Ett isolerat Sverige
Så har nu svenska folket bestämt sig med gammal bondsk konservatism, enögda och med blicken fäst vid navelsträngen att försöka leva kvar i det förflutnas isolerade samhälle på en halvö i den nordligaste utkanten av Europa.
En stor del av nej-sägarna angav demokratifrågan som ett huvudskäl för detta vägval.
Det är svårt att begripa hur det kan vara mera demokratiskt att sitta med en svensk krona över vilken varken gemene man eller riksdagen har det minsta demokratiska inflytande gällande det enda som varierar, med andra ord ränteläget och växelkursen, än att delta i den ekonomiska och finansiella utformningen av nutidens och framtidens Europa.
Tror dessa väljare verkligen att kronan kommer att påverkas genom några demokratiska processer som folkmöten, riksdagsmotioner, kampanjer, eller dylikt? Tror de verkligen att det blir mera demokratiskt när Sverige stänger dörren till att delta i alla viktiga beslut rörande Europas finanspolitik?
Tror de liksom engelsmännen att den europeiska integrationen handlar om att enbart välja russin i kakan från eget perspektiv och rata resten, eller att Europas konstruktion är möjlig utan någon solidarisk insats från de rikaste och mest utvecklade staterna?
Tror svenskarna verkligen att de säkrar freden genom att isolera sig från samarbete med våra grannfolk i andra europeiska länder? Eller att en strutsartad vägran att delta i Europas framtid säkrar vår välfärd och social omsorg vare sig näringslivet genererar pengar att betala för den eller ej? Tror de att när kossan blir så mager att mjölken börjar sina kan staten ändå fördela till brädden fyllda mjölkkannor?
Alla mina vänner i Europa (varav de flesta är på vänsterkanten) beklagar svenska folkets beslut att isolera sig i sitt elfenbenstorn. Själv är jag rädd för att tiden förr eller senare hinner ikapp detta land och det finns ett pris för livet i denna separata värld och det kommer att drabba Sverige rejält under nästa lågkonjunktur.
Ingen kan heller övertyga mig om att det blir mera demokratiskt när våra folkvalda inte får delta i viktiga internationella finansbeslut som ändå berör vår ekonomi och vardag.
Mordet på ja-sidans främsta talesman var ett allvarligt slag mot demokratin, även om det är högst osannolikt att det förändrade utgången i folkomröstningen. Anna Lindh var en kvinna engagerad för mänskliga rättigheter utanför vårt lands gränser som framhöll sin syn på ett i diplomatiska kretsar ovanligt rakt och ärligt sätt.
Att hon sedan blev landets främste talesman för en anslutning till euron var en naturlig konsekvens av hennes egen erfarenhet och ingående kunskap om Europa, dess funktion och dess planerade framtid.
En överväldigande majoritet av de människor jag känt som har bred internationell erfarenhet delar den övertygelse hon stod för. Hennes bortgång har skakat hela landet, oavsett ställningstagande i folkomröstningen. Men svenskarnas konservativa beslut att stå med ena benet utanför Europa bådar inte gott för framtiden.
Det handlar om att vilja delta och ta ansvar. På den frågan har Sveriges befolkning gett ett tydligt svar.
Av Erling Söderström, Journalist bosatt i Paris
Detta är ett debattinlägg. Det är skribenten som svarar för innehållet och de åsikter som förs fram i texten.