Rapport från två år av arbetslöshet

Jag blev arbetslös 1 juni 2008 efter att ha arbetat i drygt 30 år inom den offentliga sektorn. Jag brukar tänka att jag hör till »första vågens arbetslösa« – vi som drabbades av regeringsskiftet hösten 2006 eftersom vi jobbade på någon av de myndigheter som Alliansen valde att skära ner, skära bort eller slå ihop.

Jag gick alltså ut i arbetslöshet, mitt livs första, ungefär samtidigt som lågkonjunkturen började svepa över landet. Var nästan lite stolt över att jag tog mitt ansvar – som arbetslös kostade jag ju staten mindre pengar än som statsanställd. En stolthet som snabbt gick över, dels för att jag insåg att jag borde skämmas för att jag var arbetslös – trots att det enda »fel« jag möjligtvis begått var att befinna mig på fel plats vid fel tillfälle – dels för att jag började inse att min tidigare lön inte gick till någon bättre behövande inom exempelvis vård, skola, omsorg; nej, min lön finansierar nu ett antal jobbskatteavdrag!

På våren/försommaren 2008 dyker också Alliansens affischer om »utanförskap« upp i tunnelbanan och på andra platser. Det tog lång tid innan jag förstod att det bland annat var mig de pratade om. Att jag, i egenskap av arbetslös, skulle känna utanförskap!

Något senare läser jag en krönika i Unionens medlemstidning Kollega – där skribenten säger att för henne är utanförskap något helt annat än arbetslöshet. Själv har jag, nu som då, svårt att inse att jag med radhus, sommarstuga, man och barn, bil och segelbåt, amorteringar och tv-licens, mat på bordet, sparkonton och pensionsförsäkring skulle känna utanförskap! Den känslan har jag väl snarast snuddat vid på resor utomlands, i länder där jag exempelvis inte förstår språket, men knappast här hemma i mitt eget land, i min egen hemstad.

Numera har jag förstått att uttryck som »utanförskap« och »värna arbetslinjen« snarast är en del i den politiska retoriken – och därmed uttryck som har tappat sin egentliga betydelse.

Samtidigt, och framför allt efter att ha läst Eva Franchells bok Väninnan, så blir det ju så väldigt tydligt att om det är några som lever i »utanförskap« så är det väl just de som lever sina liv i eller kring Rosenbad. Där verkar det ju totalt saknas insikt i hur andra lever sina liv – och det har troligen ingen betydelse vilket parti som sitter vid makten.

Dessutom blir det så tydligt att det finns en klar viljeinriktning, nästan ett behov, från politiker och ledarskribenter med flera, att dela upp oss på olika sätt. Fast sanningen ju är, precis som Fredrik Lundberg skriver i en insändare i Dagens Nyheter 14 maj, att uppdelningen mellan »de som arbetar« och »bidragstagarna« är så totalt felaktig – »det är inga grupper, det är samma människor vid olika tillfällen«.

Under min arbetslöshet har jag sökt cirka 120 jobb, i princip alla de jobb som har funnits inom min bransch. Av dessa har cirka fem varit »100 procent träff« – alltså jobb som har beskrivits
precis som mitt gamla arbete, dit jag hade kunnat gå direkt och bara satt igång. Så när jag inte ens där blir kallad till intervju så blir jag naturligtvis fundersam. Vid ett tillfälle ringer jag upp för att ta reda på vad som inte stämde. Möts av en nervös personalhandläggare som säger något om att de håller på med generationsskifte, hade tänkt sig någon yngre (jag är född 1955).

En »coach« jag träffar säger att jag har (minst) tre fel: jag är för gammal, har varit för länge på samma arbetsplats – drygt 30 år – och är arbetslös.

Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta! Här har det pratats i 15 till 20 år om alla katastrofer som kommer att inträffa på svenska arbetsplatser när fyrtiotalisterna går i pension. Hur alla vi yngre kommer att få arbeta tills vi fyller 70 år (minst) för att kunna ersätta dem. Hur vi kommer att behöva importera arbetskraft och så vidare. Så en stilla undran blir ju: när kommer den katastrofen? De äldsta fyrtiotalisterna fyller 70 år i år, så det borde ju vara dags? Nej, i stället blir det så tydligt att vi femtiotalister åker ut med samma badvatten, anses lika gamla. Vi som mest av alla väntat på vår tur, i alla år fått höra att det snart skulle bli vi som fick ta plats. Precis som Ulf Hanson skriver i Metro 20 maj så är vi femtiotalister bortglömda i debatten – kanske för att vi är »den tysta generationen«?

Vi är cirka 500 000 arbetslösa i Sverige och just i dag finns det cirka 33 000 lediga jobb hos arbetsförmedlingen. Jag är medveten om att alla jobb inte anmäls dit så låt oss säga 50 000 lediga jobb. Det betyder att det på varje ledigt jobb går tio arbetslösa.

Och ändå har man mage att säga att min arbetslöshet är mitt ansvar, att det är upp till mig att lösa just mitt problem. Det säger ju sig självt att det inte går! Och lyckas jag få ett jobb, rädda just min situation, så är det en droppe i havet. Samtidigt är det ju det som pengarna läggs på. Jag får gå på kurs, »fila på mitt CV«, träffa »coacher«, öva intervjuteknik. Allt för att göra just mig så »anställningsbar« som möjligt. Men inget krut läggs på arbetsgivarna – de, om några, skulle väl behöva gå på kurs! Få lära sig att anställa en arbetslös i första hand, det är väl knappast för mycket begärt att göra det olagligt att, i nuläget, välja någon som redan har ett jobb om det finns arbetslösa sökande som uppfyller kvalifikationerna?

För några år sedan pratades det mycket om vikten av att »vårda sitt varumärke«. Just nu, under de dåliga tiderna, vore det väl utmärkt om fler företag tänkte på att vårda sitt? Använde fantasin, tänkte nytt, gjorde något som fick just dem att framstå som attraktiva arbetsgivare när det vänder. För de tror väl inte att de kan bete sig illa nu, och ändå kunna locka till sig arbetskraft senare, när det behövs?

Som tur är så börjar det hända saker, åtminstone i vissa delar av pressen. Det börjar komma artiklar som handlar om att vi måste börja titta på alternativa lösningar. För vad Alliansen än säger så är det ju knappast en framkomlig väg att de nio av tio som blir kvar som arbetslösa startar varsitt eget städbolag. Plockar fram de, just nu, så hett eftertraktade »entreprenörsegenskaperna«. Nej, vi måste ju hitta helt nya eller nygamla lösningar.

Jag läser att man i Finland permanentat friår och väljer att permittera i stället för att säga upp – allt för att människor, trots att de exempelvis lever på a-kassa, ska ha förankringen på arbetsplatsen kvar. Jag tycker att det låter alldeles förträffligt! Om det nu är så att arbetskraftsbristen faktiskt kommer, förr eller senare, så erbjuder ju detta möjligheter för myndigheter och företag att »övervintra«. Att till exempel låta fyra anställda dela på tre tjänster, att en hela tiden är på friår. Jag kan tänka mig att det finns massor av lösningar på detta, att det bara är fantasin som sätter gränser.

Över huvud taget tycker jag att det saknas just fantasi (och en hel del humor) i debatten. Det är så fruktansvärt trist att höra att det antingen är »arbetslinjen« eller »ledighetslinjen« och så vidare. Det är dags att inse att det här med tillväxt inte håller längre, att vi inte kan fortsätta att »skapa jobb« i en massa nya branscher. Dessutom finns det ju ingen brist på arbeten – det finns ju hur mycket som helst som behöver göras. Vi skulle kunna stoppa in varenda arbetslös i exempelvis skola, vård och omsorg – de skulle knappast bli utan arbetsuppgifter.

Nej, det är ju betalningsviljan som saknas. Eller också drivs hela samhället av någon slags tro att vi människor hellre shoppar skor än har bra dagis och skolor till våra barn. För det är väl så jobbskatteavdragen kom till? För att vi skulle shoppa mer, få fart på de berömda hjulen, för att »på sikt« skapa nya arbetstillfällen, som Anders Borg lite kallsvettigt lyckades få fram, pressad av en reporter under budgetgenomgångarna i höstas.

Hur långt »på sikt« är kan man ju bara undra över – Arbetsförmedlingen pratar om »det magiska året 2012« då allting tydligen ska vända.

Samtidigt ökar stressen för dem som har arbete. Jag tyckte att jag med 45- till 50-timmarsveckor jobbade hårt. Rapporterna jag nu får säger att det har blivit ännu tuffare under de två år som jag varit borta från arbetsmarknaden. Så varför är det så livsfarligt att prata om arbetsdelning, 6-timmarsdagar och så vidare? Själv misstänker jag rädsla. Rädsla för att tänka i nya banor, pröva något okänt. »För dyrt« hör jag många skrika, »fungerar inte« säger andra. Men det fungerar inte att ha 500 000 arbetslösa heller! Och dyrt blir det också – inte heller a-kassa, jobb- och utvecklingsgaranti eller socialbidrag är gratis. Eller sjukersättning till alla som bränner ut sig när de anställda som ska utföra arbetsuppgifterna blir färre och färre.

Under våren skrevs det rätt mycket om boken Jämlikhetsanden. Boken som bland annat handlar om att alla, både fattiga och rika, mår bättre i ett samhälle som är jämlikt. Men från politiker- och arbetsgivarhåll har det varit märkvärdigt tyst, vilket både fascinerar och förvånar mig.

Naturligtvis hänger det ihop med oviljan att prata om landets ekonomi i något större perspektiv över huvud taget. Att ekonomi inte är någon naturlag trots att många tycks vilja att vi ska tro det. Att vi väljer hur pengarna som finns i Sverige fördelas – vilka som ska betala mycket eller lite skatt, om bonusar och fallskärmar ska finnas, om lönerna för de lägst avlönade ska höjas. Att det hela tiden är ett val.

Över huvud taget så är det så mycket i arbetsmarknadspolitiken som fascinerar och förvånar – för att inte tala om retar upp och skrämmer.

Jag läser Lasse Bergs fantastiska bok Gryning över Kalahari och kan inte annat än se hur väldigt långt bort vi har kommit från där vi en gång var. Jobbade med att samla föda, precis så mycket så att det skulle räcka för gruppens behov i en till två dagar, på ett uppdelat men solidariskt sätt, såg till att det även räckte till barn, sjuka och gamla. Och sedan ägnade tiden åt att samtala, leka och dansa.

Är det inte dags att vi börjar söka oss tillbaka dit?