Våga vara jämställda
Vi vill företrädas av kvinnor, invandrare, unga, välutbildade och en och annan vit medelåders man, skriver tre medlemmar i ST inom Arbetsförmedlingen.
Det var en gången stolt avdelning i ett stolt förbund. I den stolta avdelningen syntes det råda ett idogt arbete för att alla medlemmar skulle ha lika rättigheter och möjligheter oavsett kön, etniskt ursprung, ålder eller bakgrund. Syntes och sades det. Från den stolta centralorganisationen via det stolta förbundet ner till den stolta avdelningen och dess stolta sektioner, klubbar och arbetsplatsombud, har budskapet sedan länge skallat:
Jämställdhet! Kvinnor kan lika bra som män! Kvinnoslantar och jämställdhetsplaner! Prioriterade målområden i välformulerade verksamhetsplaner och lönekartläggningar! Lika lön för lika arbete! Mångfald berikar!
Jämställdheten är ett prioriterat område för alla (utom några troll i skuggorna) – i tal och vackra pamfletter. Det har rynkats på stolta fackliga näsor åt samhällets oförmåga att i handling omsätta alla de vackra orden i reell verkstad. Det har skakats på huvudet åt andras oförmåga att ta till vara kvinnors och invandrades kompetens. Man har förnumstigt nickat åt sina egna fina ord om att kvinnor, nysvenskar och unga välutbildade bidrar till en dynamik och utveckling som den styrande normen (medelålders, svenska vita män) inte förmår på egen hand.
»Tänk om bara fler kvinnor, unga, välutbildade och invandrare ville vara med och ta ansvar«, säger normen ofta. »Tänk vad bra allt skulle vara då«.
I den stolta avdelningen hade hösten 2011 ytterligare en mandatperiod gått mot sitt slut och en ny skulle ta sin början genom det yttersta beslutsforumet – ombudsmötet. Ombudsmötets eniga valberedning hade haft tre viktiga fokus för sitt förslag till ny styrelse. Den fackliga ideologin, kompetensen och sist men definitivt inte minst jämställdheten. Hade det funnits utrymme bland de nominerade hade även mångfalden
prioriterats. Men tyvärr hade inte förtroendemannaorganisationen förmått att klämma fram ett enda förslag från de nysvenska leden! Sorgligt att konstatera i nådens år 2011.
Vad man säger och vad man gör visar sig när ord ska bli verkstad. För när det verkligen gäller, när orden ska omvandlas till handling, väljer den stolta avdelningens ombudsmöte att visa vad jämställdheten och kvinnors kunnande egentligen är värt – på riktigt. Och det är inte särskilt mycket. Ombudsmötet har sagt sitt. I den nyvalda avdelningsstyrelsen kommer nu inledningsvis en obalans på 3 kvinnor mot 6 män att råda. Eftersom ombudsmötet valde en man som förste ersättare, är risken överhängande att obalansen blir mer regel än undantag. I medlemsleden är förhållandet 62 procent kvinnor mot 38 procent män. Kan budskapet bli tydligare? Ändå fanns det kvinnor att välja, kompetenta och ideologiskt djupt förankrade sådana.
Valberedningen hade utifrån sektionernas nomineringar alltså lagt ett förslag för att så långt möjligt säkerställa att en ny avdelningsstyrelse skulle kunna leva upp till en anständig nivå med hänsyn till alla högtravande ord om jämställdhet, kompetens, ideologi och att kvinnor faktiskt gör skillnad. Alla nominerade vidtalades av valberedningen. En kompetent man sa till valberedningens representant att han gärna skulle stå tillbaka på en position till förmån för en kvinna, lika kompetent som han. Inga problem, sa den kompetente. Vi såg en modig och klok, medelålders, svensk, vit man som ville leva som han lärde. Så därför, om någon vid ombudsmötet skulle tala för att den kompetente skulle ges en position högre i hierarkin, upp till de andra normativa männen, måste förstås den för jämställdhet vurmande mannen själv säga ifrån, tänkte vi. Jämställdhet är inte längre tomma ord utan realitet och konkret handling. Trodde vi. Fel igen.
När det kommer tillkrass verklighet är jämställdhetsarbetet i dödskramp i den stolta avdelningen. När det krävs av förtroendemannaorganisationen att gå från ord till handling visar det sig att de vackra orden är lika tomma som någonsin förr. Åter har de vita, etniskt svenska, medelålders männen befunnits mer kompetenta än kvinnor. Och ingen har modet, styrkan, viljan att säga tack, men för jämställdhetens bästa står jag gärna till förfogande på en lägre position. Trollen highfivar i de skumma vrårna. Medelålders svenska män belönas av sin organisation med positioner som tack för inte särskilt lång, men ändå trogen tjänst.
Det talas ofta i den stolta avdelningen om att det är så synd att kompetenta kvinnor inte ställer upp, att det är svårt att övertala kvinnor att vara med för att ta ansvar och påverka. För att inte tala om alla invandrare, unga och välutbildade. Oj, hur når man dem? Men så länge den vite, till synes ursvenske medelålders mannen är norm och ingen av dessa kliver åt sidan för att släppa fram det »onormala« kan vi, som tror på alla människors lika värde och mångfald ur alla perspektiv, bara skämmas och skrämmas på flykt.
Den stolta avdelningenhar nu tappat så mycket i organisationsgrad att den riskerar att förlora viktigt inflytande vid arbetsgivarens bord till andra arbetstagarorganisationer. Det är bara en tidsfråga. Kan en del av förklaringen vara brist på tänk utanför den normativa boxen? Vi vill bli företrädda av kvinnor, invandrare, unga, välutbildade och en och annan modig vit medelålders man. Vi vill inte tappa tilliten.
Så var finns alla ni modiga som är beredda att i handling verkligen arbeta för större mångfald och jämställdhet och våga släppa fram? Inte bara prata för den egna vinningens skull. Var är ni och varför är ni så tysta? Varför vill ni inte göra gemensam sak med oss icke normativa? Vi är alla våra handlingar. Inte våra ord!
Monica Arnoldsson
Ingvor Bergman
Annie Hjalmarsson
Medlemmar i den stolta avdelningen
ST inom Arbetsförmedlingen
Detta är ett debattinlägg. Det är skribenten som svarar för innehållet och de åsikter som förs fram i texten.
