är att komma hem till Sverige igen efter så många år utomlands?
– Det är svårt. Man bär på starka upplevelser, och har många bilder på näthinnan som nästan ingen kan dela eller är intresserad av. »Varför är du så besatt av det där Pakistan?«, tycker många. Men nu får jag jobba med de här frågorna genom Svenska Afghanistankommittén. Det är ett obetalt uppdrag, men jag får ägna mig åt de frågor jag verkligen bryr mig om.
