Öppet brev från personalen på behandlingshemmet Älvgården
Att bemöta enskilda personalärenden är inte vår avsikt, däremot vill vi gärna diskutera och bemöta påståenden om “den dåliga arbetsmiljön” på Älvgården i Statstjänstemannen nr 9/02. Vi är många som tycker att artikeln ger en felaktig bild av vår arbetsplats.
Självfallet finns det problem, och förbättringar måste göras, men att dessa skulle vara olösliga och bero på diktatorisk institutionschef (underförstått i artikeln) anser vi vara helt befängt.
Vi som arbetar på Älvgården är inga kuvade och tysta människor, utan tvärtom, starka och kompetenta individer som anser att det är högt till tak på arbetsplatsen. Att börja arbeta med missbrukare som tvångsvårdas är förhoppningsvis inget man överväger om man inte är stark som person.
Arbetsmiljöfrågor diskuteras dagligen på vår arbetsplats. Möjligheten att påverka sådana frågor är mycket stora.
Genom samverkan mellan förtroendevalda fackliga företrädare och arbetsgivaren i samverkansgruppen, som har möte en gång i månaden, behandlas arbetsmiljö- och andra frågor.
Där diskuteras och fattas beslut av både fackliga representanter, valda av oss inom respektive yrkesgrupper, och arbetsgivarens representanter.
Arbetsgivaren tar denna samverkan på största allvar.
Det är således inte institutionschefen, utan vår vetskap, som fattar enväldiga beslut över huvudet på personalen. Även vid nyanställningar och anställningar av vikarier är samtliga fackförbund med och beslutar. Det är naturligtvis varje enskild facklig företrädares ansvar att framföra medlemmarnas åsikter. Detta är något vi med bestämdhet anser fungerar utmärkt!
Vad det gäller “otydligheter och ständiga konflikter i arbetsgruppen” så har vi ett klart och tydligt uppdrag från SiS huvudkontor; att vårda manliga missbrukare och bedriva avgiftning, utredning och motivera till vård i frivilliga former. Allt enligt 12-stegsmodellen. Har man bara uppdraget klart för sig som anställd och kan ställa upp på sjukdomsbegreppet, ser vi inga som helst otydligheter i detta. Om man däremot vill och försöker ändra uppdraget som anställd, då blir det problem och konflikter. Lite som att envisas med att bygga Saab, när man jobbar åt Volvo.
Vad gäller personalomsättningen är det omöjligt att ge ett entydigt svar.
Att man slutar på en arbetsplats kan bero på i princip vad som helst. Att mer eller mindre underförstått påstå att majoriteten av de som slutat på Älvgården gjort det p g a mobbing och kränkande särbehandling, anser vi som arbetar här vara ett allvarligt grundlöst påstående, inte bara mot cheferna utan även mot oss anställda som faktiskt väljer att arbeta kvar.
Vi anser också att utbildningsmöjligheterna på Älvgården är mycket bra.
Arbetsgivaren ger årligen både utbildad och outbildad personal möjlighet att gå IKMs behandlingsassistent-utbildning. Tyvärr har detta ibland missbrukats, då man efter genomförd utbildning valt att lämna Älvgården för annat arbete.
Trots detta har arbetsgivaren fortsatt ge outbildad personal möjlighet till vidareutveckling av yrkesrollen. Det anser vi vara generöst.
Vi vill även förtydliga frågan om behandlingsplaner. Dessa planeringar är grundläggande för vården och genomförs av behandlingsassistenten i samråd med socialtjänst, patienten själv och enhetschefen.
Det är otänkbart att enskild, outbildad personal ensam skulle få fatta så grundläggande beslut.
Från den kloka personal som valt att jobba kvar och som vågar ha synpunkter:
Lotta Ulegård, Sandra Vikström, Owe Ahlinder, Hannele Laitala, Håkan Wallén, Angela Faleij, Annci Andersson, Katarina Lindström, Peder Karlsen, Bodil Hagström, Annika Fransson, Anna-Lena Willborg, Gunilla Kjellstedt, Eva Persson, Eva Ahlin, Kenneth Ekenstein, Marit Johansson,Thomas Johansson, Annie Strandman, Zinita Södergren, Hans Wiborg, Ann-Louise Winlöf, Annemarie Kjell
Detta är ett debattinlägg. Det är skribenten som svarar för innehållet och de åsikter som förs fram i texten.
