Beklämmande tillmälen
Man klagar över att det saknats ja-argument i Statstjänstemannen före folkomröstningen. Enligt chefredaktören berodde det på att ja-anhängarna var mindre aktiva än motståndarna. Kanske berodde det på att man trott att man än en gång skulle kunna övertyga folkmajoriteten med köpta reklamkampanjer.
Det är beklämmande att se hur man nu försöker överträffa varandra i föraktfulla tillmälen mot folkmajoriteten. Den senaste förlöpningen begås av en svensk journalist boende i Paris. Bondsk konservatism, enögdhet och navelskådande är de inledande tillmälena. Och så raljerar skribenten ifråga över att demokratifrågan tycks ha varit så viktig för många väljare.
”Tror dessa väljare verkligen att kronan kommer att påverkas genom några demokratiska processer?”
Nej, jag tror bara att de har använt sina ögon och sitt förstånd när de läst valutanoteringarna i TVs nyhetsprogram. Jag tror också att medborgarna långt innan EU var påtänkt blivit varse att politiken i hög grad påverkas av vad de stora kapitalägarna företar sig. Detta är ingenting nytt som kommit i och med den s k globaliseringen.
”Tror de liksom engelsmän att de enbart handlar om att välja russin i kakan?”
Nej, jag tror att de använt sina ögon och sitt förstånd när de i dagstidningarna kunnat ta del av de problem som är en realitet i t ex Tyskland och Frankrike. Kanske har de då frågat sig om ett misslyckande i EMU-projektet skulle bli mindre bara för att Sverige går med. Effekterna av en seriekrock blir ju inte mindre, ju fler bilar som är inblandade.
”Tror de att de säkrar freden genom att isolera sig, etc?”
Förutom den fåniga kopplingen mellan EMU och freden, så tycks skribenten i sin bitterhet mena att han även förlorade folkomröstningen 1994 och att vi således inte skulle vara med i EU, vilket vi ju faktiskt är.
Ska det vara så svårt att begripa att de flesta svenska väljarna har sina arbetsplatser i Sverige, att de flesta av dem faktiskt är nöjda med det och att de därför ser på överhetens projekt på lite annorlunda sätt än de som fått välbetalda arbeten i EU-apparaten som politiker, byråkrater, tolkar eller journalister eller vad det nu må vara.
Dessa tycks bara kunna se sakförhållandena utifrån sina egna begränsade intressen och är närmast religiöst fixerade vid att följa de politiker som vill löpa linan ut, oavsett hur många varningsklockor som ringer och oavsett hur mycket de befinner sig i otakt med sina väljare i denna fråga.
Låt oss glädjas åt ett relativt högt valdeltagande. Och låt oss se till att såväl EU-parlament som riksdag befolkas av ledamöter som försöker vara mer lyhörda för de väljarskaror de företräder.
Av L-G Hillerslätt, Upplands-Väsby
Erling Söderström svarar
Hillerslätt uttrycker sin skepsis inför vad han kallar ”överheten”. Den misstron mot alla som har högt kvalificerade yrken och utbildningar är också mycket svensk, med sin vanliga doft av jantelag. Själv lever jag absolut inte i någon elitvärld, utan brottas med mina problem av pensionsinbetalningar, ökande hyreskostnader och otrygg arbetssituation.
Liksom Hillerslätt är jag också glad över ett högt valdeltagande även om jag ifrågasätter giltigheten i att folkomrösta kring en fråga, EMU, där Sverige redan förbundit sig att gå med. Jag är inte det minsta bitter, men djupt oroad att Sverige nu hamnar i ett B-lag, utestängd från viktiga frågor rörande fredsbevarande insatser och finanspolitik.
På demokratiskt vis har svenskarna visat att de inte vill delta och på kontinenten ifrågasätter nu många om Sverige ännu är en del av Europa. Sen kan vi tolka skälen bakom svenskarnas val på olika vis.
Detta är ett debattinlägg. Det är skribenten som svarar för innehållet och de åsikter som förs fram i texten.
