Oreda drabbar de anställda
Tre politiska ledningar och fyra kanslichefer på ett år. Ökade sjukskrivningar och ökad personalomsättning. Nu får Sametinget också mer kritik av Riksrevisionen.
– Folk far illa, sammanfattar Marie Enoksson som nu hoppat av som STs avdelningsordförande.
Det är lätt att raljera om den kroniska osämjan bland Sametingets politiker, där åtta partier delar de 31 mandaten. Men de 55 anställda i myndigheten Sametinget kan hålla sig för skratt.
De senaste tre åren har både Riksrevisionen och Statskontoret kritiserat myndigheten för bristande styrning och kontroll. Försöket att styra upp verksamheten havererade förra våren, då den självständige kanslichefen Patrik Kansa tvingades sluta efter mindre än ett år av hårda strider med Sametingets styrelse.
I en färsk revisionsrapport slår Riksrevisionen fast att flera tidigare påtalade brister inte åtgärdats: »vakanta chefsposter, ökad personalomsättning och ökad sjukfrånvaro har påverkat verksamheten i negativ riktning. Det är av största vikt att Sametinget rekryterar personal ... för att stabilisera den instabila situationen«.
Revisorerna påpekar att fel i årsredovisningen dolt ett faktiskt överdrag av anslaget med en miljon kronor och att nästan inga bidrag till de politiska partierna redovisats.
2011 slog de påtalade bristerna i arbetsmiljön igenom i siffror: sjukfrånvaron steg från 2,1 till 3,8 procent.
Bland anställda mellan 30 och 49 år gick den från 2,2 till 5,5 procent och bland kvinnor från 2,8 till 5,1 procent. Personalomsättningen steg från 4 till 10 procent. Tre av fyra chefer slutade.
Slutade som ST s avdelningsordförande gjorde Marie Enoksson, informatör på myndigheten. Den med Sameskolstyrelsen gemensamma avdelningen har nu bara en ledamot från Sametinget, receptionisten Nils-Anders Blind:
– Mycket av problemen faller tillbaka på att vi inte haft kontinuitet med cheferna. Patrik Kansa hade ledaregenskaper och brydde sig om personalen, och det stack i ögonen på politikerna.
Jag saknar honom. Nu sitter politikerna i plenum och diskuterar personalen på myndigheten. Och inte bara cheferna, utan hur enskilda handläggare sköter sitt jobb.
Nils-Anders Blind jobbade 35 år som renskötare innan han för åtta år sedan började på myndigheten. Han har sett en rad chefer tillträda och ge upp:
– Det har varit oerhört turbulent och det är synd på så bra personal. Och det är svårt när personalen är utspridd på fyra ställen. Förr hade vi gemensamma personaldagar, men det finns inga pengar till sådant längre. Gemenskapen är borta, säger han.
– Det känns lite hopplöst och uppgivet. Jag klarar mig alltid, men jag tycker så synd om de andra.
Marie Enoksson förklarar varför hon lämnar fackuppdraget efter fyra år:
– Vi har verkligen jobbat intensivt för att nå samförstånd och få till en bättre arbetsmiljö. Men det har varit så mycket problem. Och när man inte ser resultat blir man trött. Flera av arbetskamraterna som jobbat fackligt har slutat. Jag har verkligen försökt, men jag känner inte att jag har något att bidra med längre.
Personalen kommer i kläm när ledningen byts ut hela tiden, säger hon.
– Det är oklart om det är styrelseordföranden eller kanslichefen som har ansvaret. Personalen far illa, så är det.
Tillförordnad myndighetschef fram till augusti är Inez Svonni Fjällström, som varit med från start och tidigare jobbat fackligt:
– Det är inte bra med alla chefsbyten och arbetsmiljön är inte bra. Sjuktalen är högre än statens medeltal, men vi har två långtidssjukskrivna och det slår igenom vid en liten myndighet. Vi är vaksamma på arbetsmiljön och pratar med personalen.
Påhoppen från politikerna är inte acceptabla, menar hon.
– Ordföranden försöker stävja det och med den nuvarande styrelsen tycker jag att det fungerar bra.
Detta är en nyhetsartikel. Publikts nyhetsrapportering ska vara saklig och korrekt. Tidningen har en fri och självständig ställning gentemot sin ägare, Fackförbundet ST, och utformas enligt journalistiska principer samt enligt spelreglerna för press, radio och TV.
