Uppsägning öppnade ny väg
Efter tre års sjukskrivning och resultatlös rehabilitering lyckades ST förhandla fram en uppsägning åt Marie Obrovac. Nu har hon påbörjat sin utbildning till diakon.
Strax efter att Marie Obrovac börjat på arbetsförmedlingen i Västerås skildes hon och blev ensam med två små barn. Livet blev med en gång mer komplicerat. Jobbet med yrkesinriktad rehabilitering av sjukskrivna arbetslösa gick dessutom trögt.
–Det var inte ofta jag kunde redovisa resultat av mitt slit. Det hade krävts betydligt mer tid och resurser, eftersom många av dessa arbetslösa var unga med avbruten grundskola och strul hemma. Men på arbetsförmedlingen var det siffrorna som skulle tala. Då kände jag till slut att det inte fanns utrymme för mig som även ville arbeta med hjärtat, berättar Marie Obrovac.
Men hon slet ändå på i sju år, trots att hela hennes livssituation börjat kännas allt mer hopplös. När hon brakade ihop var det midsommarvecka – och hon hade inte ens upptäckt att träden slagit ut! Kroppen hade stängt av alla sinnen.
Under de två första åren av sjukskrivningen gjordes några försök till rehabilitering och arbetsträning på hennes gamla arbetsplats, men försöken misslyckades. Först i maj 2003, när hon fick kontakt med kyrkan i Västerås som ordnade arbetsträning åt henne som vaktmästare i domkyrkan, kände hon att livet tog en ny vändning.
–Det var tyst och lugnt. Jag kände att jag hade hittat hem. Att arbetsträna på ett helt nytt ställe gjorde att ingen förväntade sig att jag skulle prestera något.
Från två timmars arbetsträning som vaktmästare gick Marie Obrovac snabbt upp till heltid. I oktober började hon arbeta i en församling i Västerås för att få den praktik som krävs för diakonutbildningen. Och våren 2004 var det dags att börja pendla till Södertälje för Svenska kyrkans grundkurs, som också är obligatorisk.
Den 16 augusti tar Marie Obrovac åter tåget, nu till Stockholm, för att börja på Ersta Sköndal högskola. Om ett år hoppas hon kunna bli vigd till diakon.
Hon ska bo kvar i Västerås, där sönerna – nu 16 och 13 år – går i skola. Sina egna studier finansierar hon med uppsägningslön. Trygghetsstiftelsen betalar resor och kurslitteratur.
–Detta var min chans, och jag tog den. Sedan återstår att se om det finns något jobb i Västerås stift när jag blir klar nästa sommar. Behovet är enormt, men församlingarna har ont om pengar idag.
Några råd till andra i motsvarande situation vill Marie Obrovac ogärna ge, utom detta: Arbetsträna inte på ditt gamla jobb. Det är inte bra för självförtroendet att gå tillbaka till en arbetsplats där man tidigare varit självgående och helt plötsligt inte tycker sig klara någonting.
Och facket då? Vilket stöd har ST kunnat ge?
–ST har stått på min sida hela tiden. Det är Tommy Hemlin, sektionsordförande i Västerås, som varit pådrivande. Han har – tillsammans med min engagerade och påhittiga handläggare på försäkringskassan – lyckats övertyga arbetsgivaren om att detta var den bästa lösningen.
Detta är en nyhetsartikel. Publikts nyhetsrapportering ska vara saklig och korrekt. Tidningen har en fri och självständig ställning gentemot sin ägare, Fackförbundet ST, och utformas enligt journalistiska principer samt enligt spelreglerna för press, radio och TV.
